Johns och Vickys resa

Zanzibar. Kom väl lite i kläm kan man säga. I en månad hade vi intensivt längtat efter vita stränder med sol och drinkar, och så möts vi av… javisst, massa vita stränder och azurblått hav - men vind. Och mera Vind. Och så lite vind på det. Och moln. Besvikelsen i kombination med hemlängtan som växer sig allt starkare och malariatabletter som ger en ett smått melankoliskt sinnelag resulterade i myyyycket mer hemlängtan än någonsin tidigare, och sega dagar utan så mycket att ta sig för.

 

Först spenderade vi en vecka på Zanzibars östkust, i det lilla samhället Bwejuu som ligger tjugo minuters gångväg från kitesurfingmekkat Paje. Man fattade ganska snabbt att det var kitesurfing man åkte dit för, för blåste gjorde det något ordentligt. Tyvärr så pass mycket så att när vi desperat klämde ner våra vita kroppar (Australien och Sydafrika gjorde ett bra jobb i att suga bort så mycket av vår fina solbränna som de kunde) på stranden så flög handdukar, kläder och till och med flipflop all världens väg och man fick allt i från platspåsar till sand till palmblad i ansiktet. Inte superparadisiskt direkt.

 

Vi hade det ändå rätt skönt och spenderade dagarna med att ta lite promenader, spela kort, läsa massor (Vicki läste fyra böcker på tre dagar…) och smaska i oss mat. Tre av dagarna regnade det inte på morgonen och då var vi snabba med att lägga oss och suga sol på bakgården av Mustapha's Place där vi bodde. Vi fick lära oss att det här med "Jambo" bara är en turistgrej. Inga Swahili-talande säger det till varandra. Man säger nämligen "Mambo". Man kan säga det som att "Jambo" betyder Goddag medan "Mambo" betyder "Hur är det?" Lite som "What's up?". Så ordet Jambo finns, men det är lite för speciellt för att säga i vardagen liksom.

 

Efter Bwejuu åkte vi på en vansinnesfärd över till andra sidan, till Stone Town, den enda staden på Zanzibar. Och med vansinnesfärd menar jag VAN.SINNES.FÄRD. Vi trodde Asien var illa vad det gäller trafik. Men sitt tutande och vilda svängande och totala ignorans för väglinjer och filer. Men Afrika. Phu. Som John skrev tidigare, alla kör i mitten och det är ett chickenrace för att se vem som svänger senast. Ett tillfälle där trodde vi att halva bilen, den sidan Vicki satt på, skulle totaldemoleras. Det var BRA nära.

 

Stone Town är ganska häftigt i den bemärkelsen att det inte är stort, eller modernt och med massor av snidade dörrar och grejer. Mängder av små gränder utan belysning att gå vilse i. Vi spenderade två nätter här innan vi åkte vidare till den norra byn på ön, Nungwi, där flest resorts och liknande ligger.

 

Zanzibar har en fantastisk kontrast mellan extrem fattigdom och total lyx. Uppe i Nungwi finns några riktiga dunder-resorts undangömda där en anställd klipper dina tånaglar medan nästa håller i sugröret när du ska slurpa i dig din drink i princip. Ett stenkast därifrån lever en familj på en dollar om dagen. Som ska räcka till mat, hushåll, kläder och allt. Riktigt konstigt. Dessutom kryllar det av Masaier överallt. "Coolt" tänkte vi, som trodde Masaierna bara fanns i Kenya. "Coolt" ändå tills vi fick veta att ja, Masaierna finns bara i Kenya. Och några få i bortre Tanzania precis på gränsen till Masai Mara. Masaierna på Zanzibar är ett påhitt för att roa turister och tjäna pengar på "Masaismycken", "Masaikläder" också vidare. Fler än en gång mötte vi en "Masai" bara för att sedan stöta på samma snubbe i vanliga civilkläder. Lite typiskt. Nog för att utstyrslarna ser lite coola ut men när man vet att det är tokfejk blir det nästan lite löjligt.

 

I Nungwi hittade vi ett jättebra boende, öppnat i Januari så alldeles nytt var det och de hade inte fått igång ryktet än så vi var nästan helt själva där. Första dagarna bodde två slovaker där som kommit på samma buss som vi (de hade inget bokat så de hängde på till vårt ställe). Sen helt slumpmässigt träffade vi en tjej som bara två veckor tidigare träffat och blivit kompis med TK, vår amerikanske vän som vi umgicks med på min födelsedag på Bali. Världen är allt bra liten. Tomasi, hette killen som jobbade på G.Oasis som stället hette. Jättesöt kille visade oss runt och erbjöd sig att plocka upp oss i fall vi ville på kvällarna. Det klarade vi oss utan dock, det var inte långt att gå direkt.

 

Nungwi var, trots populariteten bland turisterna, också väldigt lugnt och avslappnat. Vi fick tack och liv lite mer sol här och kunde liga på stranden och bada i alla fall fyra/fem dagar. Det fanns aktiviteter såsom djuphavsfiskt och solnedgångssegling, men här försökte de verkligen pressa en på pengar då en halvdagsfisketur UTAN mat låg på 2500 kr PER PERSON och så vidare. Lite väl saftiga summor tyckte vi. Vi fick ett favoritmatställe dit vi gick nästan varje dag och åt och de började hälsa glatt och le varje gång vi kom.

 

En vecka var vi i Nungwi innan det var dags att bege sig till Stone Town igen, efter en natt till i ST skulle vi flyga till Kenya. Vi kombinerade resan till ST med en typisk Zanzibar kryddtur, vilket var kul då man fick se hur olika kryddor växer och tillreds. Man fick även höra en del, för oss, skrämmande recept på naturmedicin för aborter och liknande. Turen var liiite väl turistig tyckte vi då de skulle klättras i en palm samtidigt som det sjöngs. "You can make movie, and photo here, now traditional dance and singing" och så löpte han upp längs palmen tjoandes "JAMBO JAMBO HAKUNA MATATA ZANZIBAR" (Hakuna Matata är tydligen även det ett Kenyanskt uttryck, men vad gör man inte för att turisterna ska bli nöjda liksom). Sen blev vi utklädda i bananbladsflätade hattar och grejer. Mycket goda frukter och häftiga kryddor var det dock!

 

Morgonen efter sa vi hejdå till Stone town och den knäppa mannen på vårt hostel (Han envisades med att ställa sig med armarna utbredda och tjoa "Jambojambooo HAKUNA MATATA ZANZIBAR HUUH???" v.a.r.j.e gång han kom in i rummet. även om han varit borta i två minuter och redan sagt det tre gånger den morgonen. Intensiv) Vi var rädda, eller mest jag, för att det skulle visa sig vara ett sånt där litet miniplan till Kenya också, det var det inte (fri seating däremot, kändes mycket märkligt att få sitta vart man ville), men däremot satte vi oss bredvid en FANTASTISKT flygrädd kvinna från någonstans i mellanöstern. Hon skrek högt och gällt så fort planet gjorde en rörelse och grät. Synd om henne, men man blev ju lite rädd själv när någon plötsligt gormar samtidigt som planet gungar till. Hua.

 

Vad som hände när vi kom fram till Kenya får ni veta i nästa inlägg.