Johns och Vickys resa

Här sitter vi och nästan studsar uppochner på sätena på Qatars flygplats, vad ska vi hitta på för att vilseleda våra små hjärnor från otåligheten? Vicki lyser upp och drar andaktsfullt fram sitt anteckningsblock - Dags för en lista som på nåt sätt kanske i alla fall nästan sammanfattar vad som hänt under den här resan.

 

Heeeeeere we gooo!

 

- Antal besökta länder inkl mellanlandningar: 15,  exkl mellanlandningar: 13

- Individuella flygresor: 25

- magförgiftningar/sjukor: 2 stora

- missnöjd mage: heheheh...

- andra sjukor: 1 (otroligt!)

- biofilmer: Oblivion (2ggr), Trollkarlen från OZ, EPIC, The Host, The Four Horsemen

- galna festkvällar: 5 

- mest skräckinjagande upplevelsen: Den här och Den här

- mest stressade stunden: nästan missa planet från Johannesburg till Dar es Salaam

- största obekvämligheten: sitta i en ring av skrattande pekande kineser och försöka käka.

- äckligaste matupplevelsen: Kina... kalla sniglar som lirkas ut med tandpetare. Säger sig självt.

- BÄSTA maten: Ewans på Pehentian (Beef Paprik, Beef Curry, APELSINJUICEN!) pizzan i Siem Reap, kambodjansk bbq "do it yourself", Tom Yum soppa i största allmänhet, Teriyaki boy i Filippinerna (yakuniki, SUSHIN!), BUFFELSTEK MED GRÖNPEPPARSÅS! Restaurangen SAND i Sanur på Bali (ALLT var ASGOTT). Den här frågan kan skrivas på forevah...

- Godaste ölen Vicki: Tsingtao, John: "äh dee går inte.."

- Godaste vinet: "Late Harvest Merlot" från Australien, Semillion

- Bästa boendet: Marco Polo i Kuching, Sail Rock på Koh Phangan, Ecolodge i Kilifi, Atlantic Point i Kapstaden. 

- Sämsta boendet....: Asså, Bed Bugs i Bangkok... 

Och för att spinna vidare på den - Största djurskräcken: BED BUGS!!!!!!!!!!

- Favoritstranden: Gili Trawangan! Solklart!

- Bästa djuret: Tarsier, Orangutangerna, Skäggsvinet, Näsaporna, Sköldpaddorna, Mowgli och JOCK! 

- Coolaste ögonblicket: Efter The Plunge och Lejonen på Safarin, Solnedgången i Padang (bild kommer)

- Bästa Dyket: Batu Layar-dyket utanför Perhentian med Malin Valtonen

- Största saknaden materiellt John: verktygen och teven, Vicki: Min säng. SOM ÄR REN!

- Största saknaden matmässigt John: Mammas bröd med smör och prickig korv, svenskmjölkbaserad oboy, Vicki: MJÖLK! Hemmasmörgåsar med GOTT bröd och massa pålägg, hemmakaffe. Stora sallader.

- Största saknaden annars John: MINA. VÄNNER. Boffersvärd. Framföra fordon. Familjen.  Vicki: HELA VANILJEN, The Honeyhamsters, Fungerande kommunaltrafik, fika. 

- Vilka 3 saker att sakna mest från resan

John: 1, friheten  2, Tropiskt klimat i februari  3, Att hitta nya intressanta vänner med resehistorier

Vicki: 1, Upplevelser utöver det vanliga  2, avslappningen  3, Alla spännande människor

- Vilka 3 saker att sakna MINST från resan

John och Vicki: Boka de J±VLA flygbiljetterna med hemsidor som inte funkar. nånsin.

John: 1,Asiatiska toaletter  2, Den automatiska misstron mot mina medmänniskor (alla vill bara ha pengar) 3, Landsgränspapper. JAG. HATAR. 

Vicki: 1, Hypokondrin, att vara rädd för bedbugs, skalbaggar som flyttar in i fötterna, parasiter, mögel HUUUUUU (jag har blivit SÅ mycket mer hypokondrisk, trodde man skulle vänja sig men det blev heeeelt tvärtom för mig)

2, Konserverad mjölk  3, Att pruta och bråka om pris hela. tiden.

- Största ångern: att vi inte åkte till The Elephant Sanctuary i Laos, Onödiga kostnader, att vi inte hade körkort (saaaataaaaan!!)

- Största lärdomen: John- "Vart man än åker i världen så finns det EN universell regel, det kommer inte vara som du förväntar dig ÄVEN om du varit där förut" Vicki- "Världen är mindre än man tror" och "Vi har det J±vligt bra i Sverige" (No shit alltså, vi har det så himla himla bra)

- Personer att minnas: TK, Dani, Hunter, Simon och Jennie, Malin Valtonen, Israelerna, Lùcia

- Hårdaste insikten om världen: Att inse att det är svårt att hjälpa på rätt sätt, att göra skillnad är inte lätt.

- bästa köpet: Johns Poi, Datorn <3, kostym, Alla Robin Hobb-böckerna

- läskiga utländska varor: alltså... Kina..., Durian, blekningsmedelsprodukter i Asien, tuttförstoringskräm, ögonlockstejp, trosor med rumpinlägg, tandkrämschips

- Favoritspråk: Bahasa Indonesia, Swahili och Australienska (You Beauty! Crikey! Beau Bonza!)

- bästa med bloggen: Att farmor och farfar kallar sig "Agnetapeter"

- svettigaste stunden: Strömavbrott i Siem Reap (35 grader och ingen fläkt), Vandringen i Nationalparken på Borneo (gassande sol, över fyrtio grader, klättra lodrätt i två timmar och dö)

- Kallaste: skypa med mamma på kvällen i Australien. Skallra tänder. Kina, Nanning. Ha ALLA kläder på sig samtidigt.

- biggest achivement: att förbättra vår relation egentligen. Att komma igenom svårigheter som uppstått mellan oss och göra en bra resa för oss båda

- Bästa kaffet: (Vicki som svarar på denna alltså) Hmm. Joma Café i Laos, och Starbucks i Malaysia faktiskt (Amanda och Jessica: Given my options, that was actually the best...)

- Bästa guidade turen: "Ooookeh mah foohhmmlyy" Mekongturen i Vietnam. VINTUREN I AUSTRALIEN och SYDAFRIKA.

- Konstigaste växten: Snoppväxten på Africa on Foot (kommer bild här med)

- Fulaste havsdjuret: Snoppmusslorna i Kina (Kina levererar när det gäller konstigheter)

- mest akward: Alla gånger man VERKLIGEN inte hört vad folk säger. Tystnadens hägring...

- Bästa med att åka hem: VÄNNER, FAMILJ, MAT, SÄNG, SAKER SOM FUNKAR, VETA VAD SAKER KOSTAR, INFRASTRUKTUR, SMIDIGHETEN, RENLIGHETEN. Sveeeerige Sveeerige fosterlaaaaand - man blir hemmakär allright.  

 

Nu är det 55 minuter till boarding på planet som efter sju timmar landar i SVERIGE.

Holy bananas.

 

Två saker att Observera:

 

1. VI KOMMER HEM JÄTTESNART!!!

 

2. Det finns totalt 4 relativt nya inlägg här under att roa sig med!!

 

 

Flyget från Johannesburg till Zanzibar. 

Åh va härligt här kommer ännu en rafflande berättelse från några stressade flygplatser. Då kör vi!

Det börjar morgonen den 1 Augusti. Kl är halv sex på morgonen och vi har precis klivit ur sängen. Väskorna är packade sen igår och vi ska bara inta en symbolisk frukost bestående av flingor och nästan genomskinliga toasts (jag hatar resten av världen för detta. Hur svårt ska det vara att baka grovt bröd?!). Anledningen till denna tidiga timma är inte att vårat flyg går extra tidigt, kl 9:50, utan att vi har några ärenden att utföra på flygplatsen som tex; ta ut och växla till dollar för visumen in i Tanzania och få tillbaka lite sydafrikansk skatt. 

Den blyge men trevlige Johannesburgaren som äger hostelet vi bor på kör oss till flygplatsen där vi tackar honom med ett leende på läpparna. Johannesburg är läskigt men vår vistelse hos honom var trevlig och avslappnad. 

Vi irrar först runt lite, uträttar vissa basala behov (toabesök), och hittar tillslut station ett:
Kvittokontrollbåset, där man får sina kvitton kollade (NÄHÄ?!) för att få veta hur mycket skatt vi kan få tillbaka. Det går rätt smidigt, istället för att behöva gräva fram varenda liten present och souvenir (jaa, nu blir ni allt nyfikna va?) så kollade den trevlige unge mannen igenom våra kvitton och bad om att få se en sak. Sen var det (likt överallt utom i väst) dags för stämpeln! En ambitiös stämpling på baksidan av våran lilla parad med kvitton. Skönt då var steg ett av skatteärendet utfört. 

Sen kände vi (läs John (dvs jag)) att det var dags för en mer substantiell frukost. Vi finner ett litet café där det finns wraps och mackor samt kaffe (va, verkligen, på ett café sa du?) till Vicky. 

Jag läste (fjärde delen i A song of ice and fire) och Vicky passade på att maila lite under frukosten. 
Sen var klockan kvart i nio. Hoppsan tänkte vi. Vart tog tiden vägen. Jaja vi går och lämnar in väskorna så kan vi fixa skatten och dollarna på vägen. 

Nej. Det kunde vi inte. 

Väl framme vid väskinlämningen (vi (läs Vicky) hade tack och lov redan checkat in) lyfte damen en telefonlur och meddelade någon att hon hade "kvar" två passagerare till Dar es Salam. Kvar? Jo det råkade vara så att istället för att öppna påstigningen 45min innan take off så stängde den då. Det var plötsligt inte säkert att vi skulle hinna med planet. 

Satfläsk! Vi behövde springa. Så då gjorde vi just det. 

Hela vägen fram till kön för passkontrollen ut ur Sydafrika. Där blev vi stående en god stund. Ingen tysk effektivitet där inte...

Något tal om att få tillbaka skatt var det inte. Men dollarna, på gränsen till Tanzania behövde vi femtio dollar var. 
- okej, när vi kommit igenom passkontrollen så kutar jag iväg mot utagsmaskinerna så går du till säkerhetskontrollen med ryggsäckarna (vårt handbagage). Tyckte Vicky. 
- det tror jag inte är någon idé. Kul om du blir kvar här?! Svarade jag osäkert då. 
- Men vi Måste ha dollar! Utbrast Vicky. 
- Jag tror nog att det går att lösa när vi är där. Försökte jag. 
- Och om det inte går?!
- Ja då är det kört. 
Här avslutade vi den konversationen, vi var båda en aning stressade och upprörda vid det här laget. 

Sen var det säkerhetskontrollen. Även den kom tillsammans med en kö. 

Rätt smärtfritt. Dock blev Vicky av med en del godis och de tog en av mina silvertejpsrullar. Jaja hade ändå aldrig använt den. 

Sen när det var fem minuter kvar tills påstigningen stängde såg vi en liten skylt:
Tio minuter bort till Gate A22. Ojdå det är våran Gate (FAAAAN!)

Trehundra meter på förtio, blankt. Satan va vi sprang!

Äntligen framme vid Gaten, där vi snällt fick sitta och vänta i en buss utanför i tio minuter. På bussen blev det ännu en liten hopplös dispyt om vad vi skulle ta oss till med visumen. Ingen lösning dök upp än så länge. Vi hoppades att det skulle finnas ATM:s innan visumkontrollen. Hoppades. 

Tillslut kördes vi och några andra sengångare till planet (bla. En överviktig man i övre medelåldern med en odör som skulle fått Pumba att lukta som violer.)
Sedan följde någon timmas frid, vi hade kommit överens om att det skulle ordna sig på det ena eller det andra sättet. Vi frågade till och med flygvärdinnan om man kunde ta ut pengar på planet, det kunde man inte (satfläsk). 

Väl i Daar es Salam slussades vi in i terminalen för anländande. Där fanns en reception en inglasad visumhanteringsavdelning (säg det snabbt tre gånger!) och en massa bås där visumen kontrollerades. 

Vi gick fram till den trötts damen i receptionen och hamnade bakom en Aussietjej som gjort samma miss som oss. Vi snackade lite och frågade tillsammans om vi kunde betala med kort. Receptionisten svarade tveksamt att hon skulle kolla och försvann. Hakuna matata (Jepp Disney hittade inte på uttrycket (dock är det bara en turistgrej i Tanzania, uttrycket kommer ifrån Kenya)). 

En kvart senare kom receptionisten tillbaka och meddelade att det inte gick att betala med kort. Okej? Vad ska vi ta oss till då? Vi fick ännu ett trött tvekande svar att hon skulle kolla. (Men vafan vad gjorde du första gången?! Det är väll ditt jobb att lösa folks problem! Var du borta i en kvart bara för att få svaret nej på frågan om kort?! Ååååhhhhhh! Jättefint med en inställning att allt löser sig men då kanske man också måste göra någonting? Hakuna Matata "inga bekymmer"låter ju jättefint i teorin men när det faktiskt finns ett bekymmer borde man lösa det! ÅÅÅÅÅÅHHHH!) 

En lite kortare kvart senare och efter att tillsammans med Aussien (Amanda Robbins som hon hette) diskuterat det värdelösa i att förneka problem, dök receptionisten upp igen. Nu skulle en av oss få följa med och ta ut pengar. Men bara en. Det fick bli Amanda. De försvann och var borta i en halvtimme. När de kom tillbaka visade det sig att ATM- maskinerna hade slut på pengar. (VAFAAAN?!). Jo, förklarade vår receptionist, i slutet av månaden brukar de vara tomma. Jaha, vad skulle vi göra nu då? Tydligen vänta, de skulle snart fylla på med pengar igen. Tur att vi inte skulle flyga vidare till Zanzibar kl 18:00 (OBS, sarkasm, vi skulle visst flyga vidare kl 18:00). Men på andra försöket en halvtimma senare kom en triumferande Amanda tillbaka med trehundra dollar. Tydligen kunde man inte ta ut dollar utan var tvungen att växla (till sin egen nackdel) från Tanzanian schilling till US-dollar, så det hade tagit en liten stund för dem att komma tillbaka. 

Nu blev det dags för en uppvisning i ineffektivitet. Istället för att gå fram till glasbåset med sitt pass och pengar, lämnade man ifrån sig dem till en man utanför. (Inget kösystem). Han gick därefter in och lämnade en liten hög av pass och pengar över till en kedja av människor som alla skulle ta sig en titt och antingen sätta in ett klistermärke eller stämpla aggressivt i passen. Efter det höll de upp passen mot rutan och vrålade ut personens namn, varpå man fick tränga sig fram (slåss med några män i skägg, handduk och klänning och en hög med kinesiska turister. Mina två favoritmedresenärer). För att få en bild tagen, fingeravtryck kopierade och sitt pass tillbaka. 

När vi alla tre klarat det momentet (vi höll ihop eftersom vi var skyldiga Amanda hundra dollar) ställde vi oss i kö (?) nummer två för att få våra pass kollade. Som tur var behövdes inte det utan vi blev vinkade före av en ointresserad vakt. 

Efter att ha hittat vårt incheckade bagage skulle vi hitta vårt flyg. Vi bytte uppgifter med Amanda för att kunna höras av igen då det inte fanns tid att lösa skulden där och då. 

Amanda behövde bara lyfta sin väska från A till B. Sen skulle hon sätta sig på ett riktigt plan och flyga över till Zanzibar. Vi skulle tydligen bege oss till en annan terminal. Dvs Taxi till en annan del av staden!

Vi hade nu sju dollar sen tidigare som ända finans. Det tog oss tack och lov över till den andra terminalen. Där fick vi hjälp av personalen att köra omkring för att hitta en fungerande ATM. (Om det är något jag vill tipsa andra resenärer med destination Daar es Salam om så är det att TA MED CASH! Både US dollar och deras egna Schilling funkar. Men ta med det för faaan! Det finns inget där!)

Nåja. Runt klockan fyra befann vi oss på flygplatsen med en något tjockare plånbok och efter en säkerhetskontroll värdig Malaysia, fick vi sitta och vänta på flyget över till ön. Det var en mycket inofficiell känsla över terminalen som visade sig vara den gamla flygplatsen. Efter en stund dök en man i reflexväst upp och frågade om vi ville åka med ett tidigare flyg? (Nu protesterade ordningsmänniskan i mig; men hallå, ni kan ju inte bara byta personer mellan flyg sådär?! Det här är ju en flygplats och ni ska ha massa regler! Det vet jag!). Men visst det lät praktiskt. Vår upphämtning skulle ju komma en bra stund senare efter att vi kommit fram dessvärre, men då skulle vi kunna ta ut mer pengar för vår vistelse i Paje (östkusten där de inte har några ATM:s alls). 

Planet, helt fantastiskt tyckte jag, var ett tolvmannaplan. Dvs ett litet plan man kan se på filmer som utspelar sig i tropikerna på 90-talet. Vicky blev genast skräckslagen. Hon älskar inte att flyga när det skakar och här kände man varenda liten sväng. Hon erkände senare att hon tänkt på alla komplikationer det skulle bli för alla där hemma att få veta om att vi dött när planet kraschat, då vi inte skulle flugit förren kl 18:00. 

Men det gick bra och vår pickup var tidig så det var direkt iväg till en ATM i Stonetown och sen en liten rallysväng i över 100km/h över till andra sidan av ön, till Mustafas Place. (Såg hastighetstaren under färden. Det gick i minst 80 nästan hela tiden med enbart halvljus och gles mötande trafik. På Zanzibar kör man alltid (ALLTID) i mitten av vägen, även när det kommer mötande trafik. Det är en sorts chicken-race där man väjer i sista sekunden och alla är med på det. Må det vara en truck, minibuss, folka, Jeep, man och höns på cykel, oxvagn eller vad som annat kan röra sig på en väg. Det ska vara i mitten och gå fort.)

På Mustafas levde vi ett rätt (läs jätte) slappt liv. Lite Gili igen men aningen sämre då det var längre avstånd och betydligt mycket mer blåsigt. Platsen var känd för sin "kite surfing" vilket innebär att du spänner fast dig i en liten fallskärm och står på en Wake board. Såg riktigt roligt ut men vi hade inte med oss tillräckliga medel för att kunna betala för en provtur. Vi var dessutom inte helt sugna då vi nu ville bättra på solbrännan. 

Sju dagar senare begav vi oss in till Stonetown igen för att bo där två nätter. Men det får ni höra mer om senare.

 

PUUUSSSSS

 

 

Han är så glad över att fylla år att han inte kan sluta dansa. Få honom att dansa på här.

 

 

Början av klippet nedan är filmerna från Ugong Rock, inlägget vi skrev tidigare med riktigt dåliga bilder på oss hängande i linor med fula hjälmar (remember?). Ganska kul! Lite adrenalinpumpande sådär. Men inte som...

 

Vår vän Mary Gold tog oss på en dagstur till ön Bohol i Filippinerna. Vad hon inte berättade om turen var att vi skulle uppleva allt från adrenalinchock till pur dödsångest. Hon tog oss till The Plunge. Vad är det undrar ni? Ja, titta på filmen...

 

 

 

 

DET.LÄSKIGASTE.VI.GJORT.EVER!

 

Ni som ser detta. Berätta för andra. Sprid ordet. För risken att vi drabbas av efterchock och kollapsar i ett virrvarr av svett och andra ångestvätskor, är stor. 

 

 

Okej, Internet i Australien visade sig vara, inte bara ganska långsamt, utan dessutom jättedyrt. En halvtimme kostar ca femton kronor. Så det har varit lite segt med uppdateringar. Men jobbar just nu på ett tacktal till Asien. Så håll ögonen öppna, det trillar in snart!

 

Idag är en lite speciell dag, för idag är vi exakt halvvägs på vår resa! 

Fantastiskt hur det kan kännas helt snopet kort, som att bara hälften kvar är hur lite som helst. Och samtidigt, när vi tänker på vad vi hunnit med hittills så känns det ju som tusen år sen vi var i Vietnam, så vi inser att 3,5 månader är ju faktiskt sjukt lång tid! 

 

Dessutom börjar asienvistelsen lida mot sitt slut! I övermorgon åker vi till Filippinerna där vi ska spendera nästan tre veckor. Sen är det tillbaka till Hong Kong innan flyget till Australien går! Så häftigt!

 

Just nu är vi i Kuta på Bali, vi hamnade här sista dagen med familjen och beslutade oss för att stanna tills vi åker till Filippinerna. Lite semester från resandet liksom, vilket man - konstigt nog kanske - behöver. Det är skönt att inte ha massa utflytker bokade eller ens gå ut så mycket. Det kan vara helt fantastiskt att bara ligga på rummet och kolla film! Just nu kollar vi på Mumin, då världens bästa Sara och Rune fixade så att vi har fått HELA MUMINTROLLET-SERIEN på usb, otroligt nostalgiskt och underbart! 

 

John har tagit ytterligare ett steg i sin backpackerförvandling och skaffat "rastaflätor". Han har dessutom planer på att spara skägget ändå tills vi åker hem. Om det blir som jag anar kommer han ha något i stil med Victor Svedberg när vi kommer hem, och Christina kommer kollapsa på fläcken. 

 

Igår gick vi ut och firade då vår vän TK (all american nickname) lämnar Asien idag. Det var en intressant kväll på en av Balis mest populära klubbar med dansöser och eldshower. Det var en kul men relativt lugn kväll ändå. Jag hade svårt att vänja mig vid att ha nästan nakna tjejer dansandes på borden bara. Hu. 

 

Hur som, nu ska vi ha en lugn dag och vi hörs snart igen! KRAM ALLA!

Här har vi videon till Johns mamma:

 

 

Blev inte så mycket film men en hel del bilder!

 

Krama alla från oss!

 

"Deep in the Malaysian rainforest, homeland to the endangered orang-utans, amongst bat-filled caves and stunning waterfalls, our two adventurers are exploring and..."

 

Japp, det är på riktigt! Vi befinner oss på Borneo! RIKTIGA Borneo! Det man ser på National Geographics dokumentärer om overkliga djur och gigantiska blommor som luktar ruttet kött. Där är vi nu.

 

Man blir ju hyfsat snopen dock när man förväntar sig hyddor av bajs ochpalmblad och folk med ben genom näsan och inga tänder - och sen hamnar i den supermoderna staden Kuching med lika många shoppingmalls som Stockholm city och en mängd små välfriserade parker. De förutfattade meningarna man har är indeed förutfattade och inte mycket verklighetsanknutna.

 

Men frukta icke! Natural diversity finns det här så att det räcker och blir över. Bara ett stenkast utanför stan är det karstberg och gröna girlanger så långt ögat når. 

 

I förrgår begav vi oss till de populära grottorna "Fairy Caves" och blev smaskade i ansiktet av fascination. Det var som att befinna sig i en morph av Avatar- och Sagan om Ringenfilmen. Helt fantastiskt. "Welcome to Fairy Caves" stod det vid sidan av vägen och där gick vi rakt in till berget, bara för att mötas av tre grunda men brutalt magnifika grottor. Vi klättrade genom en smal skreva inne i berget medan fladdermössen klickade febrilt över våra huvuden. Sen såg vi trappan. Vi hade svängt av förtidigt. DÄR var den riktiga grottan och Holy Schmoly. Den var GIGANTISK! Här fascinerades vi över fem meter djupa grottor när det bredvid fanns en som var 2-3 KILOMETER lång! (Papi, du MÅSTE åka hit någon gång! Du skulle älska det!)

 

Idag är vi på väg för att möta våra orangea kusiner, och vi är mer än taggade! Vi har försökt uppdatera med bilder men det har tagit helt fruktansvärt lång tid att fåupp en enda, så det har inte funkat. Men vi har bestämt oss för att försöka få upp en bildinlägg ikväll, så håll ut!

 

Saknar er alla! PUSS 

 

 

Häromdagen besökte vi ett "must see" 30 km utanför Luang Prabang. 

Kvallslyktor langs gatorna

Valdigt upplyst bro

Pa vag mot stranden, langs floden som rinner genom Hoi An

The bicycle-man

John besegrar havet. Man maste besegra havet.

Gibbon-apan. Jag alskar dig for den har bilden. Du skulle kunna vara varldens skitstovel men jag skulle alska dig bara for den har bilden.