Johns och Vickys resa

Vi fick precis höra att Ho Chi Minh City (eller Saigon som de flesta säger) har tio miljoner invånare (fler än hela Sverige liksom shiet!?) och fem miljoner mopeder. FEM MILJONER! Det finns alltså ca fem gånger så många mopeder som det finns folk i Stockholm!! (Möjlighet till felaktiga siffror finns angående Sverige där, men ni vet, typ)

Det som är bra med att vi prickat av Vietnam som ett av de första länderna i Asien är av vi blivit nästan PRO på att ta oss över gatorna. Ni har ju av tidigare inlägg förstått att det här med trafiken i Vietnam va... A precis. Vår guide idag berättade att bara under förra veckan som var nyårsveckan (meaning = people EV.ER.Y.WHERE) har nästan 300 personer dött i trafiken.

Hur som helst, vi har börjat bli riktigt bra på att ta oss över vägarna. Tricket är att man väntar på någon form av hål, sen går man bara och försöker att hålla ungefär samma takt hela tiden. Tanken är att bilarna och mopedisterna ska se dig, hinna se i vilken takt du går, och därav avgöra om de åker framför eller bakom dig. Ibland håller man tillbaka lite i tre steg ungefär, ibland får man öka. Smidigt är att gå två stycken så man kan kolla åt båda håll samtidigt, eftersom trafiken kommer från båda håll samtidigt. Och hela tiden.

Så, fellow vietnamresenärer, nu tar vi det en gång till:
1. Vänta på någon form av hål. Onödigt att gå när det är som tjockast trafik liksom. Ibland måste man det ändå, men you know, common sense.
2. KOMMUNICERA med varandra. "Hepp, nu går vi!" "Efter taxin där" osv
3. Sätt en takt och håll den. Man kan hålla tillbaka några steg eller öka lite med generellt ska man VERKLIGEN passa sig för att stanna, eller börja springa.
4. Byt inte riktning. Gå antingen över dit du tänkt eller stå kvar.

LYCKA TILL!

Då var det gjort.

Nu sitter vi på ett Café och Vicky har fått stilla sitt alltmer uppmärksamhetspockande kaffebegär. För en stund sen satt vi på Pizza Hut. Bästa vi gjort på länge, vi ville läka några av såren vi fått under resan hit.

Ni vet de där sköna historierna man har, den gången man gjorde något riktigt korkat.

På plommonstopsfesten då vi satt kvar långt efter att de andra gått hem och lagt sig. Då vi bestämde oss för att dricka upp ALL strårom (och resten av vad vi kunde hitta) som fanns kvar.

Eller då vi efter 170 bestämde oss för att åka rullstol över berghäll i skog och sen göra kaffeved av nämnda fordon.

Detta är inte en sån historia.

Om ni befinner er i Vietnam, åk inte 24timmarsbuss, för att sedan kunna skryta med att ni gjort det. Gör det om ni måste men bara om alla andra alternativ flugit sin kos.

Jag kommer nog aldrig mer bli så oskyldig och okunnig som jag var innan. Jag vill aldrig mer se en baguette eller känna smaken av ljummen gurka i vinäger.

Jag är äldre och visare än va jag var igår.

//en nu mycket nöjd och mätt John.

Vi överlevde, men det var knappt. Nä, inget dödligt hände, men vi är sannerligen en upplevelse rikare.

Till att börja med hade vi fått veta att vi skulle vara på hotellet senast(!) klockan 17 för att bli upplockade till bussen. Vi hade lite att göra och var sega så vi var där i god tid kl 16:10 för bussen skulle gå 17:30.

Klockan 18:50 blev vi upplockade av taxi. Tillsammans med ett gäng inrökta grabbiga ryssar (eller liknande).

Vi blev utslängda på en stor jordstampad parkering med instängslade hus på ena sidan och ett klassiskt litet vietnamesiskt skjul med plaststolar och läskförsäljning i mitten. Vi och ryssarna och alla väskor.

Efter ett tag kom den gula bussen som vi skulle åka med, och det blev som John brukar säga "krig". Snabbt som attan fick vi kasta in våra väskor under bussen till den rökande på-huk-sittande-i-bagageutrymmet-mannen som uppenbarligen hade till ansvar att packa väskor. Sen började den traditionella pingvindansen, när man står med näsan i ryggen på personen framför - och sakta vaggar från sida till sida för att ta sig framåt utan att släppa in någon annan framför. Ja.

Väl ombord (jag, Vicki, lyckades tränga mig in ganska snabbt och paxa platser så vi skulle få ligga bredvid varandra) var det bara att skuttla upp i sin lilla sitt/liggstol (fascinerande pryl den använder sig av här i Asien. Något för Swebus kanske?)
Man har liksom fötterna instuckna under ryggstödet på personen framför och kan resa eller lägga ryggstödet ner efter sin vilja. Vi hamnade framför ett gäng på fyra svenska ungdomar som var rätt trevliga som skulle till Nha Thrang, en tolvtimmarsresa. Ungefär här började vi förstå att vi nog faktiskt var de enda på bussen som skulle hela vägen till Saigon i ett svep. En resa på tjugofyra timmar.

Men det började rätt bra. Busschauffören var tack och lov inte en sån som tycker att den som tutar mest vinner. Vi undrade i ett svagt ögonblick om vi skulle behöva byta buss, och John fasade för detta eftersom han faktiskt lyckats få rätt bra plats med sina fötter. Men det märker vi, tänkte vi, och somnade så småningom.

Fram till klockan sex på morgonen var det faktiskt ganska smärtfritt. Ett rätt schysst gungande i de snäva svängarna och nån occasional tutning som man vaknade av, men annars sov vi ganska okej efter omständigheterna i alla fall. Jag, Vicki, stördes en hel del av att något i bagageutrymmet luktade sur tång ungefär eller dött djur typ. Men annars så!

Men så blev klockan sex. Vi hade kommit till Nha Thrang och bussnubben gick runt och fick av alla som skulle hoppa av där. Han frågade "Saigon?" och vi svarade ja, då hm-ade han och lät oss sitta kvar. Det var väl vi och fyra stycken till ungefär. John påpekade hur lustigt det skulle vara om de packade ur våra väskor där - och i samma stund såg jag något misstänkt likt just våra väskor ligga på marken utanför bussen. Och bussen startade. Detta fick John att kasta sig ut barfota för att kolla saken, något som tydligen förbryllade busspersonalen väldigt för de tittade på sina papper och muttrade något som jag antog betydde typ "men de sa väl Saigon?"
Det var inte våra väskor tack och lov så John hoppade in i bussen igen, den rullade iväg, och vi bäddade ner oss i tron om att allt nu var på banan igen.

Bussen snirklade runt i stan i ca fem minuter innan den stannade på en ny jordstampad busshållplats och vi kände oss rätt förvirrade när de gormade nåt på vietnamesiska och alla plötsligt gick ut. Vi satt kvar ändå, för de hade ju redan kollat att vi skulle till Saigon. Sekunderna efter hoppade en kille i keps in och skrek "SAIGOOOON -EY!? SAIGOOOON!!!!" Och viftade intensivt på armarna. Han gestikulerade vilt mot de andra bussarna så vi fick snabbt som ögat rafsa ihop våra prylar och sno åt oss våra väskor.

Vi skulle tydligen byta buss. Problemet var bara att det stod massa bussar där och vi hade ingen aning om var vi skulle. Vi gick till närmsta och frågade men de viftade avvärjande med händerna. Samtidigt höll vår tidigare buss på att åka så vi fick stoppa den i farten för att återigen fråga "Saigon?" Och med händerna försöka visa "vart fan är vår buss??" Killen hoppade argt ut för att visa oss runt ett litet hörn och dääär stod en till gul buss. Till Saigon. Phew.

Och den här gula bussen, det var mardrömsbussen.

Det var dags att räcka våra stora väskor till nästa rökande på-huk-sittande-i-bagageutrymmet-man. Bor nog en i varje buss.

Vilt babblande visade chauffören oss var vi fick sitta. Han snackade irriterat för sig själv och blev inte glad när man missförstod vilket säte han menade. Två små söta japanska tanter (som verkade helt opåverkade av hans ilskna beteende) försökte ivrigt förklara att de ville ha "WINDOWSEAT" så att de kunde göra "SEIGHTSEEING" och efter några minuters insisterande frustade han något som verkade betyda "okej då" och tanterna kluckade glatt för sig själva och klättrade runt till sina nya säten.

Det var ungefär här musiken började. Plötsligt strömmade pluppande vietnamesisk schlager (eller nåt annat hemskt) ur högtalarna på högsta volym och vi kunde inte göra annat än att titta på varandra.

Därefter följde tio timmar av galenskap. Vietnamesisk slapstickteater - som involverar ett STORT stycke mer musikaliska inslag (av den SÄMRE sorten) - visades på teveskärmarna och vår misslycka var väl lika stark som vietnamesernas glädje ungefär. När en glitterdräktsklädd cowboykvinna för tredje gången stämde upp i gäll sång med vilda grimascher tittade vi på varandra med skräck i blicken. 7 timmar kvar.

Vid "frukosttid", då vi befann oss i the outskirts av nån liten stad, blev bussen plötsligt omringad av kvinnor med korgar. Inget konstigt tyckte busschauffören som öppnade dörren och släppte in kvinnorna. Raskt fylldes hela bussen med tjatter från ca sju vietnamesiska kvinnor med korgar fulla av bröd, ägg, äpplen, bananbladspaket etc etc. Det blev vild marknad mitt i bussen - som fortsatte köra. Mycket konstigt tyckte vi. Vi trodde flera gånger att tanterna skulle hoppa av, men inte förrän i nästa lilla bebyggelse ca en kvart senare stannade bussen för att släppa av dem. Och DÅ! Då strömmade det in ett gäng på tio småbarn istället. Dessa fick sitta på kuddar på golvet med sina mammor? Fröknar? Hur som helst. Ca en halvtimme efter att tanterna hade kommit på satte bussen ordentlig fart igen. Full med barn och majskolvar.

Det läskiga matstället där vi till slut fick sträcka på benen lite var inte till närmelsevis lika hemskt som när kvinnan bakom mig i bussen började kräkas i en påse tyckte jag. Matställets toaletter var av huka-sig-över-ett-hål-stuket men det börjar man bli rätt van vid nu. Kvinnan som satt och höll sin kräkspåse i handen tyckte jag var mycket värre.

Sista två timmarna ville man bara ut. Och ju mer vi närmade oss Saigon, desto långsammare gick det att ta sig fram på grund av alla mopeder som cirklade sig fram. Slutligen blev vi avsläppta på den sista jordstampade busshållplatsen för dagen. De japanska tanterna var lika förvirrade som vi över var vi var någonstans, så det slutade med att vi delade taxi därifrån till hotelldelen av staden, där vi alla hade bokat (trodde vi).

De små tanterna var otroligt vänliga om än intensiva. Taxichauffören fick knuffa på kvinnan i framsätter flera gången för att han skulle kunna se sidospegeln. Hon viftade intensivt och pratade och ville hela tiden vara säker på att taxametern funkade som den skulle.

Väl framme hittade vi vårt bokade hotell, bara för att få höra att hon gett vårt rum till någon annan då vi var sena. Bussen skulle ha varit framme tre men var framme sex. Vi fick i alla fall hjälp att hitta ett annat rum till samma pris. Det är ganska skabbigt och duschslangen lossnade det första som hände. Men det är okej för nu är vi framme.

Det var ingen kycklingbuss, men det var bra jävla nära! Och nu är vi i alla fall en erfarenhet rikare. Och vi har utan tvekan insett och rent det är i Sverige. Och hur felfritt det mesta funkar. Phew. Vilken dag!

Well.

När vi var i Hongkong tänkte jag (John) skriva något i stil med:

Kinesiska busschaufförer, de förstår inte ordet "avstånd", de föraktar ordet "stoppskylt" och älskar ordet "gaspedal".

Men då hade jag inte varit Hanoi.

Här är det lilla skämtet jag brukar dra om "mot-trafikanter" regel. Besegra alla andra bilister, mopedister, fotgängare, buss- och lastbilschaufförer innan de besegrar dig.

Några uppenbara trafikregler:

1. Tuta. Om du tänker göra något, vad som helst, signalera detta till alla andra genom att hänga dig på hornet. "Här kommer jag -tutuuut" "Nu ska jag svänga - tutuuut" "Jag har en moppe - tutuuut"
2. Ligger någon framför dig gör du fel. Kör ALLTID om. -glöm inte att tuta-
3. Rödljus. They are more like guidelines...
4. "Att körbanorna är för trafikens olika riktningar?? Äääh, jag kör lite på båda så går det fortare"
5. TUT MADDAFAKKING TUUUT


Puss på er!

Klockan är halv åtta på morgonen och vi sitter och klämmer i oss nudlar med "roasted pork"-smak för att hostelets kock har hamnat på sjukhus. Hostelet har jättegod frukost egentligen, men nu gick inte det tyvärr :/

Idag lämnar vi Kina! Ska bli ganska skönt! Vi börjar tröttna på kaosigheten och snuskvädret så nu åker vi till Vietnam!

Nu blir det lite äventyr, för vi är inte säkra på att vi har vad som behövs för att komma över gränsen. Men det borde funka :)

Så nu är det snart åtta timmar buss, sen Hanoi i Vietnam! Vi hörs igen då!

Snart kommer det en liten grovklippning av vår vistelse i HK!

Först en bild på vad vi åt igår, och vem som tittade på under middagen.

Måste bara tillägga för att det var ganska komiskt!

När det på planet var dags för frukost och vi med kurrande magar äntligen hade flygvärdinnan hos oss frågade hon nåt i stil med: herderdersirah or pork churriiiieu?
Jag: sorry?
Fv: you want herderdersirah or pork churriiiieu??
Jag tittar stumt på henne. Vad fan säger hon?
Jag: i'm sorry I don't understand!?
Fv: herderdersirah or pork churriiiieu???? (För att försöka tala tydligare är uppenbarligen omöjligt)
Jag vänder mig till John: hör DU vad hon säger??
John: vaaaa?
Jag: MEN HÖR DU VAD HON SäGER?? (Tycker det börjar bli sjukt pinsamt)
John: nä, jag har iiiingen aning (well thanks for the support liksom)
Jag: I'm sorry what is it?
Fv: (nu smått generad och irriterad) HERDERDERSIRAH OR LIKE A PORRIGE?
Jag: (som nu äntligen hör nåt jag känner igen -PORRIGE - säger We'll takt the porrige!)

Att öppna dessa varma behållare känns lite som att spela på lotto - det kan finnas vad som helst där i. Och mycket riktigt finns det lite vad som helst där i.

Tänk er risgrynsgröt fast kokt av vatten istället för mjölk, med hackade bitar av ingefära och purjolök. Med stora bitar kokt fläsk i. Jag slutade äta när jag fick en benbit. Jessica - du skulle avlidit!

På ett konstigt vis var det ändå helt okej. Konstiga smakkombinationer bara :)



Flygplanet hade små kontroller till tevemonitorerna. Skojsigt!

JÄKLARNS!!!!!