Johns och Vickys resa

Sist vi träffade våra hjältar befann de sig i Donsol, med ilskans gnistor puffande ur öronen. Hur det har gått för dem? Ja, det får du läsa här nedan...

 

Jag betvivlar att någon där hemma var lika orolig som jag över biljettproblemen, men om det nu var så så kan jag lugna edra skenande hjärtan - det fixade sig och vi är nu i Puerto Princesa på ön Palawan i säkert bevar. 

 

Den ytterst trevliga (faktiskt trevligaste hittills) flygbolagskvinnan på flygplatsen i Legazpi förklarade för oss att när man bokar inom 48 timmar före avgång på planet - så lägger den sig automatiskt som cancellerad även om hela bokningen verkar gå som smort. Det krävdes en lång, skumpig och trång färd i en filippinsk "jeepney" och två tricycleturer för att få tag på biljetterna och det tog nästan hela dagen. Men är det någonstans man verkligen får en smak av livet i ett land så i lokaltrafiken har vi märkt. En jeepney är som en skåpbil med poppig sextiotalsdesign utan bakdörrar och med fönster på sidorna. Skillnaden på svenska och filippinska - eller nä, asiatiska i allmänhet - fordon är att man i ett sådant kan sitta var man vill. Ja , överallt faktiskt. Och utan att de asiatiska fordonen av den anledningen är större eller så, nejdå. Det gäller att jobba med vad man har bara. I framsätet kan det ju lätta sitta fem personer och några barn, lätt. I det jag skulle vilja kalla "sittutrymmet" och som enligt svensk standard skulle rymma ca fjorton pers, får det absolut plats ca trettio personer med tillhörande packning. Sen har vi ju taket också, där man lätt får plats med en halv marknad (bambustänger, korgar, läskkartonger, palmblad, hönor...) och några unga starka pojkar (för att de ska kunna hålla både sig själva och sakerna på plats såklart). OCH icke att förglömma, bakpå. På trappsteget upp i bussbilen kan ju faktiskt tre personer sitta och släpa fötterna i marken och sen har vi ju faktiskt fälgen också där en fem, sex personer kan stå om de bara håller i sig lite grann. I Sverige: 18 platser, i Filippinerna: 50. Platseffektivt utan tvekan..

 

I stadens köpcentrum fick vi äntligen tag på våra biljetter och när hela proceduren var avklarad hade vi magar som skrek efter mat, då vi käkat frukost tidigt och klockan hade hunnit bli fyra innan allt var färdigfixat. 

 

Vi bestämde oss för en lunch på McD och märkte snabbt att utlänningar nog var en hyfsad ovanlighet i Legazpis köpcentrum. En mamma med två barn i Simons ålder stog framför mig i kön och när pojken får syn på mig spärrar han upp ögonen och knackar hårt på sin syster, oförmögen att släppa mig med blicken. Hans syster vände sig om och även hennes ögon blev klotrunda av fascination över den vita apan bakom dem. Sen börjar de båda intensivt knacka på sin mammas axel medan de med samma uppspärrade ögon stirrar på mig och ser ut ungefär som man kände sig när man såg någon utklädd till Mumin eller Pippi Långstrump när man var liten. Lite skräckblandad förtjusning sådär. 

 

Min teori om att det inte rör sig överväldigande många västerlänningar i trakterna får mer övertygelse när vi går in i  rummet där man äter sin mat, och all konversation stannar av i några sekunder medan vi letar plats. Alla blickar vänds mot oss och alla liksom kommer av sig en aning. Enda lediga platserna är givetvis i mitten av rummet, så vi sätter oss där för allmän beskådan. Långsamt återtas konversationerna, men när vi vi pratar med varandra på svenska, vänds fler en ett huvudmot oss igen och pojken och flickan från kön ler som om de tittar på några väldigt roliga men ändå smått obehagliga clowner. 

 

Hur som helst avslutade vi kvällen med att efter den långa bussfärden tillbaka till Donsol (i en buss med ett säte per person och air condition) bege oss till floden och se "the Fireflies". Efter att mörkret hade lagts sig puttrade vi ensamma med guiden och båtföraren uppför Donsol river och blev blown away av vad vi fick se. Trots att guiden flera gånger berättade att det var ÄNNU bättre när månen inte sken lika starkt blev vi mesmerized av att se hur hundratals lysande pluppar blinkade fram och tillbaka kring träden. Det såg ut som julgranar och hade en otroligt lugnande effekt. Där satt vi och guppade ljudlöst på floden medan eldflugorna flög från gren till gren för att samla nektar. Helt fantastiskt.

 

MEN, för att skriva åtminstone någonting relaterat till rubriken, så befinner vi oss nu i Puerto Princesa. För att citera en anna blogg så är det "en halvt otrevlig stad men några roliga attraktioner runt om". Ja, själva staden är inte fantastisk, vad vi har sett, men utflykten vi gjorde igår till Ugong rock och The Undergroind River innehöll både fladdermusbajs och superman-flygningar, och mer om det får ni veta i nästa inlägg...