Johns och Vickys resa

Här sitter vi och nästan studsar uppochner på sätena på Qatars flygplats, vad ska vi hitta på för att vilseleda våra små hjärnor från otåligheten? Vicki lyser upp och drar andaktsfullt fram sitt anteckningsblock - Dags för en lista som på nåt sätt kanske i alla fall nästan sammanfattar vad som hänt under den här resan.

 

Heeeeeere we gooo!

 

- Antal besökta länder inkl mellanlandningar: 15,  exkl mellanlandningar: 13

- Individuella flygresor: 25

- magförgiftningar/sjukor: 2 stora

- missnöjd mage: heheheh...

- andra sjukor: 1 (otroligt!)

- biofilmer: Oblivion (2ggr), Trollkarlen från OZ, EPIC, The Host, The Four Horsemen

- galna festkvällar: 5 

- mest skräckinjagande upplevelsen: Den här och Den här

- mest stressade stunden: nästan missa planet från Johannesburg till Dar es Salaam

- största obekvämligheten: sitta i en ring av skrattande pekande kineser och försöka käka.

- äckligaste matupplevelsen: Kina... kalla sniglar som lirkas ut med tandpetare. Säger sig självt.

- BÄSTA maten: Ewans på Pehentian (Beef Paprik, Beef Curry, APELSINJUICEN!) pizzan i Siem Reap, kambodjansk bbq "do it yourself", Tom Yum soppa i största allmänhet, Teriyaki boy i Filippinerna (yakuniki, SUSHIN!), BUFFELSTEK MED GRÖNPEPPARSÅS! Restaurangen SAND i Sanur på Bali (ALLT var ASGOTT). Den här frågan kan skrivas på forevah...

- Godaste ölen Vicki: Tsingtao, John: "äh dee går inte.."

- Godaste vinet: "Late Harvest Merlot" från Australien, Semillion

- Bästa boendet: Marco Polo i Kuching, Sail Rock på Koh Phangan, Ecolodge i Kilifi, Atlantic Point i Kapstaden. 

- Sämsta boendet....: Asså, Bed Bugs i Bangkok... 

Och för att spinna vidare på den - Största djurskräcken: BED BUGS!!!!!!!!!!

- Favoritstranden: Gili Trawangan! Solklart!

- Bästa djuret: Tarsier, Orangutangerna, Skäggsvinet, Näsaporna, Sköldpaddorna, Mowgli och JOCK! 

- Coolaste ögonblicket: Efter The Plunge och Lejonen på Safarin, Solnedgången i Padang (bild kommer)

- Bästa Dyket: Batu Layar-dyket utanför Perhentian med Malin Valtonen

- Största saknaden materiellt John: verktygen och teven, Vicki: Min säng. SOM ÄR REN!

- Största saknaden matmässigt John: Mammas bröd med smör och prickig korv, svenskmjölkbaserad oboy, Vicki: MJÖLK! Hemmasmörgåsar med GOTT bröd och massa pålägg, hemmakaffe. Stora sallader.

- Största saknaden annars John: MINA. VÄNNER. Boffersvärd. Framföra fordon. Familjen.  Vicki: HELA VANILJEN, The Honeyhamsters, Fungerande kommunaltrafik, fika. 

- Vilka 3 saker att sakna mest från resan

John: 1, friheten  2, Tropiskt klimat i februari  3, Att hitta nya intressanta vänner med resehistorier

Vicki: 1, Upplevelser utöver det vanliga  2, avslappningen  3, Alla spännande människor

- Vilka 3 saker att sakna MINST från resan

John och Vicki: Boka de J±VLA flygbiljetterna med hemsidor som inte funkar. nånsin.

John: 1,Asiatiska toaletter  2, Den automatiska misstron mot mina medmänniskor (alla vill bara ha pengar) 3, Landsgränspapper. JAG. HATAR. 

Vicki: 1, Hypokondrin, att vara rädd för bedbugs, skalbaggar som flyttar in i fötterna, parasiter, mögel HUUUUUU (jag har blivit SÅ mycket mer hypokondrisk, trodde man skulle vänja sig men det blev heeeelt tvärtom för mig)

2, Konserverad mjölk  3, Att pruta och bråka om pris hela. tiden.

- Största ångern: att vi inte åkte till The Elephant Sanctuary i Laos, Onödiga kostnader, att vi inte hade körkort (saaaataaaaan!!)

- Största lärdomen: John- "Vart man än åker i världen så finns det EN universell regel, det kommer inte vara som du förväntar dig ÄVEN om du varit där förut" Vicki- "Världen är mindre än man tror" och "Vi har det J±vligt bra i Sverige" (No shit alltså, vi har det så himla himla bra)

- Personer att minnas: TK, Dani, Hunter, Simon och Jennie, Malin Valtonen, Israelerna, Lùcia

- Hårdaste insikten om världen: Att inse att det är svårt att hjälpa på rätt sätt, att göra skillnad är inte lätt.

- bästa köpet: Johns Poi, Datorn <3, kostym, Alla Robin Hobb-böckerna

- läskiga utländska varor: alltså... Kina..., Durian, blekningsmedelsprodukter i Asien, tuttförstoringskräm, ögonlockstejp, trosor med rumpinlägg, tandkrämschips

- Favoritspråk: Bahasa Indonesia, Swahili och Australienska (You Beauty! Crikey! Beau Bonza!)

- bästa med bloggen: Att farmor och farfar kallar sig "Agnetapeter"

- svettigaste stunden: Strömavbrott i Siem Reap (35 grader och ingen fläkt), Vandringen i Nationalparken på Borneo (gassande sol, över fyrtio grader, klättra lodrätt i två timmar och dö)

- Kallaste: skypa med mamma på kvällen i Australien. Skallra tänder. Kina, Nanning. Ha ALLA kläder på sig samtidigt.

- biggest achivement: att förbättra vår relation egentligen. Att komma igenom svårigheter som uppstått mellan oss och göra en bra resa för oss båda

- Bästa kaffet: (Vicki som svarar på denna alltså) Hmm. Joma Café i Laos, och Starbucks i Malaysia faktiskt (Amanda och Jessica: Given my options, that was actually the best...)

- Bästa guidade turen: "Ooookeh mah foohhmmlyy" Mekongturen i Vietnam. VINTUREN I AUSTRALIEN och SYDAFRIKA.

- Konstigaste växten: Snoppväxten på Africa on Foot (kommer bild här med)

- Fulaste havsdjuret: Snoppmusslorna i Kina (Kina levererar när det gäller konstigheter)

- mest akward: Alla gånger man VERKLIGEN inte hört vad folk säger. Tystnadens hägring...

- Bästa med att åka hem: VÄNNER, FAMILJ, MAT, SÄNG, SAKER SOM FUNKAR, VETA VAD SAKER KOSTAR, INFRASTRUKTUR, SMIDIGHETEN, RENLIGHETEN. Sveeeerige Sveeerige fosterlaaaaand - man blir hemmakär allright.  

 

Nu är det 55 minuter till boarding på planet som efter sju timmar landar i SVERIGE.

Holy bananas.

 

Nu går det upp och ner hela tiden här. Vi blandar excitement över att åka hem med sorg över att läga resan bakom oss och säga  hejdå till fina vänner vi fått. 

 

Vi har precis varit på middag med vår vän TK som vi mötte på Bali. Gång på gång under resan har vi råkat på varandra på olika platser och när vi visste att vi skulle befinna oss i Kenya samtidigt var vi ju tvugna att ses. (Det var TK som tipsade oss om Kilifi och det Ecolodge som vi älskat så). Nu har vi sagt hejdå med löften om att ses någon gång igen. 

 

Imorrn sätter vi oss på planet hem, det känns helt sjukt. Vet inte hur många gånger idag som vi bara stannat upp, tittat på varandra och sagt "Vi åker hem imorrn." Det känns nästan som att det är på skoj. Haha MEN ÅH VAD MYSIGT DET SKA BLI! Konstigt, mysigt, sorgligt, underbart, läskigt och fantastiskt. 

 

Vi kommer fortsätta, åtminstone ett tag, att lägga upp inlägg här på bloggen som sammanfattar resan och sådär. Sen tänker vi behålla den såklart, till nästa resa!!

 

VI SES SNART ALLA NÄRA OCH KÄRA <3<3<3<3

Shit alltså! I övermorgon sätter vi oss på planet och åker HEM!?!?!?!

 

Det känns jättekonstigt nu när vi är så nära. Men liksom, då kommer vi ju vara hemma? På nåt sätt känns det som att vi ska hem lite kort och sen vara tillbaka ute i världen. Man har ju vant sig vid att åka runt nu, det är så livet ser ut liksom. SÅ konstigt.

 

Men det ska bli jättejätteskönt samtidigt. Det är så mycket saker man saknar. En varm dusch. Mjölk. En säng man inte behöver inspektera med ficklampa innan man ska sova i den. Att inte behöva vara rädd för parasiter, löss, loppor, malaria, HIV ja listan är lång. Hypokondrin har bara VÄXT under resan, man har inte vant sig utan bara fått reda på hur många olika saker det finns att bli sjuk av. Trafik som funkar och om inte får en att sitta med hjärtat i halsgropen hela tiden. Ååååh Sverige. Du är så bra!

 

Det kommer nog vara svårt att vänja sig vid att vara hemma igen, MEN ÅH VAD DET SKA BLI SKÖNT ATT TRÄFFA ALLAAAA!!!!!

 

hjärta

Jambo - Turistigt hej, eller snarare väldigt artigt - som Goddag på svenska

 

Mambo - Det alla säger till varandra, typ "Hur är läget?"

 

Poa - "Bra" svar på Mambo.

 

Asante - Tack

 

Sana - mycket

 

Asante sana - Tack så mycket helt enkelt

 

Karibu - välkommen/varsågod

 

Lailai Selama - Godnatt

 

Badai - Ses senare typ som "Later" på engelska

 

Hapana - Nej

 

Mzungu - Viting

 

"haha, Mzungu-price" - Närru, nu taru för mycket betalt bara för att jag är turist

 

piki-piki - Motorcykel

 

pole pole - sakta sakta eller tare lugnt

 

Hakuna Matata - det vet ni, Inga bekymmer. Avänds dock oftast när man tycker att det VISST är bekymmer...

 

Sen har vi "lärt oss" massa andra ord som vi glömt bort, men där har ni lagom bra kunskaper att afrikanisera med!

Wow, Afrika. Hits you like a slap in the face, tydligare än så kan man nog inte vara. Zanzibar var rörigt tyckte vi, men det var bara en fis i rymden jämfört med hur AFRIKA-Afrika är. Vi spenderade bara två timmar totalt i Dar Es Salaam i Tanzania innan vi flög till turistiga Zanzibar men den kaosartade värld vi fick ta del av där var en klarade bild av hur verkligen det ser ut, helt klart. Afrika är rörigt, dammigt, fattigt, avslappnat (Hakuna Matata är inget uttryck, det är en livsstil) kaosigt och galet. Afrika gör kaos med dig, utan tvekan, men med ett leende. Hakuna Matata. 

Två saker att Observera:

 

1. VI KOMMER HEM JÄTTESNART!!!

 

2. Det finns totalt 4 relativt nya inlägg här under att roa sig med!!

 

 

Zanzibar. Kom väl lite i kläm kan man säga. I en månad hade vi intensivt längtat efter vita stränder med sol och drinkar, och så möts vi av… javisst, massa vita stränder och azurblått hav - men vind. Och mera Vind. Och så lite vind på det. Och moln. Besvikelsen i kombination med hemlängtan som växer sig allt starkare och malariatabletter som ger en ett smått melankoliskt sinnelag resulterade i myyyycket mer hemlängtan än någonsin tidigare, och sega dagar utan så mycket att ta sig för.

 

Först spenderade vi en vecka på Zanzibars östkust, i det lilla samhället Bwejuu som ligger tjugo minuters gångväg från kitesurfingmekkat Paje. Man fattade ganska snabbt att det var kitesurfing man åkte dit för, för blåste gjorde det något ordentligt. Tyvärr så pass mycket så att när vi desperat klämde ner våra vita kroppar (Australien och Sydafrika gjorde ett bra jobb i att suga bort så mycket av vår fina solbränna som de kunde) på stranden så flög handdukar, kläder och till och med flipflop all världens väg och man fick allt i från platspåsar till sand till palmblad i ansiktet. Inte superparadisiskt direkt.

 

Vi hade det ändå rätt skönt och spenderade dagarna med att ta lite promenader, spela kort, läsa massor (Vicki läste fyra böcker på tre dagar…) och smaska i oss mat. Tre av dagarna regnade det inte på morgonen och då var vi snabba med att lägga oss och suga sol på bakgården av Mustapha's Place där vi bodde. Vi fick lära oss att det här med "Jambo" bara är en turistgrej. Inga Swahili-talande säger det till varandra. Man säger nämligen "Mambo". Man kan säga det som att "Jambo" betyder Goddag medan "Mambo" betyder "Hur är det?" Lite som "What's up?". Så ordet Jambo finns, men det är lite för speciellt för att säga i vardagen liksom.

 

Efter Bwejuu åkte vi på en vansinnesfärd över till andra sidan, till Stone Town, den enda staden på Zanzibar. Och med vansinnesfärd menar jag VAN.SINNES.FÄRD. Vi trodde Asien var illa vad det gäller trafik. Men sitt tutande och vilda svängande och totala ignorans för väglinjer och filer. Men Afrika. Phu. Som John skrev tidigare, alla kör i mitten och det är ett chickenrace för att se vem som svänger senast. Ett tillfälle där trodde vi att halva bilen, den sidan Vicki satt på, skulle totaldemoleras. Det var BRA nära.

 

Stone Town är ganska häftigt i den bemärkelsen att det inte är stort, eller modernt och med massor av snidade dörrar och grejer. Mängder av små gränder utan belysning att gå vilse i. Vi spenderade två nätter här innan vi åkte vidare till den norra byn på ön, Nungwi, där flest resorts och liknande ligger.

 

Zanzibar har en fantastisk kontrast mellan extrem fattigdom och total lyx. Uppe i Nungwi finns några riktiga dunder-resorts undangömda där en anställd klipper dina tånaglar medan nästa håller i sugröret när du ska slurpa i dig din drink i princip. Ett stenkast därifrån lever en familj på en dollar om dagen. Som ska räcka till mat, hushåll, kläder och allt. Riktigt konstigt. Dessutom kryllar det av Masaier överallt. "Coolt" tänkte vi, som trodde Masaierna bara fanns i Kenya. "Coolt" ändå tills vi fick veta att ja, Masaierna finns bara i Kenya. Och några få i bortre Tanzania precis på gränsen till Masai Mara. Masaierna på Zanzibar är ett påhitt för att roa turister och tjäna pengar på "Masaismycken", "Masaikläder" också vidare. Fler än en gång mötte vi en "Masai" bara för att sedan stöta på samma snubbe i vanliga civilkläder. Lite typiskt. Nog för att utstyrslarna ser lite coola ut men när man vet att det är tokfejk blir det nästan lite löjligt.

 

I Nungwi hittade vi ett jättebra boende, öppnat i Januari så alldeles nytt var det och de hade inte fått igång ryktet än så vi var nästan helt själva där. Första dagarna bodde två slovaker där som kommit på samma buss som vi (de hade inget bokat så de hängde på till vårt ställe). Sen helt slumpmässigt träffade vi en tjej som bara två veckor tidigare träffat och blivit kompis med TK, vår amerikanske vän som vi umgicks med på min födelsedag på Bali. Världen är allt bra liten. Tomasi, hette killen som jobbade på G.Oasis som stället hette. Jättesöt kille visade oss runt och erbjöd sig att plocka upp oss i fall vi ville på kvällarna. Det klarade vi oss utan dock, det var inte långt att gå direkt.

 

Nungwi var, trots populariteten bland turisterna, också väldigt lugnt och avslappnat. Vi fick tack och liv lite mer sol här och kunde liga på stranden och bada i alla fall fyra/fem dagar. Det fanns aktiviteter såsom djuphavsfiskt och solnedgångssegling, men här försökte de verkligen pressa en på pengar då en halvdagsfisketur UTAN mat låg på 2500 kr PER PERSON och så vidare. Lite väl saftiga summor tyckte vi. Vi fick ett favoritmatställe dit vi gick nästan varje dag och åt och de började hälsa glatt och le varje gång vi kom.

 

En vecka var vi i Nungwi innan det var dags att bege sig till Stone Town igen, efter en natt till i ST skulle vi flyga till Kenya. Vi kombinerade resan till ST med en typisk Zanzibar kryddtur, vilket var kul då man fick se hur olika kryddor växer och tillreds. Man fick även höra en del, för oss, skrämmande recept på naturmedicin för aborter och liknande. Turen var liiite väl turistig tyckte vi då de skulle klättras i en palm samtidigt som det sjöngs. "You can make movie, and photo here, now traditional dance and singing" och så löpte han upp längs palmen tjoandes "JAMBO JAMBO HAKUNA MATATA ZANZIBAR" (Hakuna Matata är tydligen även det ett Kenyanskt uttryck, men vad gör man inte för att turisterna ska bli nöjda liksom). Sen blev vi utklädda i bananbladsflätade hattar och grejer. Mycket goda frukter och häftiga kryddor var det dock!

 

Morgonen efter sa vi hejdå till Stone town och den knäppa mannen på vårt hostel (Han envisades med att ställa sig med armarna utbredda och tjoa "Jambojambooo HAKUNA MATATA ZANZIBAR HUUH???" v.a.r.j.e gång han kom in i rummet. även om han varit borta i två minuter och redan sagt det tre gånger den morgonen. Intensiv) Vi var rädda, eller mest jag, för att det skulle visa sig vara ett sånt där litet miniplan till Kenya också, det var det inte (fri seating däremot, kändes mycket märkligt att få sitta vart man ville), men däremot satte vi oss bredvid en FANTASTISKT flygrädd kvinna från någonstans i mellanöstern. Hon skrek högt och gällt så fort planet gjorde en rörelse och grät. Synd om henne, men man blev ju lite rädd själv när någon plötsligt gormar samtidigt som planet gungar till. Hua.

 

Vad som hände när vi kom fram till Kenya får ni veta i nästa inlägg.

Efter två nätter i läskiga Johannesburg (efter att ha läst varningstexter vågade vi knappt gå till hotellrestauranger 150 meter bort) var det tiiiiiiiiiidigt på morgonen den 29e juli dags för oss att Tuffa iväg mot Krugerparken och "Africa on Foot" som företaget vi skulle djurupptäcka med hette. Ashtons shuttle service plockade upp oss och i bilden satt redan två svenskar som vi sedan pratade och jämförde reseupplevelser med under den fem timmar långa färden från Johannesburg till parkområdet. Vi fick höra berättas om två vitas syn på vardagslivet i Johannesburg och där ställdes man återigen inför en verklighet mycket olik vår egen. I Johannesburg är det common knowledge att man hellre kör rattfull hem från puben än åker kommunalt. Då kan ju vad som helst hända. Är man för full sover man i bilen innanför barens grindar. Eller så hänger man helt enkelt på baren tills tidigt på morgonen då det återigen känns säkrare att ta sig hem. Det är heller inte olagligt att köra mot rött om du haft en bra anledning eller kört kvällstid. Att stanna vid rödljusen på natten, det gör man bara inte. "Jag blir inte bara rånad utan även våldtagen" säger den unga tjejen som bott i Johannesburg sedan hon var yngre. "Efter klockan fem låter min pojkvän mig inte köra någonstans utan honom. Inte ens ned för gatan till affären". När vi frågar om de blivit rånade någon gång skrattar dem och säger "Haha, a few times" Med en axelryckning. Föraren hade vaknat av att någon försökte grabba hans mobil från nattduksbordet genom fönstret en gång. "I hit his hand with a baseball bat!" säger han, som om det är nåt man gör lika ofta som att ta en dusch ungefär. 

Flyget från Johannesburg till Zanzibar. 

Åh va härligt här kommer ännu en rafflande berättelse från några stressade flygplatser. Då kör vi!

Det börjar morgonen den 1 Augusti. Kl är halv sex på morgonen och vi har precis klivit ur sängen. Väskorna är packade sen igår och vi ska bara inta en symbolisk frukost bestående av flingor och nästan genomskinliga toasts (jag hatar resten av världen för detta. Hur svårt ska det vara att baka grovt bröd?!). Anledningen till denna tidiga timma är inte att vårat flyg går extra tidigt, kl 9:50, utan att vi har några ärenden att utföra på flygplatsen som tex; ta ut och växla till dollar för visumen in i Tanzania och få tillbaka lite sydafrikansk skatt. 

Den blyge men trevlige Johannesburgaren som äger hostelet vi bor på kör oss till flygplatsen där vi tackar honom med ett leende på läpparna. Johannesburg är läskigt men vår vistelse hos honom var trevlig och avslappnad. 

Vi irrar först runt lite, uträttar vissa basala behov (toabesök), och hittar tillslut station ett:
Kvittokontrollbåset, där man får sina kvitton kollade (NÄHÄ?!) för att få veta hur mycket skatt vi kan få tillbaka. Det går rätt smidigt, istället för att behöva gräva fram varenda liten present och souvenir (jaa, nu blir ni allt nyfikna va?) så kollade den trevlige unge mannen igenom våra kvitton och bad om att få se en sak. Sen var det (likt överallt utom i väst) dags för stämpeln! En ambitiös stämpling på baksidan av våran lilla parad med kvitton. Skönt då var steg ett av skatteärendet utfört. 

Sen kände vi (läs John (dvs jag)) att det var dags för en mer substantiell frukost. Vi finner ett litet café där det finns wraps och mackor samt kaffe (va, verkligen, på ett café sa du?) till Vicky. 

Jag läste (fjärde delen i A song of ice and fire) och Vicky passade på att maila lite under frukosten. 
Sen var klockan kvart i nio. Hoppsan tänkte vi. Vart tog tiden vägen. Jaja vi går och lämnar in väskorna så kan vi fixa skatten och dollarna på vägen. 

Nej. Det kunde vi inte. 

Väl framme vid väskinlämningen (vi (läs Vicky) hade tack och lov redan checkat in) lyfte damen en telefonlur och meddelade någon att hon hade "kvar" två passagerare till Dar es Salam. Kvar? Jo det råkade vara så att istället för att öppna påstigningen 45min innan take off så stängde den då. Det var plötsligt inte säkert att vi skulle hinna med planet. 

Satfläsk! Vi behövde springa. Så då gjorde vi just det. 

Hela vägen fram till kön för passkontrollen ut ur Sydafrika. Där blev vi stående en god stund. Ingen tysk effektivitet där inte...

Något tal om att få tillbaka skatt var det inte. Men dollarna, på gränsen till Tanzania behövde vi femtio dollar var. 
- okej, när vi kommit igenom passkontrollen så kutar jag iväg mot utagsmaskinerna så går du till säkerhetskontrollen med ryggsäckarna (vårt handbagage). Tyckte Vicky. 
- det tror jag inte är någon idé. Kul om du blir kvar här?! Svarade jag osäkert då. 
- Men vi Måste ha dollar! Utbrast Vicky. 
- Jag tror nog att det går att lösa när vi är där. Försökte jag. 
- Och om det inte går?!
- Ja då är det kört. 
Här avslutade vi den konversationen, vi var båda en aning stressade och upprörda vid det här laget. 

Sen var det säkerhetskontrollen. Även den kom tillsammans med en kö. 

Rätt smärtfritt. Dock blev Vicky av med en del godis och de tog en av mina silvertejpsrullar. Jaja hade ändå aldrig använt den. 

Sen när det var fem minuter kvar tills påstigningen stängde såg vi en liten skylt:
Tio minuter bort till Gate A22. Ojdå det är våran Gate (FAAAAN!)

Trehundra meter på förtio, blankt. Satan va vi sprang!

Äntligen framme vid Gaten, där vi snällt fick sitta och vänta i en buss utanför i tio minuter. På bussen blev det ännu en liten hopplös dispyt om vad vi skulle ta oss till med visumen. Ingen lösning dök upp än så länge. Vi hoppades att det skulle finnas ATM:s innan visumkontrollen. Hoppades. 

Tillslut kördes vi och några andra sengångare till planet (bla. En överviktig man i övre medelåldern med en odör som skulle fått Pumba att lukta som violer.)
Sedan följde någon timmas frid, vi hade kommit överens om att det skulle ordna sig på det ena eller det andra sättet. Vi frågade till och med flygvärdinnan om man kunde ta ut pengar på planet, det kunde man inte (satfläsk). 

Väl i Daar es Salam slussades vi in i terminalen för anländande. Där fanns en reception en inglasad visumhanteringsavdelning (säg det snabbt tre gånger!) och en massa bås där visumen kontrollerades. 

Vi gick fram till den trötts damen i receptionen och hamnade bakom en Aussietjej som gjort samma miss som oss. Vi snackade lite och frågade tillsammans om vi kunde betala med kort. Receptionisten svarade tveksamt att hon skulle kolla och försvann. Hakuna matata (Jepp Disney hittade inte på uttrycket (dock är det bara en turistgrej i Tanzania, uttrycket kommer ifrån Kenya)). 

En kvart senare kom receptionisten tillbaka och meddelade att det inte gick att betala med kort. Okej? Vad ska vi ta oss till då? Vi fick ännu ett trött tvekande svar att hon skulle kolla. (Men vafan vad gjorde du första gången?! Det är väll ditt jobb att lösa folks problem! Var du borta i en kvart bara för att få svaret nej på frågan om kort?! Ååååhhhhhh! Jättefint med en inställning att allt löser sig men då kanske man också måste göra någonting? Hakuna Matata "inga bekymmer"låter ju jättefint i teorin men när det faktiskt finns ett bekymmer borde man lösa det! ÅÅÅÅÅÅHHHH!) 

En lite kortare kvart senare och efter att tillsammans med Aussien (Amanda Robbins som hon hette) diskuterat det värdelösa i att förneka problem, dök receptionisten upp igen. Nu skulle en av oss få följa med och ta ut pengar. Men bara en. Det fick bli Amanda. De försvann och var borta i en halvtimme. När de kom tillbaka visade det sig att ATM- maskinerna hade slut på pengar. (VAFAAAN?!). Jo, förklarade vår receptionist, i slutet av månaden brukar de vara tomma. Jaha, vad skulle vi göra nu då? Tydligen vänta, de skulle snart fylla på med pengar igen. Tur att vi inte skulle flyga vidare till Zanzibar kl 18:00 (OBS, sarkasm, vi skulle visst flyga vidare kl 18:00). Men på andra försöket en halvtimma senare kom en triumferande Amanda tillbaka med trehundra dollar. Tydligen kunde man inte ta ut dollar utan var tvungen att växla (till sin egen nackdel) från Tanzanian schilling till US-dollar, så det hade tagit en liten stund för dem att komma tillbaka. 

Nu blev det dags för en uppvisning i ineffektivitet. Istället för att gå fram till glasbåset med sitt pass och pengar, lämnade man ifrån sig dem till en man utanför. (Inget kösystem). Han gick därefter in och lämnade en liten hög av pass och pengar över till en kedja av människor som alla skulle ta sig en titt och antingen sätta in ett klistermärke eller stämpla aggressivt i passen. Efter det höll de upp passen mot rutan och vrålade ut personens namn, varpå man fick tränga sig fram (slåss med några män i skägg, handduk och klänning och en hög med kinesiska turister. Mina två favoritmedresenärer). För att få en bild tagen, fingeravtryck kopierade och sitt pass tillbaka. 

När vi alla tre klarat det momentet (vi höll ihop eftersom vi var skyldiga Amanda hundra dollar) ställde vi oss i kö (?) nummer två för att få våra pass kollade. Som tur var behövdes inte det utan vi blev vinkade före av en ointresserad vakt. 

Efter att ha hittat vårt incheckade bagage skulle vi hitta vårt flyg. Vi bytte uppgifter med Amanda för att kunna höras av igen då det inte fanns tid att lösa skulden där och då. 

Amanda behövde bara lyfta sin väska från A till B. Sen skulle hon sätta sig på ett riktigt plan och flyga över till Zanzibar. Vi skulle tydligen bege oss till en annan terminal. Dvs Taxi till en annan del av staden!

Vi hade nu sju dollar sen tidigare som ända finans. Det tog oss tack och lov över till den andra terminalen. Där fick vi hjälp av personalen att köra omkring för att hitta en fungerande ATM. (Om det är något jag vill tipsa andra resenärer med destination Daar es Salam om så är det att TA MED CASH! Både US dollar och deras egna Schilling funkar. Men ta med det för faaan! Det finns inget där!)

Nåja. Runt klockan fyra befann vi oss på flygplatsen med en något tjockare plånbok och efter en säkerhetskontroll värdig Malaysia, fick vi sitta och vänta på flyget över till ön. Det var en mycket inofficiell känsla över terminalen som visade sig vara den gamla flygplatsen. Efter en stund dök en man i reflexväst upp och frågade om vi ville åka med ett tidigare flyg? (Nu protesterade ordningsmänniskan i mig; men hallå, ni kan ju inte bara byta personer mellan flyg sådär?! Det här är ju en flygplats och ni ska ha massa regler! Det vet jag!). Men visst det lät praktiskt. Vår upphämtning skulle ju komma en bra stund senare efter att vi kommit fram dessvärre, men då skulle vi kunna ta ut mer pengar för vår vistelse i Paje (östkusten där de inte har några ATM:s alls). 

Planet, helt fantastiskt tyckte jag, var ett tolvmannaplan. Dvs ett litet plan man kan se på filmer som utspelar sig i tropikerna på 90-talet. Vicky blev genast skräckslagen. Hon älskar inte att flyga när det skakar och här kände man varenda liten sväng. Hon erkände senare att hon tänkt på alla komplikationer det skulle bli för alla där hemma att få veta om att vi dött när planet kraschat, då vi inte skulle flugit förren kl 18:00. 

Men det gick bra och vår pickup var tidig så det var direkt iväg till en ATM i Stonetown och sen en liten rallysväng i över 100km/h över till andra sidan av ön, till Mustafas Place. (Såg hastighetstaren under färden. Det gick i minst 80 nästan hela tiden med enbart halvljus och gles mötande trafik. På Zanzibar kör man alltid (ALLTID) i mitten av vägen, även när det kommer mötande trafik. Det är en sorts chicken-race där man väjer i sista sekunden och alla är med på det. Må det vara en truck, minibuss, folka, Jeep, man och höns på cykel, oxvagn eller vad som annat kan röra sig på en väg. Det ska vara i mitten och gå fort.)

På Mustafas levde vi ett rätt (läs jätte) slappt liv. Lite Gili igen men aningen sämre då det var längre avstånd och betydligt mycket mer blåsigt. Platsen var känd för sin "kite surfing" vilket innebär att du spänner fast dig i en liten fallskärm och står på en Wake board. Såg riktigt roligt ut men vi hade inte med oss tillräckliga medel för att kunna betala för en provtur. Vi var dessutom inte helt sugna då vi nu ville bättra på solbrännan. 

Sju dagar senare begav vi oss in till Stonetown igen för att bo där två nätter. Men det får ni höra mer om senare.

Jaa, nu har det varit tvärtystnad från oss ett tag här. Verkligen sorry för det, men på Zanzibar är det sådärnt härligt "Rural" - man kan räkna bankomaterna på fingrarna och även internet hör till den kategorin. Det finns inte hejvilt med täckning direkt. Eftersom Stone Town dessutom - förutom charmiga trädörrar och sådär - inte har mycket mer än kaos och överpriser att erbjuda (och trevliga människor tydligen, första etappen vi var här fick två unga brittiska tjejer syra kastat i ansiktet) så har vi valt att åka först österut och sedan norrut på ön. Till de turistigare, men ack så mycket mysigare, strandparadisen och hänga. Zanzibar har dock inte levererat 100% på solfronten, vilket är lite synd i och med att det var den största anledningen till att vi åkte till Zanzibar. Men vi har fått några soldagar och bättrat på brännan lite, så nu ser vi i alla fall lite grann ut som att vi har varit ute och rest. 

Alla fina trogna resebloggslasare, har i Nungwi pa norra Zanzibar finns inte mycket internet att tala om. Den 16e ar vi tillbaka i Stone Town och har internet, da ska vi uppdatera lite!

 

Tack for att ni vantar!

puss hej leverpastej

(skulle kunna doda for en leverpastejsmacka nu alltsa)

 Här kommer bilderna från Khayelitsha.