Johns och Vickys resa

Flyget från Johannesburg till Zanzibar. 

Åh va härligt här kommer ännu en rafflande berättelse från några stressade flygplatser. Då kör vi!

Det börjar morgonen den 1 Augusti. Kl är halv sex på morgonen och vi har precis klivit ur sängen. Väskorna är packade sen igår och vi ska bara inta en symbolisk frukost bestående av flingor och nästan genomskinliga toasts (jag hatar resten av världen för detta. Hur svårt ska det vara att baka grovt bröd?!). Anledningen till denna tidiga timma är inte att vårat flyg går extra tidigt, kl 9:50, utan att vi har några ärenden att utföra på flygplatsen som tex; ta ut och växla till dollar för visumen in i Tanzania och få tillbaka lite sydafrikansk skatt. 

Den blyge men trevlige Johannesburgaren som äger hostelet vi bor på kör oss till flygplatsen där vi tackar honom med ett leende på läpparna. Johannesburg är läskigt men vår vistelse hos honom var trevlig och avslappnad. 

Vi irrar först runt lite, uträttar vissa basala behov (toabesök), och hittar tillslut station ett:
Kvittokontrollbåset, där man får sina kvitton kollade (NÄHÄ?!) för att få veta hur mycket skatt vi kan få tillbaka. Det går rätt smidigt, istället för att behöva gräva fram varenda liten present och souvenir (jaa, nu blir ni allt nyfikna va?) så kollade den trevlige unge mannen igenom våra kvitton och bad om att få se en sak. Sen var det (likt överallt utom i väst) dags för stämpeln! En ambitiös stämpling på baksidan av våran lilla parad med kvitton. Skönt då var steg ett av skatteärendet utfört. 

Sen kände vi (läs John (dvs jag)) att det var dags för en mer substantiell frukost. Vi finner ett litet café där det finns wraps och mackor samt kaffe (va, verkligen, på ett café sa du?) till Vicky. 

Jag läste (fjärde delen i A song of ice and fire) och Vicky passade på att maila lite under frukosten. 
Sen var klockan kvart i nio. Hoppsan tänkte vi. Vart tog tiden vägen. Jaja vi går och lämnar in väskorna så kan vi fixa skatten och dollarna på vägen. 

Nej. Det kunde vi inte. 

Väl framme vid väskinlämningen (vi (läs Vicky) hade tack och lov redan checkat in) lyfte damen en telefonlur och meddelade någon att hon hade "kvar" två passagerare till Dar es Salam. Kvar? Jo det råkade vara så att istället för att öppna påstigningen 45min innan take off så stängde den då. Det var plötsligt inte säkert att vi skulle hinna med planet. 

Satfläsk! Vi behövde springa. Så då gjorde vi just det. 

Hela vägen fram till kön för passkontrollen ut ur Sydafrika. Där blev vi stående en god stund. Ingen tysk effektivitet där inte...

Något tal om att få tillbaka skatt var det inte. Men dollarna, på gränsen till Tanzania behövde vi femtio dollar var. 
- okej, när vi kommit igenom passkontrollen så kutar jag iväg mot utagsmaskinerna så går du till säkerhetskontrollen med ryggsäckarna (vårt handbagage). Tyckte Vicky. 
- det tror jag inte är någon idé. Kul om du blir kvar här?! Svarade jag osäkert då. 
- Men vi Måste ha dollar! Utbrast Vicky. 
- Jag tror nog att det går att lösa när vi är där. Försökte jag. 
- Och om det inte går?!
- Ja då är det kört. 
Här avslutade vi den konversationen, vi var båda en aning stressade och upprörda vid det här laget. 

Sen var det säkerhetskontrollen. Även den kom tillsammans med en kö. 

Rätt smärtfritt. Dock blev Vicky av med en del godis och de tog en av mina silvertejpsrullar. Jaja hade ändå aldrig använt den. 

Sen när det var fem minuter kvar tills påstigningen stängde såg vi en liten skylt:
Tio minuter bort till Gate A22. Ojdå det är våran Gate (FAAAAN!)

Trehundra meter på förtio, blankt. Satan va vi sprang!

Äntligen framme vid Gaten, där vi snällt fick sitta och vänta i en buss utanför i tio minuter. På bussen blev det ännu en liten hopplös dispyt om vad vi skulle ta oss till med visumen. Ingen lösning dök upp än så länge. Vi hoppades att det skulle finnas ATM:s innan visumkontrollen. Hoppades. 

Tillslut kördes vi och några andra sengångare till planet (bla. En överviktig man i övre medelåldern med en odör som skulle fått Pumba att lukta som violer.)
Sedan följde någon timmas frid, vi hade kommit överens om att det skulle ordna sig på det ena eller det andra sättet. Vi frågade till och med flygvärdinnan om man kunde ta ut pengar på planet, det kunde man inte (satfläsk). 

Väl i Daar es Salam slussades vi in i terminalen för anländande. Där fanns en reception en inglasad visumhanteringsavdelning (säg det snabbt tre gånger!) och en massa bås där visumen kontrollerades. 

Vi gick fram till den trötts damen i receptionen och hamnade bakom en Aussietjej som gjort samma miss som oss. Vi snackade lite och frågade tillsammans om vi kunde betala med kort. Receptionisten svarade tveksamt att hon skulle kolla och försvann. Hakuna matata (Jepp Disney hittade inte på uttrycket (dock är det bara en turistgrej i Tanzania, uttrycket kommer ifrån Kenya)). 

En kvart senare kom receptionisten tillbaka och meddelade att det inte gick att betala med kort. Okej? Vad ska vi ta oss till då? Vi fick ännu ett trött tvekande svar att hon skulle kolla. (Men vafan vad gjorde du första gången?! Det är väll ditt jobb att lösa folks problem! Var du borta i en kvart bara för att få svaret nej på frågan om kort?! Ååååhhhhhh! Jättefint med en inställning att allt löser sig men då kanske man också måste göra någonting? Hakuna Matata "inga bekymmer"låter ju jättefint i teorin men när det faktiskt finns ett bekymmer borde man lösa det! ÅÅÅÅÅÅHHHH!) 

En lite kortare kvart senare och efter att tillsammans med Aussien (Amanda Robbins som hon hette) diskuterat det värdelösa i att förneka problem, dök receptionisten upp igen. Nu skulle en av oss få följa med och ta ut pengar. Men bara en. Det fick bli Amanda. De försvann och var borta i en halvtimme. När de kom tillbaka visade det sig att ATM- maskinerna hade slut på pengar. (VAFAAAN?!). Jo, förklarade vår receptionist, i slutet av månaden brukar de vara tomma. Jaha, vad skulle vi göra nu då? Tydligen vänta, de skulle snart fylla på med pengar igen. Tur att vi inte skulle flyga vidare till Zanzibar kl 18:00 (OBS, sarkasm, vi skulle visst flyga vidare kl 18:00). Men på andra försöket en halvtimma senare kom en triumferande Amanda tillbaka med trehundra dollar. Tydligen kunde man inte ta ut dollar utan var tvungen att växla (till sin egen nackdel) från Tanzanian schilling till US-dollar, så det hade tagit en liten stund för dem att komma tillbaka. 

Nu blev det dags för en uppvisning i ineffektivitet. Istället för att gå fram till glasbåset med sitt pass och pengar, lämnade man ifrån sig dem till en man utanför. (Inget kösystem). Han gick därefter in och lämnade en liten hög av pass och pengar över till en kedja av människor som alla skulle ta sig en titt och antingen sätta in ett klistermärke eller stämpla aggressivt i passen. Efter det höll de upp passen mot rutan och vrålade ut personens namn, varpå man fick tränga sig fram (slåss med några män i skägg, handduk och klänning och en hög med kinesiska turister. Mina två favoritmedresenärer). För att få en bild tagen, fingeravtryck kopierade och sitt pass tillbaka. 

När vi alla tre klarat det momentet (vi höll ihop eftersom vi var skyldiga Amanda hundra dollar) ställde vi oss i kö (?) nummer två för att få våra pass kollade. Som tur var behövdes inte det utan vi blev vinkade före av en ointresserad vakt. 

Efter att ha hittat vårt incheckade bagage skulle vi hitta vårt flyg. Vi bytte uppgifter med Amanda för att kunna höras av igen då det inte fanns tid att lösa skulden där och då. 

Amanda behövde bara lyfta sin väska från A till B. Sen skulle hon sätta sig på ett riktigt plan och flyga över till Zanzibar. Vi skulle tydligen bege oss till en annan terminal. Dvs Taxi till en annan del av staden!

Vi hade nu sju dollar sen tidigare som ända finans. Det tog oss tack och lov över till den andra terminalen. Där fick vi hjälp av personalen att köra omkring för att hitta en fungerande ATM. (Om det är något jag vill tipsa andra resenärer med destination Daar es Salam om så är det att TA MED CASH! Både US dollar och deras egna Schilling funkar. Men ta med det för faaan! Det finns inget där!)

Nåja. Runt klockan fyra befann vi oss på flygplatsen med en något tjockare plånbok och efter en säkerhetskontroll värdig Malaysia, fick vi sitta och vänta på flyget över till ön. Det var en mycket inofficiell känsla över terminalen som visade sig vara den gamla flygplatsen. Efter en stund dök en man i reflexväst upp och frågade om vi ville åka med ett tidigare flyg? (Nu protesterade ordningsmänniskan i mig; men hallå, ni kan ju inte bara byta personer mellan flyg sådär?! Det här är ju en flygplats och ni ska ha massa regler! Det vet jag!). Men visst det lät praktiskt. Vår upphämtning skulle ju komma en bra stund senare efter att vi kommit fram dessvärre, men då skulle vi kunna ta ut mer pengar för vår vistelse i Paje (östkusten där de inte har några ATM:s alls). 

Planet, helt fantastiskt tyckte jag, var ett tolvmannaplan. Dvs ett litet plan man kan se på filmer som utspelar sig i tropikerna på 90-talet. Vicky blev genast skräckslagen. Hon älskar inte att flyga när det skakar och här kände man varenda liten sväng. Hon erkände senare att hon tänkt på alla komplikationer det skulle bli för alla där hemma att få veta om att vi dött när planet kraschat, då vi inte skulle flugit förren kl 18:00. 

Men det gick bra och vår pickup var tidig så det var direkt iväg till en ATM i Stonetown och sen en liten rallysväng i över 100km/h över till andra sidan av ön, till Mustafas Place. (Såg hastighetstaren under färden. Det gick i minst 80 nästan hela tiden med enbart halvljus och gles mötande trafik. På Zanzibar kör man alltid (ALLTID) i mitten av vägen, även när det kommer mötande trafik. Det är en sorts chicken-race där man väjer i sista sekunden och alla är med på det. Må det vara en truck, minibuss, folka, Jeep, man och höns på cykel, oxvagn eller vad som annat kan röra sig på en väg. Det ska vara i mitten och gå fort.)

På Mustafas levde vi ett rätt (läs jätte) slappt liv. Lite Gili igen men aningen sämre då det var längre avstånd och betydligt mycket mer blåsigt. Platsen var känd för sin "kite surfing" vilket innebär att du spänner fast dig i en liten fallskärm och står på en Wake board. Såg riktigt roligt ut men vi hade inte med oss tillräckliga medel för att kunna betala för en provtur. Vi var dessutom inte helt sugna då vi nu ville bättra på solbrännan. 

Sju dagar senare begav vi oss in till Stonetown igen för att bo där två nätter. Men det får ni höra mer om senare.