Johns och Vickys resa

 

Hur som helst, vi ligger ju lite efter i uppdateringen, så vi tänkte köra en lite mer kortfattad variant av berättande, för att gå igenom vad vi hade för oss den sista tiden i Sydafrika.

 

Hermanus

Hermanus är egentligen allra mest känt för sina valar. Så dels för att valar låter awesome, och dels för att vårt favoritboende på Atlantic point var fullbokat (och Lúcia tyckte att vi kanske borde se NÅT annat än Kapstaden hela tiden) så bestämde vi oss för att dra till Hermanus. Sydafrika har ett eget fräsigt litet bussbolag för backpackers som kallas Baz Bus, en "door to door-service" något som känns både tryggt och trevligt i ett land med ökänd kriminalitet. Problemet var att vi fick veta EFTER att vi varit "ute i god tid och bokat boende i Hermanus" - att Baz Bus inte hade några bussar till Hermanus den dagen vi behövde åka. Detta kom vi lägligt nog fram till på eftermiddagen dagen innan vi hade boende i Hermanus bokat också. Hursom, det löste sig tillslut när vi fick tag på hostelet i Hermanus och avbokade första natten. 

 

När vi kom fram till "Botriver" där shuttlebussen från hostelet plockade upp oss möttes vi av en liten mini-boxer/mastiffliknande vovve (Stafford Terrier fick vi veta sedan) som FULLKOMLIGT stal våra hjärtan då han i bilen bestämt klättrade upp hos oss, la sig över bådas knän, och somnade med nosen under min armhåla. Jock hette han och blev en av höjdpunkterna på Hermanustrippen, fantastisk liten hurtbulle.  

 

Hermanus är en liten by/stad med lite skärgårdsvibbar sådär. På klipporna längs strandpromenaden hoppar små murmeldjur som vi kallade dom (Rock Dassie fick vi veta senare) och hela känslan är sådär småstadsgemytlig och att en av de finare restaurangerna hade halva priset på Sushi hela juli var ju bara guld på moset. 

 

Vi hade tre nätter i Hermanus och den mesta tiden spenderade vi ätandes, eller på små promenader längs vattnet, eller sittandes framför brasan med Jock i knät och böcker eller datorn i hand. Semester från semestern kan man kalla det, och skönt var vad det var!

 

Sista dagen kom vi i väg på valsafarin, dagarna innan hade det varit för blåsigt och det skulle snart visa sig att våra små hjärnor tyckte det var för blåsigt fortfarande. Vi såg säkert tio valar, som var förhållandevis lugna när vi var där, inget hoppande, så vi såg bara blåshålen på dem när de simmade upp för att andas. Men det var fortfarande en riktigt maffig upplevelse när en fjorton meter lång klump simmade endast några meter bort från båten med utblåstljuden skärande genom luften. Vi fick lära oss att se valens "footprints" som det kallades när ytan blev rubbad av upputtat vatten från valens fenrörelser, och genom att följa dessa kunde man gissa var det skulle dyka upp nästa gång. 

 

På vägen hemåt fick även turen att se en annan mindre val hoppa, men vi hade nog uppskattat det mer om vi inte blivit så sjuhelvetes sjösjuka. "Äsch, det går bra" tänkte vi innan och det gjorde det ICKE. Efter ca två tredjedelar av valtittandet började det gunga ordentligt i magen, och på vägen tillbaka gungade det så kraftigt att man slog in i bord och väggar när man försökte gå någonstans. Även John mådde illa, som ändå inte blir sjösjuk jättelätt, men jag behövde till och med låsa in mig på toaletten och tömma ut morgonkaffet och smörgåsen i våldsamma kräkningar. Inte kul. 

När allt var över, även sjösjukan käkade vi dock billig sushi igen (okej, jag gjorde, John åt kyckling) och på kvällen begav vi oss tillbaka till Kapstaden!

 

Mzolis

Något annat vi inte berättat om var vår festlighetstur till Townshippet "Gugulethu", till grillbaren Mzolis! Lùcia och hennes vän som också bodde på Atlantic point - Martin - och hans flickvän bjöd med oss efter att vi varit på "A Word of Art - Mural Art Tour" med Juma till Mzolis. Mzoli håller varje söndag ett grillparty, där man köper kött av olika slag, dricker lite öl eller annat medan de grillar det åt en och sen sätter man sig och glufsar stek och kyckling och grejer med bara händerna till ljudet av dansmusik och tjoande människor. Allt kött grillas med massor av marinad, så kletigt och dant är det när man får det - och fantastiskt gott! Mzolis är en populär attraktion bland vita resenärer (den gemene vite sydafrikanen hyser stor ovilja till att vara i eller ens nära Kåkstäderna tydligen) och svarta natives och efter maten dansade vi loss till dj:ns reagge toner och en galen mans bongotrumma. Men i och med att det är Sydafrika vi pratar om, så begav vi oss hemåt omkring fyra/fem, för att hinna innan alla andra som åker/går vid skymningen. Man är aldrig kvar där efter mörkrets infall. Men en KUL och avslappnad söndagseftermiddag blev det.     

 

Wineflies

Eftersom vi åkt på en vintur i Sydney och nu ansåg oss vara sofistikerade vinprovarexperter, kände vi att vi var tvungna att jämföra vår australienska upplevelse (TACK RUNE) med en sydafrikansk - så vi bokade en heldags vintur! Vi hade tänkte boka med ett företag som hette African stories, det här kommer låta konstigt men vi hade sett att de åkte till vingården med gettornet. Detta gettorn hade vi läst något konstigt om på internet tidigare, utan att veta var eller ens att det fanns i verkligheten - så när vi såg på broschyren till African stories att de åkte till gettornet blev vi minst sagt ubertaggade. Så när vi efter att bokningen var gjord såg att den fransktalande tjejen på Atlantic point bokat med företaget Wineflies blev vi riktigt oroliga. Vi blev försäkrade om att de också besökte gettornet och när vi försäkrat oss ytterligare genom att fråga guiden på dagen D om vi verkligen skulle se gettornet - var lyckan ett faktum. Vi var så pass exalterade över detta torn, så vi fick hela gänget på bussen (vi hamnade i ett fantastiskt skönt gäng med enkla glada människor som blev ännu gladare ju mer vin de smakade) att se fram emot det de också. Sen hade vi alla ett moment framför gettornet när vi äntligen kom dit. Storbaggen (Getmästaren) klättrade ståtligt omkring på den snirkliga trappan, och vår lycka var gjord. Vi smakade massa goda viner, fick en god Braailunch på en liten vingård där två glada hundar jagade en mindre glad gris och fick smaka kryddade ostar och saltig choklad. En riktigt lyckad dag. Ett rött vin och ett portvin fick vi med oss. 

 

Cape Point

Sista heldagen i Kapstaden spenderade vi återigen med Baz Bus på deras tur till Cape point och Cape of Good Hope. Med ett stopp för en titt på en sälkoloni och lite muffins begav vi oss mot udden medan guiden berättade fakta om platserna vi passerade. Vi stannade vi det berömda pingvintillhållet Boulders Bay och tittade på de söta men FRUKTANSVÄRT illaluktande pingvinerna och efter en babiantät lunch (en roffade dramatiskt åt sig en bread roll från en kvinna - vi hade som tur var ätit färdigt då) och en liten cykeltur genom landskapet kom vi fram till Godahopssudden och Cape point. Det kändes ganska häftigt att stå där faktiskt, och fint var det också. På vägen tillbaka fick vi besök av en struts på vägkanten och en väldigt sällsynt antilop, så vi var mycket nöjda!

 

Och där avslutades vår Kapstadenvistelse. Vi var hemskt nöjda och om än nervösa för att åka till Johannesburg (helvetet på jorden enligt vissa) så var vi glada över det även innebar att vi var på väg mot vår safari i Kugerparken. Vår sista måltid i Kapstaden blev på favvo-haket Hudsons (strutsburgare med ädelost, stekburgare med lökringar och pizza med peppadews och getost blev favoriterna) och så skålade vi lite i rödvin (efter att proffsigt ha snurrat och doftat och smakat och diskuterat aromer). Och snipp snapp snut så var Kapstadsstunden sluuuuuut.