Johns och Vickys resa

Kapstaden i Sydafrika - är en stor stad vid atlantkusten, med kyliga vindar och billig, läcker matkultur. Hit åker turister i mängder för att äta gott, dricka vin från vingårdarna, och kika ner på staden ifrån Taffelbergets flata yta. Men det är lätt att glömma bort att på andra sidan Taffelberget finns en helt annan värld. Långt i från spejsiga köpcentrum och lyxiga restauranger.

 

Khayelitsha (uttalas "Kaj-e-liiisha") är den största Kåkstaden utanför Kapstaden, och med sina beräknade 1,2 miljoner människor (som då alltså bara är en liten del av den totala mängden människor som bor i Kåkstäder i Kapstadsområdet) är det en så mycket större del av livet här än vad man kanske tänker på. Så när vi fick en rekommendation och ett erbjudande om att få uppleva Khayelitsha för en dag, tackade vi absolut ja.

 

Lùcia, som jobbar på hostelet vi spenderar den mesta tiden på här i Cape Town, berättade för oss om Juma, som själv bor i Khayelitsha. Han är involverad i ett projekt med en välkänd konstnär och projektet strävar efter att  föra in färg och kultur i Kåkstäderna. När Lùcia och han träffades kom de tilllsammans fram till att försöka erbjuda en mer verklighetstrogen inblick i Kåkstäderna i form av en privat guidad tur med Juma där man istället för att åka runt i en mini-van och ta foton får följa honom och försöka få en förståelse för och insyn i vardagen i Khayelitsha. Och det kändes för oss som ett sätt vi - om vi skulle göra det - ville göra det på.

 

Juma själv kommer ursprungilgen från Zimbabwe. Han flydde från oroligheterna i sitt eget land med ett falskt pass, och har nu levt i Khayelitsha i sex år. Hans familj med fru och två barn bor nu med honom. 

 

När Juma plockade upp oss på hostelet klockan nio på morgonen den dagen, var vi ganska nervösa. Vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss, och dagen innan turen när vi surfade hade vi träffat en kille från USA som sa att han vilje följa med, men när han inte dök upp där på morgonen blev vi lite snopna. Vi hade hoppats på att ha någon mer än bara varandra med på turen, för vi var oroliga för att vi skulle ha svårt att komma igång med konversationerna. Och när man är i en ny och annorlunda situation kan det vara skönt att ha en annan person med ett annat synsätt med, så kanske man kompletterar varandra i uppfinningsrikedom vad det gäller frågor och sätt att se på saker. När han då inte dök upp innebar det att det hängde på oss att få igång stämningen, att komma på rätt frågor och göra turen rättvisa. Vi fick väl lite prestationsångest helt enkelt. 

 

Juma hade inte lyckats få tag på en bil för dagen, så vi satte oss i en taxibuss in till city (taxibussarna är vita mini-vans med en förare och en inropade som stannar på signal från passagerare och som visslar och skriker ut destinationen för att locka till sig kunder. Varje enkelväg kostar sex rand, ca fyra kronor, oavsett vart du ska). Vi åkte till tågstationen för att åka med lokaltåget ut till Khayelitsha. Tåget är den form av transport som de flesta invånarna i Townshipen använder då det är billigt. Tågen är gamla och slitna med trasiga säten, och med en oundviklig känsla av slum och fattigdom. Våra första tankar var onekligen att vi aldrig hade vågat sätta oss på de tågen utan lokalguide. 

 

Som Lùcia förvarnat oss om så var Juma en lite tillbakahållen person. Väldigt ärlig och trevlig, men inte den sorterns person som babblar på av sig själv, men som gärna berättar när man frågar. När tåget började rulla iväg från centralstationen började han berätta lite om Kåkstädernas historia allteftersom vi passerade dem. Och redan efter några få minuter hade vi blivit chockade om och om igen över historierna han berättade om de osäkra och farligaste områderna i de Townships vi passerade. 

 

Hur reagerar man när någon berättar att de för två veckor sedan satte eld på en ung pojke under ett gängbråk? Eller om hur två gäng som länge fightats med varandra hamnar i klinch återigen, och ena gänget förföljer en ung man tills han gömmer sig i ett hus. Invånarna i huset vill inte bli inblandade och slänger ut den unge mannen i famnen på sina förföljare, varpå han blir knivmördad på trappen. När en annan fattig pojke tar tillfället i akt och snor den knivmördade mannens skor, förföljer den knivmördade mannens bröder honom och bränner ner pojkens hus när han och hans familj befinner sig därinne. Detta berättar Juma medan vi smuttar på varsin cappuccino och solen lyser in genom tågfönstret, där det dunkar fram mellan taggtrådsbeklädda staket. 

 

Svårast är det för de människor som inte kunnat köpa ett eget litet kåkstadshus eller som inte blivit tilldelade ett av staten, de som bor i såkallade "Informal Settlements", eller "shacks" som de själva byggt av korrigerad plåt, plywoodskivor, planscher och övergivna tågpallar. Dessa byggnader är inte officiellt "tillåtna" av staten vilket betyder att de inte får mycket hjälp med sophantering, rent vatten eller vägunderhållning. Många tvingas bygga sina hus nära dikena som snabbt översvämmas under regnperioderna, varpå de får skyffla ut vatten med hinkar och sova på fuktiga bäddar.

 

Däremot finns sjukhus och skola på plats och dessa är enligt Juma tillgängliga för alla. Han berättar dock att trots att staten bygger lägenhetshus i Khayelitsha går processen alldeles för långsamt och inflyttningen (det kommer årligen många flyktingar från andra oroliga länder i Afrika till Sydafrika, och de hamnar oftast i kåkstäderna. De kommer ofta från Somalia, Zimbabwe, Nigeria osv.) till Khayelitsha går i högre takt än husbygget. Så shacksen blir bara fler och fler.

 

Efter många omskakande historier klev vi av tåget och stog plötsligt mitt i Khayelitsha, vi sögs med i folkmassan som klev av tåget och gick ut genom spärrarna. I ett myller av mörkhyade människor gled vi vilset fram och försökte ta in omgivningen, Juma var vid vår sida hela tiden. 

 

Vi hamnade mitt i en liten marknad, på ena sidan stod en kraftig kvinna och högg kyckling i stora bitar med köttyxa. Bredvid henne stog en ung tjej med en flådd höna i varje hand och disskuterade med en eventuell kund med kadaverna floppade runt i takt med hennes handrörelser. Ett stånd sålde frukt, ett sålde begagnade skor och kläder, ett tredje skivor med kopierad musik och film. Efter att Juma köpt oss en film som han ville att vi skulle se, lämnade vi den lilla stationsmarknaden och begav oss mot en taxibuss.

 

Folk tittade nyfiket på oss, och för första gången i våra trygga små liv stack vi verkligen ut, som de enda två vita människorna i ett "black community" på kilometers radie. Det är något nytt, en annorlunda känsla, men alla log och nickade till hälsning eller la inte märke till oss alls, och när vi hoppade in i bussen blev vi varmt välkomnade av en man i röd tröja som hälsade på oss med det typiska "Khayelitsha-handslaget", glatt och intresserat frågade oss om varför vi är där, hur länge vi skulle stanna och förklarade hur kul han tyckte det var att vi var där! Han insisterade på att få våra "autografer" på en servett och ville hemskt gärna vara med på bild.

 

Från en observationskulle fick vi utsikt över hela "Cape Flats" som området bakom Taffelberget kallas, och Khayelitsha är enormt. Husen sträckte sig så långt ögat kunde nå, och där fick vi en känsla över hur mycket människor som faktiskt bor i kåkstäderna. Juma visade oss bushområdet där unga pojkar blir män. Traditionsenligt beger man sig ut i bushen där man blir omskuren och sedan lever bushliv i en månad. När man återvänder klassas man som en vuxen man och umgås inte längre med de unga pojkarna.

 

Vi spenderade dagen med att gå runt och se olika delar av Kahyelitsha, Juma visade oss några av de konstprojekt som "A Word of Art" gjort i området och vi besökte hans frus frisörsalong. Detta var ytterligare ett litet uppvaknande för oss, eller en reaktion eller vad man nu ska kalla det. När vi fick höra "frisörsalong" och sedan blev visade till en container utan belysning där hans svärmor stog och flätade håret på en ung tjej, blev vi överraskade. Vi vet inte vad vi hade förväntat oss riktigt, men inte riktigt det. 

 

Vi fick äta en lunch bestående av Pap (ett sorts majsmjölspulver som man kokar till en kletig massa, som väldigt len mannagrynsgröt ungefär) med getgryta och lite röror. Det var faktiskt riktigt gott, även om pap var väldigt mättande och stabbigt. Vi fick även hänga med till Jumas favorit-Shebeen (bar) och spela ett parti biljard var med hans vänner där. 

 

Ett annat möte som lämnade en lite tom på ord var med en kvinna som jobbade med att rehabilitera ungdomar, som fastnat i dåliga betéenden och/eller i drogträsket, med musik och dans. I hennes lilla, lilla hus bodde flera ungdomar och alla barnen på gatan kände henne och brukade vara med och dansa och spela musik. Helt plötsligt när vi sitter där i hennes soffa berättar Juma också att hon är HIV-smittad, och vi har ingen aning om vad vi ska säga. 

 

Det måste ha varit det svåraste med det hela. Att vi inte visste hur vi skulle reagera. Vad vi fick fråga, och hur vi kunde fråga det. Hur undrar man saker utan att döma eller förutsätta. Vad är okej att säga och vad är inte det? I och med att Juma själv bor i Khayelitsha, ska vi säga att vi tycker synd om människorna som bor där, eller påpeka det fina i "misären" som vi ändå fick se så mycket av? Eller förminskar vi hans och hans medmänniskors situation då om vi säger något positivt?

 

På ett sätt tänker jag att det kanske hade varit bättre att få åka dit med någon som har stor kunskap om platsen, många kontakter där, men som inte är "iblandad" i det själv. Som kan se på det objektivt och förklara så också. Dessutom fick vi ju med Juma en syn på hans liv i Khayelitsha, om vi gjort en tur med en kvinna hade vi antagligen fått en helt annan upplevelse. Hade vi dessutom åkt med någon som bott i Khayelitsha i hela sitt liv hade även det med största sannorlikhet också varit något helt annat. Med det menar jag inte alls att Khayelitshaturen inte gav oss något, för det gjorde den utan någon som helst tvekan. Men det är svårt att sätta fingret på vad vi känner om detsåhär i efterhand. Jag kan inte säga att det var en helt rolig och trevlig upplevelse, men det var heller inte helt sorgligt och fruktansvärt.

 

Människorna vi träffade var glada och trevliga och vi möttes av leenden nästintill överallt. Trots det känns det så konstigt och sorgligt när en annan man i en av taxibussarna hälsade på oss och pratade med oss, och man märkte att det var så otroligt viktigt för honom att visa för oss och förklara för oss att han var en trevlig man. Som om han ville säga "Jag är okej, jag lovar". Och med eftertryck och otroligt innerlig blick sa han "You are MORE than welcome here! MORE than welcome" "We are all people you know, if you cut our hand - all the blood is red" ville han berätta, utan att vi på något sätt dragit upp någon diskussion om att det inte skulle vara så. Men det var som om han ville klargöra det liksom. På den fyra minuter-långa turen ville han hinna förklara hela felaktigheten i så mångas förutfattade meningar. Det gjorde ett väldigt intryck på mig. 

 

Jag är väldigt glad att vi fick den här möjligheten att få se en del av världen och en del av människors liv, som är så otroligt olik vår vardag. Även om jag vet att det vi fick se var långt ifrån hur det är för de som faktiskt bor där, jag menar oavsett hur vi än besöker Khayelitsha så är vi fortfarande just besökare och människorna vi möter anstränger sig för att vara trevliga och välkomnande mot oss. Hade vi sett likadana ut, hade vi mörk hy vi med och kommit dit själva hade vi med största säkerhet upplevt något helt annat. Men fortfarande är det en ofantligt mycket större inblick än vad vi någonsin hade fått om vi inte hade åkt dit alls. Även om det vi fick var en ytlig upplevelse jämfört med hur verkligheten där ser ut, så var det fortfarande en upplevelse, och det en som vi aldrig kommer glömma. 

 

Och återigen, som jag tänkte på när vi satt intryckta i en taxibuss och susade förbi plåtskjulen på väg tillbaka mot Kapstaden, fick jag inse hur fantastiskt lyckliga vi är över att ha fötts i landet Sverige, hur priviligerade vi är på så många vis och hur vi verkligen ska försöka att njuta över allt vi har, istället för att gnälla över det vi inte har. För jämfört med så många i världen, har vi så fantastiskt mycket.