Johns och Vickys resa

 

Vi skrev att vi skulle berätta vad som hände när vi kom fram till Mombasa - lite som om något stort och galet hände då, men egentligen vad det inte så himla galet. Saken var den att jag sedan innan bokat boende på "Distant Relatives Eco-lodge, Kilifi" - ett ställe vi fått tips om av bekanta och blivit ännu mer intresserade av efter att vi såg deras hemsida. Och eftersom samhället Kilifi ligger nästan två timmar norr om Mombasa så hade vi kostat på oss att boka en upphämtning med bil. Schysst och smidigt tänkte vi. Och efter tusen visumpappersifyllnader (John fick ett smärre hysteriskt utbrott när han skrev fel för tredje gången) och en seriös (eller inte) tullkontrollssnubbe frågat oss om det var våra väskor och vad vi hade i dem ("eeh, clothes and other stuff!?") kom vi ut från flygplatsen. Men. Ingen upphämtning. Ingen stod där med en "Victoria Eco-Lodge"-lapp. Nähä. Tusen andra lappar viftades hejvilt och de hundra och åter hundra taxiförarna var MER än ivriga att få oss att hoppa in i deras taxi. Så ja, vad gör man? Strandad i Mombasa utan telefon och med en gäng hungriga taxichaufförer gnagandes i hälsenorna ("WHERE YOU GOOO? WHEEERE YOU GO? HEYHEYHEY??"). 

 

Efter att ha skakat av oss de flesta utav taximännen gick vi till Costumer Service och för att få hjälp, men det gick inte riktigt så smooth som vi tänkt oss där heller eftersom damen blev YTTERST konfunderad över hostelets telefonnummer. Hon skakade bekymrat på huvudet och pustade nåt om "two many numbers, to many numbers". Efter att ha funderat ett tag och ritat siffror fram och tillbaka på en liten papperslapp försökte hon i alla fall att ringa, men kom bara till en telefonsvarare. Jahaja. Hungriga, smått trötta men mest irriterade över att något vi trott skulle gå så lätt blev så svårt, lyckades vi få iväg ett mail till stället - "Hi, we're stuck, what shall we do??". Vi sprang fram och tillbaka till upphämtningsplatsen för att se om någon dykt upp, men icke då. Och för varje gång vi gick det blev taxichaufförerna ivrigare och ivrigare och fler och fler erbjöd sig att köra eller ringa nån kompis i Kilifi som kunde hämta om vi betalade en liten summa, bla bla bla… Ni fattar. 

 

Slutligen fick jag betala service kvinnan några kronor för att ringa från hennes privata mobil, och fick ett svar (här kör man inte på informativa hälsningar som "Hi you reached the Ecolodge" eller nåt sånt, nerå "H'LLO!?" svarar man tydligen och så får man fråga sig fram för att veta om man ringt till rätt ställe eller inte). Efter att vi ringt löste sig dock saker och ting ganska snabbt. De skulle ringa tillbaka efter en minut sa dom så en kvart senare när vi beställt pizza på pizzerian bredvid ringde dom och sa att vår upphämtning anlänt. I samma stund kommer en av de hungriga taxichaufförerna fram med en telefon mot örat och säger att han har någon på linjen från Nairobi (?) och att det är "Urgent" (???). Vi fattar ingenting - vad har det med oss att göra? Men han bara hyschar, håller upp ett tystande finger och babblar på i skenande Swahili i telefonen. Jag står alltså med telefonen mot örat själv med de från Ecolodge när han kommer och babblar om sitt Nairobiska telefonsamtal. Efter ett tag fattar vi att han sa "Agent" inte "Urgent" och jag berättar att vår pickup är där och kommer till oss vilken minut som helst. Mannen blir ytterst besviken, för det visar sig alltså att han vill fixa nån snubbe som kan köra oss via nån agent i Nairobi bla bla bla (han ville bara sälja, inte hjälpa) och när ha ger oss sitt kort med nummer "ifall det händer igen" kan jag inte låta bli att fnissa till (de är sjukt bra att beté sig som om de bara vill hjälpa eller säga hej eller whatever och sedan visar det sig ALLTID att de vill ha massa pengar av dig, ja det är ett fattigt land, men man blir oerhört skeptisk mot folk när ALLT handlar om våra pengar hela tiden). Killen blir i alla fall väldigt sur över att jag fnissar till och stampar ilsket i väg. Jaja, det var inte VI som bad honom att ringa någon agent. 

 

Lydia, kvinnan som ska plocka upp oss, är en intensiv kenyanska som kommer gående med viftande armar tjoandes "Sooooorri sooooorri" innan hon kramar mig energiskt och berättar att hon heeeeelt glömt bort att hon skulle hämta oss. Ägaren av Ecolodge brukar alltid ringa henne påminna, men just nu är han bortrest och hade inte kunnat ringa - så hon glömde. Vi får pizzaorna med oss och när vi kommer till bilen dyker en okänd snubbe upp och plockar in våra väskor i bilen. Han slänger ivrigt in alltihopa så plånbok och hela köret hamnar i bagageluckan. Sen blir han jättesur när vi inte kan ge honom något för besväret. Lite så funkar det också. Folk gör saker utan att fråga om man vill ha hjälpen, sen vill dom ha pengar för det. Knepigt.

 

Mombasa var kaosigheten själv, och eftersom det var lördag var det massor med bilar ute. Så vi fick gott om tid att spana på staden, tillräckligt för att känna att det nog inte fanns mycket för oss där. I refugerna mitt i vägen betar getter på det lilla avgasbruna gräs som existerar, på små dukar bredvid vägkanten har nån kvinna med bebis på ryggen dukat upp två korslagda potatisar och några tomater till försäljning och på ett fallfärdigt skjul i plywood, plåt och platspåsar sitter en skylt med "room for rent". Folk har inte mycket pengar. Det känns som Zanzibar i större skala, när folk lever i total fattigdom bredvid resortsen där turisterna badar i bubbelvatten. Trafiken är lika galen som på Zanzibar, så det verkar som att det här med dubbelomkörningar (alltså bil A kör om bil B samtidigt som bil B kör om bil C) och att köra MITT I VÄGEN är en genomgående afrikansk grej. På vägen till Kilifi får vi för första gången i våra liv sitta i en bil som behöver bromsa så hårt att däcken skriker. Detta på grund av att en lastbil bestämmer sig för att köra om en buss mitt i en uppförsbacke, vi kan alltså inte se dem förr än vi kommer upp på krönet och lastbilen nästan dundrar rakt över oss. Hjärtat i halsgropen är standardkänslan på vägarna här. 

 

Vi kommer slutligen fram till Kilifi efter att ha passerat mängder av små byar och stora fält med ananasliknande små växter. Då har "slut på bensin-lampan" redan lyst i tio minuter och det blir inte mycket tröst när vi kör in på bensinstationen och de skakar på huvudet. Bensinen slut. På bensinstationen. Jag hade inte ens tänkt på att det kunde inträffa, bortskämd som man är. 

 

Bensinen räcker dock för att ta oss till hostelet och äntligen framme får vi lämpa av våra väskor i sovsalen som är en liten hydda med myggnätsinklädda korgsängar. Äventyr. Om Ecolodge skriver vi mer i nästa inlägg!

 

OBS OBS - ÅTTA DAGAR TILLS VI ÄR HEMMA!!!