Johns och Vickys resa

Fyra dagar kvar i Asien. När man säger det högt känns det mycket konstigt. Fyra månader är rätt lång tid samtidigt som det inte är det.

I vart fall så har vi varit med om lite dramatik här i Filipinerna. För knappt en vecka sen hände en liten olycka på vårt hotell.

Vicky hade precis tagit en dusch och låg på sängen och läste. Själv satt jag och tittade på film. Mitt i filmen när det var som mest spännande kom det.

Som dynamit-Harry skulle sagt i en av de gamla Jönssonliganfilmerna: "vilken jävla smäll!". Det lät som om någon kastat en lagom stor slägga rakt in i ett skyltfönster. Dessutom verkade det som att sagda skyltfönster befunnit sig direkt utanför vår dörr.

Jag och Vicky såg på varandra. "Va fan va det?!" Undrade jag. Vicky bara skakade på huvudet. Det lät lite för stort för att inte titta efter, så jag öppnade dörren ut mot korridoren. Jag förväntade mig att någon kanske tappat en badrumsspegel eller liknande. Det kändes bäst att se efter så att ingen skadat sig, jag trodde inte att någon gjort sig illa men man vet ju aldrig.

Utanför stod en ung kille i personalen som varit riktigt trevlig och hjälpsam tidigare och hjälpt till att bära upp våra väskor. Just nu såg det inte direkt ut som att han skulle kunna bära någonting på en stund. Runt honom på golvet låg det glassplitter och kring hans högra ben började en blodpöl att formas. Glasdörren till balkongen fanns inte mer.

Ena handen grep om benet den andra om hans ansikte. "Oh My God! Are you okey?" Frågade jag rätt chockat. Svaret jag fick gjorde mig mållös: "I'm so sorry". Tillbaka in i rummet högg jag tag i våran extra toarulle och en naken Vicky som undrade vad som hänt. "Ähubudä en, en i personalen. Blod överallt" svarar jag informativt. På vägen ut tog jag med våran pall.

Då hade hotellägaren och hans fru dykt upp. Jag gav dem pallen och rullen, satte honom ned (när han satte sig släppte han taget om knät och då sprutade det två korta strålar ur det centimeterdjupa jacket. Jag trodde att sånt bara händer på film.) och kutar tillbaka för att hämta vårt första-hjälpen kit. Vicky hade börjat få på sig kläder och såg lite skrämd ut. "Jag behöver nog hjälp" sa jag. "Vad, vad har hänt?" Undrade hon fortfarande. Jag bad henne att komma med och se själv. Den röda påsen med förband och annat nyttigt befann sig som vanligt högst upp i väskan (visste väll att det fanns en anledning till att ha den överst).

Ute i korridoren hade blodet inte slutat rinna. Toarullen blev en kladdig kompress över såret. "Vi borde strypa benet med något" föreslog Vicky. "Jättebra, hjälp honom att hålla benet högt".

En vända till för att hämta mitt skärp. Lagom till att vi fått skärpet på plats runt låret kom frun med en handduk som de först ville lägga direkt runt såret. "Remove the toilet paper first, it's going to dessolve otherwise." Säger jag och lindar handduken runt såret.

Därefter tog jag fram blodstillande vadd och undersökte hans ansikte. Han hade ett djupt jack på ena ögonbrynet och blodet letade sig ned över näsan och in i hans öga. Jag instruerade hotellägaren att torka bort blodet med lite papper och pressa vadden över såret. "Do you have coke or sprite or something with sugar?" Frågade jag frugan. Först verkade hon inte förstå vad jag menade, jag förklarar: "he needs sugar to take the edge of the chock, and an ambulance. This needs stitching. Doctor, hospital!" Hon skyndar iväg och jag gräver fram en kompress med gasbinda. "We are going to remove the towel". Det blödde inte lika intensivt nu på grund av skärpet. Jag la på kompressen och började linda bandaget runt hans ben. "Varför lindar du där?!" Undrade Vicky. Då såg jag såret som blött mest. Det är ett två decimeter långt sår tvärs över vaden. Glasskärvan hade öppnat huden och antagligen skurit sönder delar av muskeln. Det stack ut vävnad och muskel och sånt som jag inte ens visste fanns. "Holy shi..." Utbrast jag och Vicky blev grå i synen. Medan Vicky stod kvar och höll benet högt dök jag ned bland våra utspridda första hjälpen saker och fann en till kompress. Den placerades försiktigt över såret och jag lindade över den med resterande gasbinda. Någonstans där mumlade Vicky att hon inte mår så bra, men med huvudet fullt av sånt man gör i en nödsituation lyssnar jag dåligt.

Frun kom tillbaka med en cola med sugrör som han sakta sörplade i sig. Vicky räckte över benet till hotellägaren och förklarade att hon måste sitta ned, varpå hon retirerade in i vårt rum.

Mitt i att jag förband ett sår på hans hand kom ett gäng unga killar, lyfte upp och bar honom nedför trappen och ut.

Så stod jag där tillsammans med hotellägarfrun och såg på förödelsen. Jag tvättade händerna och gick in till Vicky som satt på sägen. "Förlåt men jag mår inte så bra". Sen satt vi bara och höll om varandra. Hon berättade att efter att ha stått och stirrat på såret utan att ha något att göra blev hon illamående och svimfärdig. Sen var det min tur att känna efterverkningarna av chocken. Jag paraderade fram och tillbaka och babblade oavbrutet om vad som hänt och hur jag kände. I ärlighetens namn kändes det faktiskt rätt bra. Vi hade agerat, omedelbart och rationellt. Även om Vicki blev väldigt påverkad så hjälpte vi ändå till. Han hade nog inte dött om vi inte agerat, men antagligen förlorat mer blod och haft ett öppet sår för hela Filippinernas bakterier att flytta in i.

Just nu sitter vi på ett hotellrum i Cebu efter en mycket händelserik gårdag. Som bland annat involverat ett fall på ca 200 meter över havet. Mums.

Mer om detta i nästa inlägg ;)