Johns och Vickys resa

Sådärja

Äntligen wifi. Inte snabbt. Inte direkt pålitligt men ändå ett fönster ut till resten av världen.

För att bäst förklara hur bra vi nu har det bör vi gå tillbaka i tiden lite.

Efter att ha tagit ett tårdrypande farväl av familjen, spenderade vi några riktigt lata dagar på Buddha Guesthouse. Det mest ansträngande vi tog oss för var att släpa oss hela fyrahundra meter bort till någon restaurang för att svulla. Dagarna bestod i att leta flygbiljetter och att titta på Mumin (tack Rune! Du är fan vår hjälte!).

Så var det så dags att ta farväl av Buddha och påbörja resan till Filippinerna!

Resan tog sin början kl 17:00 från Buddha. Till flygplatsen var det inte långt, ca en kvart. Vi behövde vara på plats ca två timmar i förväg för att checka in. Med det gjort, hittade vi en liten bokhandel där Vicky köpte två damtidningar och jag fortsättningen på a song of ice and fire. Lektyren gick således i kvinnoförnedringen tecken.

Vi skulle först mellanlanda i Singapore. Flyget gick vid ca 19:00 och landade vid 23:00. Nästa flyg skulle gå vid 00:55. Trevligt några timmar i Singapore, ett land som är en stad som är ett land. Coolt. Tydligen skulle de vara ett av de renare och mer välsmorda samhällena i Asien. Och mycket riktigt rent var det. Jag gillar Singapore. Toaletterna lämnade ingenting i övrigt att önska, så skulle gärna alla andra offentliga dass få se ut. Men det där med välsmordheten vet jag inte...

Vi hade i Denpasar (Bali, Indonesien) betalat för att våra väskor inte skulle behöva checkas ut och sedan in igen. Det var det såklart inget problem med, men vi skulle ju in i Filippinerna. Då behöver man även visa en utresebiljett från Filippinerna. Jaså, det hade ingen sagt. Chill on the grill, vi hade redan i Sverige bokat en biljett till Hongkong. Men att hitta den, det blev klurigt. Efter att ha bläddrat igenom alla mail i telefonen efter bekräftelsen, utan att hitta den, talade den något uttråkade expediten för tiger airways om att vi behövde en papperskopia. Då mindes Vicky att vi såklart hade en sån. Men den var i vårt inchekade bagage. Kanske. Hon var inte säker. Bäst att låta det få vara ifred där och skriva ut en ny här. Så "var kan vi hitta en skrivare?" Det kunde vi borta i någon lounge "åt det där hållet". Så efter att ha promenerat en kvart i den generella riktningen, Singapores flygplats är ganska enorm, frågade vi i en av deras hundra identiska informationer.

"Visst åt det hållet på nästa våning". Tillbaka en bit och upp. "Jaså?"

Efter fyra rätt lika möten med den första informationsdiskens enäggstvillingar fick vi tillslut reda på att flygplatsen inte hade någon skrivare men det fanns en på ett hotell på flygplatsen. Efter ytterligare några irriterade minuter hittade vi dem. De ville såklart ha betalt för användande av internet och för varje ark. Kostade inte så mycket, bara [alla våra pengar] (OBS överdrift men det kändes så).

När Vicky bakom spakarna fick ett litet nervsammanbrott efter att datorn inte tycktes vilja låta oss skriva ut utan viss behörighet bestämde jag mig för att jag inte längre gillade Singapore och deras välsmorda system.

Efter att ha lett iväg Vicky till en Arnoldfilm och lekt datahackern Bosse med den motsträviga datorn hade vi äntligen våra papper.

Trehundra kilometer senare var vi tillbaka hos den uttråkade expediten. Bara det att hon inte längre var så uttråkad. Hon hade nämligen fått lite att göra. Alla skulle tydligen flyga med tiger airways. Kön var lång. Inte låååång men inte heller kort. Den var helt enkelt lång. Som tur var fick hon syn på oss och vinkade fram oss (HaHa sug på den alla trängande Kinesj***ar!) ^^^Vickys förklaring till den smått rasistiska parentesen: Vi har märkt ett visst genomgående betéende av Kinesiska människor och kösystem. Det handlar om att komma först och efter att vi utsatts för en hel del riktigt osnygga trängningar i diverse köer - har John numera en liten aggretionskänsla mot kineser i kö ^^^. Väl vid disken slängde hon ett halvt öga på första sidan av vår biljett och gav oss våra biljetter. Viktig med papperskopia. Viktigt.

Ca sju timmar senare befann vi oss i Manila (Filippinerna) enda problemet var att vi befann oss i en smärre kris. Vi hade tydligen precis blivit smugglare. I min (Johns) incheckade ryggsäck befann sig två dvdfilmer. Vilket man enligt en papperslapp med de vanliga varningarna om sprängdeg och senapsgas var förbjuden att ta in i landet. Paniken var nära till hands. Efter många om och men bestämde vi oss för att dumpa filmerna efter att vi fått bagaget på en toalett innan vi gick ut ur tullarna.

När jag stod där med filmerna i handen fick jag ett slag av sentimentalitet. Det var The girl in the Water och Minority report. Båda filmer som jag gillar och gärna ser igen. För ett ögonblick övervägde jag att ta risken. Men att betala grova böter efter en väskgenomsökning kändes inte värt. I soptunnan gick de.

Självklart bestod tullkontrollen av en kvinna vid dörren ut som gav oss en stämpel på våra inresebiljetter. Hon tittade på vår tullapp i ca 0.02 sekunder. La liksom vikt vid vad vi hade kryssat i och inte. Kul. Satan. Hade kunnat rita penisar över hela pappret och hon hade inte märkt det. Våra filmer...

Sen skulle vi bara byta terminal eftersom vi ville flyga direkt till donsol (legazpi) för att få simma med valhajar.

Då skulle vi ta oss till terminal: tre, enligt en hjälpsam säkerhetsvakt. Vi behövde ta en buss för att komma dit eftersom den låg på en helt annan plats i en annan del av staden.

Väl i dörren blev vi stannade av en man i mörkblå joggningoverall och polisbricka, tillsammans med en polis i uniform, som frågade var vi skulle. "Till terminal tre, vi ska till Legazpi" svarade vi lite skrämt. Alla poliser i Asien är nämligen till viss mån korrupta. "Aha på det viset, och ert flyg går om tre timmar. Då bör ni ta en taxi den kostar bara hundra pesos." Svarade den något feta polisen och påminde lite om en bilförsäljare. "Men bussen kostar ju bara tio per person?" Undrade vi. "Viiisst kan ni ta bussen men den brukar vara sen och ni Måste vara på flygplatsen minst två timmar innan" svarade han med sin bilförsäljarrösst. "Njae, incheckningen Öppnar två timmar innan." Nu kände vi oss lite osäkra och jag började ana åt varthän det barkade. "Ni vill ju vara i tid innan det blir en låååång kö, eller hur och så är det ju trafiken som man inte vet så noga med. Men vill ni missa ert flyg så är det upp till er..." Nu i efterhand vet jag en miljon bra svar till den feta polisen vars bror säkert kör taxi eller får en god del av överturistpriserna som krävs för en fem minuters bilfärd. Något i stil med:
Torka av det där falska leendet din slemmiga lurk. Du lurar inte en jävel! Eller:
Du hur skulle det kännas att vara ärlig för en gångs skull? Prova det.
Men svaret han fick då var tyvärr bara:
Jaha nä vi provar nog bussen iaf.

Självklart hade han rätt det vidret. Till viss del i alla fall. Bussen var sen. En halvtimme och vi han överväga att ta en taxi både en och två ggr. Som tur var låg inte terminal tre så fasligt långt bort. Väl där tog incheckningen ca fyra minuter (efter att ha letat över hela terminalen i dryga femton). Nu hade vi både tid att äta och vila lite. Ta en taxi för att inte missa flyget. Vilket skitsnack.

Så äntligen legazpi. Nu skulle vi bara ta oss till ett trevligt litet guesthouse och vila ut. Efter en skakig färd i Filippinernas motsvarighet till tuktuken, tricykle, en moppe med täckt sidvagn. En två timmar låg minibussfärd och ännu en tricykle, var vi framme vid Victorias house. Ett ställe med goda recensioner på Tripadvisor. Där blev vi visade till ett rum med fläkt. Jaja en natt blir väll ok.

Nu hade vi rest i ca 20 timmar och inte sovit på ungefär 30.

Efter att ha installerat oss kom det upp en liten tant, inte Victoria eftersom hon var ute på ett ärende, och bad oss att följa med om vi var hungriga. Själv mådde jag fortfarande lite illa efter den krokiga bilfärden men på sättet hon frågade kunde vi inte riktigt tacka nej.

Vi blev visade ned till stranden, åh havet, där det var dukat till festmåltid på filippinskt sätt. Vi hade tydligen anlänt under en festival och dessutom pågick det ett dop för sonen i husets förstfödda dotter. Så där hamnade vi mitt i familjefest med glada och trevliga filippiner och massa god mat, vilken upplevelse! Det godaste var stingrocka i citronsås.

Efter en liten stund av ätande och avslappning kände vi att det var dags för en avsköljning och en tupplur.

Senare samma dag efter att framgångsrikt ha promenerat omkring i jakt på ett ställe med aircon (vår tupplur övertygade oss om att kyla var ett måste för att klara av vår vistelse - så. Sjukt. Varmt.) skulle vi krypa till kojs. Då upptäckte vicky dem. Skalbaggarna. Det var som tur var inga vägglöss och alla verkade vara döda men de befann sig i vår madrass.

Rumbyte.

Den svettiga natten medels åskskur och en hormonstinn tupp.

I morse klev vi upp vid 06:30 för att kunna få simma med valhajar. Coolt! 06:30, mindre coolt.

Väl på turistcentret fyllde vi ett formulär och blev tillsagda att vänta till det skulle komma fler människor. Varje båt tog sex personer. Vänta sa de och vänta gjorde vi. En stund. Två gäng han komma, sätta sig i en båt och fara. Eftersom de båda var antingen fem eller sju (sex vuxna och ett barn) kunde vi inte följa med någon av dem. Åååååh! När klockan slog elva hade det hunnit komma tre personer till så då var det äntligen dags!

Fyra timmar. Fyra timmar och inte en valhaj så långt ögat kunde se. Säkert tjugo delfiner, tyvärr blyga så det blev bara delfinryggarna men iaf. Vi har inte sett delfiner förut!!!

Tillslut sa de att de kunde ta oss till några mjuka koraller och liknande för att vi skulle ha fått se något. Fint men inte helt rätt. Tyvärr. Vi fick senare höra att de knappt sett några valhajar på den senaste månaden. Aha.

Väl tillbaka på land gungade det till under mina fötter. Vi hade ju inte ätit sen kl halv sju och då bara fyra vita toast med luft och te. (Mamma vet hur jag blir). Dessutom hade vi inte sovit ordentligt de senaste dygnen.

Men nu är allt bättre. Vi sitter på en restaurang och har äntligen wifi, ett rum med samma temperatur som en solig vintermorgon i Lappland och imorgon skall vi ge valhajarna ett försök till. Dessutom kan man tydligen se eldflugor här!

Vicky känner tyvärr att Asien inte alltid är det bästa som finns. Ännu en flygbiljett som inte vet om den existerar eller inte efter att vi betalt den. Faaaan!

Aja det var allt för nu. Behöver kanske inte ens säga att bilder är en omöjlighet.

Ledsen för att det bitvis blev något osammanhängande men hjärnan är lite svullen av sömn och matbrist. //eran inte lika klyftiga och underhållande skribent John.

Japp, det blev Gili igen! Det behövdes ju inte mycket diskussioner för att vi skulle komma fram till att vi ville dit! Såhär i efterhand känns det nästan som att vi skulle ha åkt hit direkt, med tanke på hur bra vi trivs!

Vi spenderade tre nätter på Bali som också var härliga, för mig främst för att det var så otroligt mysigt att få träffa min familj efter tre månader! Jag skuttade rakt in i bilen så fort jag hörde familjen och vältrade mig i kramar! Bästa känslan.

Andra dagen på Bali hyrde vi en bil och förare och fick åka runt till en mängd olika ställen på ön. Det började med en ytterst konstig traditionell dans men väldigt mycket sexuella anspelningar. Indonesierna skrattade tills de dog. Det verkar vara lite utav en "skrattar bäst som skrattar högst-känsla" här då alla män slängde bak huvudet och mer skrek än skrattade. Ofantligt tacksam publik i alla fall.

Vidare åkte vi till en silversmedja, en vulkan, en apskog, textilmålning, och ett vattenfall. Största behållningen var egentligen när föraren Wayan berättade om Bali. Vi vet numera massor om styret, mål, familjekonstellationer och så vidare.

På Gili har vi, som sig bör, egentligen bara myst. Och myst igen. Legat på stranden direkt nedanför boendet hela dagen med pauser för lunch och snorkling. Vi har sett fiskar och sköldpaddor i massor och förutom oturen när ormfobiska Tova såg en havsorm direkt framför sig när hon hoppade i så har allt varit finemang! Och Tova har varit skittuff och fortsatt snorkla ändå trots rädsla och har sett massor av fiskar och två sköldpaddor sen dess! High five på den!

Idag är det sista heldagen på Gili, imorrn åker vi tillbaka till Kuta på morgonen och familjen åker hemåt i övermorgon kväll. Jag och John stannar i en eller två nätter till, sen blir det Filippinerna som faktiskt är vår sista anhalt i Asien! Fyra månader har snart gått redan. Hälften av resan har faktiskt gått. Känns som att vi har ofantligt mycket och ofantligt lite kvar samtidigt. Så spännande. Vi börjar längta till Australien nu!

Puss och kram på er!

Ah Gili Trawangan! En paradisö med gnistrande blått vatten, kritvit strand och ett vattenliv som fullständigt svärmar av allt från fiskar till sjöormar till Sköldpaddor. Efter två nätter i Kuta på Bali, där Vickis födelsedag firades med mycket god mat tack vare födelsedagsinsättningar på kontot, begav vi oss mot detta omtalade backpackermecka och märkte snart att vi inte skulle bli besvikna.

Gili-öarna består av tre öar, där Trawangan är den mest populära (främst bland unga) och den med mest "action" även om det var länge sen vi hade det så lugnt och skönt som vi hade det där. Gili Meno ligger i mitten (de tre öarna ligger på rad) och kallas även för Gili Mellow, den är lite mitt emellan på alla vis liksom. Gili Air är den lugnaste ön enligt vår reseguide men såg fantastiskt vacker ut när vi åkte förbi med båt. Öarna ligger strax ovanför Lombok, till höger om Bali om man tittar på kartan.

Man märker snabbt att polis är något som inte finns på öarna, för här handlas det vilt och ohemligt med diverse rusningsmedel och du har tur om du på kvällen kan gå mer än 300 meter utan att minst två gånger bli erbjuden weed eller mushrooms. Och det verkar vara ganska vedertaget att det är vad backpackers är ute efter på denna ö, för när man svarar "absolutely not!" lyser dealer-ögonen av förvåning.

Till skillnad från droger lyser motortrafiken med sin frånvaro. På land färdas ingenting med motorkraft, utan cykel är det föredragna färdmedlet. Som taxi finns istället häst och vagn, något som vi efter ca 1 minut på ön bestämde oss för att aldrig ta, då de stackars ponnyerna tvingades trava på stenlagda vägar dagarna i ända och svettades ordentligt i värmen. Det var heller inte många som såg ut att få varken tillräckligt med mat eller vatten och vår försök till uppmaningar att låta hästarna dricka med möttes med handviftningar och "yeah yeah". Det är en annan syn på djurhållning i Asien - ingen tvekan om saken.

Förutom medlidandet för hästarna och de maskmagra katterna har våra fem dygn på Gili Trawangan varit fantastiska. Förutom att sova har vi ätit. Och förutom att äta har vi snorklat. Det är ungefär det vi har gjort! Första matstället vi gick till blev snabbt en favorit och vi var där minst en gång om dagen efter det. Det tog inte lång tid innan vi hälsades med "Hey Vicky, Hey John! What you want today?"

Två steg utanför stammisstället (Samba Lounge) låg stranden och tre steg till så man i vattnet. Simmade man tjugo meter ut från strandkanten hittade man det klaraste vatten vi haft hittills på vår resa och en kort simtur blev alltid lång, då man såg en sköldpadda efter en annan, sjöormar (huuusch) och fiskar av alla dess slag!

Den enda riktigt tråkiga upplevelsen var när vi märkte, alldeles för sent, att skalet till vår älskade undervattenskamera gått sönder, vilket i sin tur ledde till att kameran gick sönder då det läckte in vatten. Med en fantastisk tur i oturen kunde Johns syster köpa en ny och ge till min kära familj som möter oss på Bali IMORGON! En noggrannare läsning av försäkringsbrevet visade att vi antagligen inte får några pengar därifrån, men vi har kontaktat företaget GoPro och hoppas på hjälp därifrån.

I skrivande stund kör minibussen in i Sanur, där vi ska spendera våra första dagar med familjen!! Förhoppningsvis åker vi ut till Gili igen!