2013-06-30
07:56:58
JAAA ÄNTLIGEN BILDEEER
Vi kunde ÄNTLIGEN ladda upp bilder, så här kommer utvalda favoriter från blandade stunder. Poppa lite Popcorn, luta er tillbaka och njut.
Simon i The Monkey Forest i Ubud på Bali. Vill gääärna klappa mini'apan, men det får man inte tyvärr.
Tova, också i The Monkey Forest, men en annan liten apa som äter banan.
Pooligheter i Kuta, Bali.
"Iced tea, If John Himself can choose". John agerar övertygande som reklamsnubbe för Iste i väntan på minibussen från Legazpi till Donsol, Filippinerna.
Linslusiga söta barn poserar, Victorias Guest House i Donsol FIlippinerna
Vackra, vackra El Nido med laguner och karstberg.
John hittar ett kryp-in i berget och läser där Hunger Games. El Nido, Filippinerna.
Paradiset. El Nido, Filippinerna.
Härmar Drake, Cebu City, Filippinerna.
Varanödla spatserar. Perhentian Kecil, Malaysia
Fin-Simon ska snorkla, Gili Trawangan, Indonesien.
Sexiga upptäckare ska klättra i grottor. Puerto Princesa, Filippinerna.
En återigen blek (sol, vi saknar dig) John på båten Ocean Freedom i Stora Barriärrevet, Cairns, Australien.
En obligatorisk "åh vad vi älskar varandra"-bild. På väg till Fladdermusbajsgrottan, Puerto Princesa, Filippinerna.
Himla käckt, Fladdermusbajsgrottan, Puerto Princesa, Filippinerna.
Mitt i téet. Cameron Highlands, Malaysia.
Riktig Orangutangmamma med sin bebis. Semmengoh, Malaysiska Borneo.
Vi och två orangutanger i fjärran, Semmengoh, Malaysiska Borneo.
Bästa aporna. Proboscis monkey i Baku National Park, utanför Kuching, Malaysiska Borneo.
Asballa Mangroveträd. Baku National Park, Malaysiska Borneo.
John och skäggsvinet. Bondar. Baku National Park, Malaysiska Borneo.
Vackraste solnedgången någonsin. Padang, Sumatra, Indonesien.
Bästaste Gili Trawangan, Indonesien.
Badliga pojkar. Gili Trawangan, Indonesien.
Ett kaffebönsbajsande kattråttedjur Luwak. Bali, Indonesien.
Efter The Plunge. Se video HÄR. Bohol. Filippinerna.
Coolaste djuret. Tarsier, Bohol, Filippinerna.
John smakar Tarsier, Tarsier uppskattar INTE. Bohol, Filippinerna.
Mary Gold Labastida - liten person, stort hjärta. Mackay, Australien.
John Badar i Lake Mackenzie på Fraser Island. Det är vinter. Det är inte varmt i vattnet. Australien.
Sandpeelingrekommenderades,och John var inte sen med att prova. Fraser Island, Australien.
En riktig Dingo, Fraser Island, Australien.
Obligatoriska tokiga turistbilder. John hoppar vid hav. Fraser Island, Australien.
En till, Vicki ninjahoppar framför coola randiga sandberg. Episkt. Fraser Island, Australien.
Vår fantastiska tyska lastbilsmonsterbuss som tog sig fram ÖVER.ALLT. Fraser Island, Australien.
Skeppsvrak. Maffigt. Fraser Island, Australien.
Matar Känguru på Australia Zoo, utanför Noosa, Australien.
Mycket glad Vicki matar också och njuter tusen gånger mer än Kängurun. Australia Zoo, Australien.
John ger en gurka till elefanten Sabu, Australia Zoo.
Vicki gör detsamma, Australia Zoo.
Det var det för det här gången.
Peace.
2013-06-30
04:13:26
Australien so far!
Ja, vi är i Australien och är urdåliga på att skriva. Det började med att vi hade massor att göra hela tiden. Sen hade vi ingenting att göra och det var jätteskönt, så då blev det inga inlägg då heller.
Vi har:
- Kommit fram till Australien, gått igenom tullen utan problem trots "Soil" på våra skor. Ingen orsak att vara nervös där inte.
- Fastnat i trafiken då vägarna var stängda på grund av en triatlon.
- Lagat egen mat för första gången på fyra månader. Sjusatan vad gott.
- Insett att Australien är kallt. Och att deras vinter är ett skämt, haha. I Cairns hade vi 22 grader och strålande sol när vi vandrade längst havet under gröna palmer. Svårt att tro på att det är vinter då. Vi har förfärat ett antal australiensare hittills genomsatt berätta var det var för temperatur i Sverige när vi åkte i februari.
- Insett att när folk säger att Australien är dyrt, så menar dom att Australien är DYRT! Holy shiet. Efter Asien är man ju lite bortskämd. Det är ioförsig ganska likt Sverige i priset, men AKTIVITETERNA. JÖSSES. Över tusen kronor per person för en dagsutflykt. Och vi som några gånger valde att "spara pengar" i Asien och valde bort dagsturer inklusive lunch som kostade 300 kronor. För oss båda.
- Pratat med en tysk kille i köket och sedan hakat på honom och hans campervan upp till Cape Tribulation - den nordligaste punkten man kan åka till i Australien utan fyrhjuling och där desperat letat efter Cassowarys som det skulle finnas massor av. Om ni inte vet vad en Cassowary är, så googla det, eller läs vår lilla beskrivning. Tänk er en struts, fast mindre där själva kroppen är bläcksvart och ser ut som en gigantisk peruk. Lågg till ett strutshuvud med halvcirkelformad stenhård brun kam längst upp. Sen låter du en fyraåring gå loss med blå och röd fingerfärg på det här huvudet. Och så avslutningsvis och allra viktigast lägg till ett par ben i tjocklek shetlandsponny (tänk Velociraptor eller dylikt) med klor a la Edward Scissorhands och så de allra elakaste, svinarga ögon du kan tänka dig. Ser du det framför dig? Bra, lägg då till att denna mördarfågel, om du kommer för nära, morrar likt en Doberman och skuttar mot dig med dessa enorma klor i högsta hugg. De här fåglarna finns bara i Australien så självklart ville vi ticka av synen av en äkta vild Cassowary på "Skitfarliga saker man måste göra-listan" Men trots tvåhundrafemtiomiljarder varningsskyltar för dessa djur, såg vi inte en skymt av dem. Inte ens när en hiking-klädd snubbe kom farande och berättade att en "Giant Cassowary is in there, just twenty meters away". Inte ens då. Däremot såg vi en livs levande, alldeles blickstilla, sovande sötvattenskrokodil. Som nästan åt en fågel. Eller ja, vi ville att den skulle äta fågeln som ovetande vandrade förbi den. Men krokodilen var alldeles för trött för det tydligen.
- Dykt i stora barriärrevet. Som tyvärr blev en ganska stor besvikelse då vattnet var jättekallt, sikten var bland det sämsta vi haft, och vi såg inget vi inte sett förut (till saken hör dock att vi sett så himla mycket fantastiskt jäkla as-häftigt nu, så det krävs en del för att imponera tyvärr). Men båtturen var jättemysig, buffén var god och vi såg en revhaj när vi snorklade. Det var dock inte värt 225 Australienska dollar var…
- Insett, slagit oss för pannan för, vräkt oss i ångest över att vi inte har körkort.
- Köpt ytterligare en svindyr (läs äckeldyr) hop on - hop off bussbiljett ner till Sydney för alla pengarna och begett oss vidare mot Airlie Beach.
- Spenderat några härligt lata dagar i Airlie beach då vi bestämt oss för att inte åka ut på en jättejättedyr båttur (det som alla gör i Airlie Beach) till en av de vackraste stränderna i världen tydligen, eftersom det var för kallt för att bada och vi kände att vi sett en del vita vackra stränder (VI SAKNAR GILI). Så vi låg i solen, lagade mat, tittade på film och gick i parken där. Helt underbart segt och lugnt alltså.
- Lekt med vår fina vän Mary Gold som vi träffade på Island hopping-turen i Filippinerna som vi skrev om. Hon bor i en stad som heter Mackay här i Australien så vi stannade där i två nätter och hade grillpicknick, gick på tivoli och träffade hennes familj. Mary Gold är en jätteliten filippinsk tjej som vi kommer sakna fantastiskt mycket tills hon kommer och hälsar på oss i Sverige vilket vi BESTÄMT att hon ska göra. Så vår privata lilla chaufför körde oss runt i Mackay, medan vi spelade svensk musik och lärde henne svenska svordomar. Precis som det ska vara.
- Spenderat en dag på den omtalade sandön Fraser Island, i en monsterlastbilsbuss som kunde köra utan att slira i en halvmeter djup lössand. Galet! Så vi skumpade fram genom den Australienska regnskogen över till en milslång strand där vi fick se både en vild Dingo och ett häftigt skeppsvrak.
- Besökt ett helt sprudlande fantastiskt Zoo utanför Noosa. Nämligen Steve Irwin, Krokodiljägarens zoo. Vi har gosat med kängurus, klappat koalor, matat elefanter och sett fågelshow - fantastiskt. Vi spenderade till och med två dagar där!
- Haft jättemysiga dagar i Noosa och Byron bay där vi hängt i parker och sett en val hoppa i havt flera kilometer bort. Coolt!
Ikväll beger vi oss över natten till Sydney där vi ska spendera en vecka innan flyget går till AFRIKA!!! WOOOOHOOOOO!
To be continued! PUSS
2013-06-20
13:19:23
Asien - Ett Tacktal.
Kära Asien. Den 2:a februari i år satte vi oss på ett plan, för att tjugo timmar senare snubbla ut på den okända mark som var Du.
En snabbgenomgång, Wzooom:
Vi började med en vecka i Hong Kong. Sedan åkte vi vidare genom södra delen av Kina (Guilin och Nanning) för att därifrån träda över gränsen till Vietnam. Efter att ha färdats längst östra kusten i Vietnam tog vi en båt över till Kambodja och Phnom Penh. Från Phnom Penh till Siem Reap och därifrån till Luang Prabang i Laos. Med hjälp av en natt i Vientiene, Laos huvudstad, tog vi tåget till Backpacker-meckat Bangkok och från Bangkok drog färden vidare mot Malaysia med ett två veckors stopp på Koh Phangan. Efter en paradistid på Perhentian Kecil i Malaysia, gick färden till Cameron Highlands te- och jordsgubbsodlingar och med en buss därifrån tog vi oss till storstaden Kuala Lumpur. Spännande djurliv möttes vi av efter att ha flugit till Kuching i Malaysiska Borneo och via Kuala Lumpur tog vi oss sedan vidare till Padang på Sumatra. Lite drygt tre fantastiska veckor spenderades på Bali och Giliöarna utanför Lombok i Indonesien, varpå vi begav oss mot Donsol i Filippinerna för att misslyckas med att få se valhajar. Palawans Puerto Princesa och El Nido var vårt uppehälle innan vi tog oss till Cebu och Bohol. Det hela avslutades med två nätter till i Hong Kong. Och så var vår vistelse hos Dig, Asien, slut. För den här gången
Åh du har lärt oss så mycket Asien, ska du veta. Om vad som är bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Så vi bestämde oss för att slå ihop en sorts lista i din ära. Om vad som var just bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Här kommer den:
Vi kommer sakna dina fantastiska stränder, med vit sand och krispigt blått vatten.
Vi kommer inte sakna solvarma soptunnor som hade behövts rensas för sisådär tre och halvt år sedan.
Vi kommer sakna att baska i solen, när det är okej att det är varmt för man kan bada i det underbara havet.
Vi kommer inte sakna att vrida och vända oss i värmeplågor i ett fläktrum man tog för att det var billigt, när mellanskillnaden för att bo med aircondition egentligen kostar lika mycket som ett mjölkpaket.
Vi kommer sakna att ha ett hemligt språk, när vi kan säga vad vi vill och ingen förstår.
Vi kommer inte sakna de där stunderna när man, efter att ha sagt "I'm sorry, I don't understand" fem gånger, fortfarande tycker att den 125 cm långa tanten säger "Chiiieöööääärhööögii!?!?!?!?"
Vi kommer sakna att köpa fantastiskt billig och spännande, okänd mat, som lagas på beställning och har en kryddsättning som inte ens alla kryddor i Sverige tillsammans kan matcha.
Vi kommer inte sakna att med vrålande magar gissa vad Kinahk ma Goresh betyder i den svampluktande halvutsuddade menyn på en gatukök av korslagda plåtskivor, för att sedan förstå att det är någon form av ox-genitalier kokta i ankspott med friterade snigeltänder. Och det finns inte ett enda McDonalds i närheten.
Vi kommer sakna att möta enormt trevliga människor som vill veta mer om en och blir glada bara av att få ett svar på sitt ropade "Hello", som engagerar sig för att man ska få ut det allra bästa av landet som just De lever i.
Vi kommer inte sakna att behöva morra med blottade tänder för att inte ett halvt dussin kinesiska kvinnor ska smita framför i kön till matsället/Check-in countern/biokön/busskön etc etc.
Vi kommer sakna hur så mycket är SÅ. OFANTLIGT. BILLIGT.
Vi kommer INTE sakna allt spottande, rapande, fantastiskt intensivt pillande i näsan, slemmiga harklingar och hostningar som alltid ter sig hända rakt i ansiktet på en.
Vi kommer sakna Ayam Goreng Kecap från Indonesien, Massaman Curry från Thailand, Färskkokta vårrullar och White Rose från Vietnam, Beef Paprik från Ewans på Perhentian, Tom Yamsoppa från alla ställen vi ätit det på, Chicken Adobo och Teriyaki Boy i Filippinerna, Angkor-öl i Kambodja.
Vi kommer inte att sakna DURIAN.
Vi kommer heller inte att sakna att inte hitta nåt ätbart utom snabbnudlar, pannkakskonsistens biff och vadärmatochvadärannat geggor med konstiga namn. Att beställa kyckling och få en matsked kött, fjorton kilo brosk och ben. Guidade turer med en lunchbuffé betående av någon grå pfffffttt och en fiskluktande slemmig gegga med några avlånga gräsiknande växter i.
Vi kommer sakna känslan av att plötsligt hitta ett ställe med riktigt goda pizzor/ett McD/ett Burger King efter att ha rest i åtta timmar och ätit kakor til frukost och lunch för att all mat har skrikit magsjukaaaa i falsett ungefär.
Vi kommer inte sakna att köpa chips, och i efterhand märka att de har teriyakibiff/seafood/ostvinäger eller tandkrämssmak (obs - detta är inte ett skämt, tandkrämssmak FINNS).
Vi kommer sakna att dyka med ett fantastiskt djurliv, svajande alger och fiskar i de mest makalösa färger och former. Att snorkla och se både sköldpaddor och ormar och hajar och stingrockor. Att vara utpumpad på kvällen för att man har spenderat timmar under ytan och sett en värld som aldrig slutar fascinera.
Vi kommer inte sakna att se sjuåriga små pojkar och flickor sova i den enda tröjan de äger på en kartongbit på gatan.
Vi kommer heller inte att sakna att se fantastiskt söta men skabbiga hundar, med bara hälften av pälsen kvar, inte kunna gå längre än tre meter i taget för att klådan är så intensiv.
Vi kommer dock verkligen att sakna när varje dag är fullspäckad med upplevelser, när man lär sig och utvecklas och prövas hela tiden.
Du har lärt oss så mycket Asien. Så här kommer en till liten lista. Om vad vi lärt oss. Eller vad MAN lär sig kanske.
- Det kan låta fördomsfullt, men kineser TRÄNGS.
- En miljon i Vietnam är nästan inga pengar. Inte en miljon i Indonesien heller.
- Jag säger det igen - det finns tydligen CHIPS med TANDKRÄMSSMAK!?
- Om man vill (om man VILL) kan man äta allt. Tydligen.
- Sverige ÄR. SÅ. RENT!
- Om man håller i sig i dörrhandtaget så går det att hänga över och därav kissa i även de äckligaste av toaletter. Ifall det finns ett dörrhandtag. Ifall det finns en dörr. Ifall det finns en toalett. I fall det finns en… neh.
- Man behöver inte prylar för att vara lycklig.
- Det går inte att inte låtsas om mögel i ett rum. För det luktar. Åh det luktar.
- Är det för varmt när man ska sova. Då kan man inte sova. Då kan man bara svettas.
De flesta asiater är så himla glada! Den blyge tystsvensken har verkligen något att lära där. De lägger tid på familj och vänner. Umgänge. Jävligt viktigt ju!
Svensk mjölk är bäst. Burkmjölk är… fel.
Asiater äter ungefär lika mycket socker som vi svenskar äter salt. Och deeeeet är inte lite det.
Ät inte musslor om du inte är helt säker på att dom är schyssta. Om du inte tänder på att ha jordens magknip och räserbajs såklart.
Om du tror att du gillar stark mat, testa Massaman Curry "Thai-spicy". Du fattar ganska snart att du hade fel.
Många asiater har supergulliga svar på frågor. Du frågar "Do you have …?" Dom svarar "Have" med en nickning. Du frågar "Can I ….?" Dom svarar "Can". Så himla fint!
Trodde du att en moppe kan ta typ två personer? Duu… en moppe kan ta tre personer med respektive barn, en halv second hand butik, tre hönor och en segelbåt. Så det så.
Allt blir liksom lite trevligare om man sjunger. Man behöver inte sjunga bra, men man ska sjunga mycket. Mycket!! I alla fall om du frågar en filippinare.
De här otagliga skärmbakgrunderna på datorerna med en skitvit strand och glittrande blått vatten, en ensam palm som vajar i vinden och en gnistrande sköldpadda som glider omkring i vattnet, alla dessa vykort man kan köpa med en regnskogsbeslöjad klippa framför en turkos lagun, ett mangroveträd med en riktigt konstig apa chillandes på en gren - en gren som nattetid förvandlas till ett myller av glimrande eldflugor. Asså… Det finns faktiskt. På riktigt. Och det är ju faktiskt helt jävla magiskt.
Bara för att förtydliga. ASSÅ DET FINNS PÅ RIKTIGT! Det är sådär fint, och ÄNNU finare, PÅ RIKTIGT!!!!!
Våra fyra månader i Asien är över, och när detta kommer upp på bloggen har vi faktiskt börjat närma oss hela två veckor i Australien också. Vi har fått uppleva så himla mycket, lära oss så mycket, gått igenom prövningar av alla de slag och kommit ut helskinnade på andra sidan - en helt fantastisk upplevelse rikare.
Tack Asien. Tack som fan verkligen!
En snabbgenomgång, Wzooom:
Vi började med en vecka i Hong Kong. Sedan åkte vi vidare genom södra delen av Kina (Guilin och Nanning) för att därifrån träda över gränsen till Vietnam. Efter att ha färdats längst östra kusten i Vietnam tog vi en båt över till Kambodja och Phnom Penh. Från Phnom Penh till Siem Reap och därifrån till Luang Prabang i Laos. Med hjälp av en natt i Vientiene, Laos huvudstad, tog vi tåget till Backpacker-meckat Bangkok och från Bangkok drog färden vidare mot Malaysia med ett två veckors stopp på Koh Phangan. Efter en paradistid på Perhentian Kecil i Malaysia, gick färden till Cameron Highlands te- och jordsgubbsodlingar och med en buss därifrån tog vi oss till storstaden Kuala Lumpur. Spännande djurliv möttes vi av efter att ha flugit till Kuching i Malaysiska Borneo och via Kuala Lumpur tog vi oss sedan vidare till Padang på Sumatra. Lite drygt tre fantastiska veckor spenderades på Bali och Giliöarna utanför Lombok i Indonesien, varpå vi begav oss mot Donsol i Filippinerna för att misslyckas med att få se valhajar. Palawans Puerto Princesa och El Nido var vårt uppehälle innan vi tog oss till Cebu och Bohol. Det hela avslutades med två nätter till i Hong Kong. Och så var vår vistelse hos Dig, Asien, slut. För den här gången
Åh du har lärt oss så mycket Asien, ska du veta. Om vad som är bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Så vi bestämde oss för att slå ihop en sorts lista i din ära. Om vad som var just bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Här kommer den:
Vi kommer sakna dina fantastiska stränder, med vit sand och krispigt blått vatten.
Vi kommer inte sakna solvarma soptunnor som hade behövts rensas för sisådär tre och halvt år sedan.
Vi kommer sakna att baska i solen, när det är okej att det är varmt för man kan bada i det underbara havet.
Vi kommer inte sakna att vrida och vända oss i värmeplågor i ett fläktrum man tog för att det var billigt, när mellanskillnaden för att bo med aircondition egentligen kostar lika mycket som ett mjölkpaket.
Vi kommer sakna att ha ett hemligt språk, när vi kan säga vad vi vill och ingen förstår.
Vi kommer inte sakna de där stunderna när man, efter att ha sagt "I'm sorry, I don't understand" fem gånger, fortfarande tycker att den 125 cm långa tanten säger "Chiiieöööääärhööögii!?!?!?!?"
Vi kommer sakna att köpa fantastiskt billig och spännande, okänd mat, som lagas på beställning och har en kryddsättning som inte ens alla kryddor i Sverige tillsammans kan matcha.
Vi kommer inte sakna att med vrålande magar gissa vad Kinahk ma Goresh betyder i den svampluktande halvutsuddade menyn på en gatukök av korslagda plåtskivor, för att sedan förstå att det är någon form av ox-genitalier kokta i ankspott med friterade snigeltänder. Och det finns inte ett enda McDonalds i närheten.
Vi kommer sakna att möta enormt trevliga människor som vill veta mer om en och blir glada bara av att få ett svar på sitt ropade "Hello", som engagerar sig för att man ska få ut det allra bästa av landet som just De lever i.
Vi kommer inte sakna att behöva morra med blottade tänder för att inte ett halvt dussin kinesiska kvinnor ska smita framför i kön till matsället/Check-in countern/biokön/busskön etc etc.
Vi kommer sakna hur så mycket är SÅ. OFANTLIGT. BILLIGT.
Vi kommer INTE sakna allt spottande, rapande, fantastiskt intensivt pillande i näsan, slemmiga harklingar och hostningar som alltid ter sig hända rakt i ansiktet på en.
Vi kommer sakna Ayam Goreng Kecap från Indonesien, Massaman Curry från Thailand, Färskkokta vårrullar och White Rose från Vietnam, Beef Paprik från Ewans på Perhentian, Tom Yamsoppa från alla ställen vi ätit det på, Chicken Adobo och Teriyaki Boy i Filippinerna, Angkor-öl i Kambodja.
Vi kommer inte att sakna DURIAN.
Vi kommer heller inte att sakna att inte hitta nåt ätbart utom snabbnudlar, pannkakskonsistens biff och vadärmatochvadärannat geggor med konstiga namn. Att beställa kyckling och få en matsked kött, fjorton kilo brosk och ben. Guidade turer med en lunchbuffé betående av någon grå pfffffttt och en fiskluktande slemmig gegga med några avlånga gräsiknande växter i.
Vi kommer sakna känslan av att plötsligt hitta ett ställe med riktigt goda pizzor/ett McD/ett Burger King efter att ha rest i åtta timmar och ätit kakor til frukost och lunch för att all mat har skrikit magsjukaaaa i falsett ungefär.
Vi kommer inte sakna att köpa chips, och i efterhand märka att de har teriyakibiff/seafood/ostvinäger eller tandkrämssmak (obs - detta är inte ett skämt, tandkrämssmak FINNS).
Vi kommer sakna att dyka med ett fantastiskt djurliv, svajande alger och fiskar i de mest makalösa färger och former. Att snorkla och se både sköldpaddor och ormar och hajar och stingrockor. Att vara utpumpad på kvällen för att man har spenderat timmar under ytan och sett en värld som aldrig slutar fascinera.
Vi kommer inte sakna att se sjuåriga små pojkar och flickor sova i den enda tröjan de äger på en kartongbit på gatan.
Vi kommer heller inte att sakna att se fantastiskt söta men skabbiga hundar, med bara hälften av pälsen kvar, inte kunna gå längre än tre meter i taget för att klådan är så intensiv.
Vi kommer dock verkligen att sakna när varje dag är fullspäckad med upplevelser, när man lär sig och utvecklas och prövas hela tiden.
Du har lärt oss så mycket Asien. Så här kommer en till liten lista. Om vad vi lärt oss. Eller vad MAN lär sig kanske.
- Det kan låta fördomsfullt, men kineser TRÄNGS.
- En miljon i Vietnam är nästan inga pengar. Inte en miljon i Indonesien heller.
- Jag säger det igen - det finns tydligen CHIPS med TANDKRÄMSSMAK!?
- Om man vill (om man VILL) kan man äta allt. Tydligen.
- Sverige ÄR. SÅ. RENT!
- Om man håller i sig i dörrhandtaget så går det att hänga över och därav kissa i även de äckligaste av toaletter. Ifall det finns ett dörrhandtag. Ifall det finns en dörr. Ifall det finns en toalett. I fall det finns en… neh.
- Man behöver inte prylar för att vara lycklig.
- Det går inte att inte låtsas om mögel i ett rum. För det luktar. Åh det luktar.
- Är det för varmt när man ska sova. Då kan man inte sova. Då kan man bara svettas.
De flesta asiater är så himla glada! Den blyge tystsvensken har verkligen något att lära där. De lägger tid på familj och vänner. Umgänge. Jävligt viktigt ju!
Svensk mjölk är bäst. Burkmjölk är… fel.
Asiater äter ungefär lika mycket socker som vi svenskar äter salt. Och deeeeet är inte lite det.
Ät inte musslor om du inte är helt säker på att dom är schyssta. Om du inte tänder på att ha jordens magknip och räserbajs såklart.
Om du tror att du gillar stark mat, testa Massaman Curry "Thai-spicy". Du fattar ganska snart att du hade fel.
Många asiater har supergulliga svar på frågor. Du frågar "Do you have …?" Dom svarar "Have" med en nickning. Du frågar "Can I ….?" Dom svarar "Can". Så himla fint!
Trodde du att en moppe kan ta typ två personer? Duu… en moppe kan ta tre personer med respektive barn, en halv second hand butik, tre hönor och en segelbåt. Så det så.
Allt blir liksom lite trevligare om man sjunger. Man behöver inte sjunga bra, men man ska sjunga mycket. Mycket!! I alla fall om du frågar en filippinare.
De här otagliga skärmbakgrunderna på datorerna med en skitvit strand och glittrande blått vatten, en ensam palm som vajar i vinden och en gnistrande sköldpadda som glider omkring i vattnet, alla dessa vykort man kan köpa med en regnskogsbeslöjad klippa framför en turkos lagun, ett mangroveträd med en riktigt konstig apa chillandes på en gren - en gren som nattetid förvandlas till ett myller av glimrande eldflugor. Asså… Det finns faktiskt. På riktigt. Och det är ju faktiskt helt jävla magiskt.
Bara för att förtydliga. ASSÅ DET FINNS PÅ RIKTIGT! Det är sådär fint, och ÄNNU finare, PÅ RIKTIGT!!!!!
Våra fyra månader i Asien är över, och när detta kommer upp på bloggen har vi faktiskt börjat närma oss hela två veckor i Australien också. Vi har fått uppleva så himla mycket, lära oss så mycket, gått igenom prövningar av alla de slag och kommit ut helskinnade på andra sidan - en helt fantastisk upplevelse rikare.
Tack Asien. Tack som fan verkligen!
2013-06-17
13:07:00
The Plunge...
Början av klippet nedan är filmerna från Ugong Rock, inlägget vi skrev tidigare med riktigt dåliga bilder på oss hängande i linor med fula hjälmar (remember?). Ganska kul! Lite adrenalinpumpande sådär. Men inte som...
Vår vän Mary Gold tog oss på en dagstur till ön Bohol i Filippinerna. Vad hon inte berättade om turen var att vi skulle uppleva allt från adrenalinchock till pur dödsångest. Hon tog oss till The Plunge. Vad är det undrar ni? Ja, titta på filmen...
DET.LÄSKIGASTE.VI.GJORT.EVER!
Ni som ser detta. Berätta för andra. Sprid ordet. För risken att vi drabbas av efterchock och kollapsar i ett virrvarr av svett och andra ångestvätskor, är stor.
2013-06-17
02:45:53
En snabb förklaring
Okej, Internet i Australien visade sig vara, inte bara ganska långsamt, utan dessutom jättedyrt. En halvtimme kostar ca femton kronor. Så det har varit lite segt med uppdateringar. Men jobbar just nu på ett tacktal till Asien. Så håll ögonen öppna, det trillar in snart!
2013-06-06
12:37:21
En liten koll!
Vi märker på statistiken är det är många fler som läser än vad det är folk som kommenterar - vilket är heelt okej. Men i ren nyfikenhet - vilka är ni som läser? Kan ni inte lägga en liten kommentar bara så vi vet vilka vi skriver till? :D
2013-06-04
07:20:46
Tre nya inlägg
Det är tre nya inlägg här under - så scrolla ner för att läsa i ordning!!
2013-06-04
07:20:00
Pang krasch
Fyra dagar kvar i Asien. När man säger det högt känns det mycket konstigt. Fyra månader är rätt lång tid samtidigt som det inte är det.
I vart fall så har vi varit med om lite dramatik här i Filipinerna. För knappt en vecka sen hände en liten olycka på vårt hotell.
Vicky hade precis tagit en dusch och låg på sängen och läste. Själv satt jag och tittade på film. Mitt i filmen när det var som mest spännande kom det.
Som dynamit-Harry skulle sagt i en av de gamla Jönssonliganfilmerna: "vilken jävla smäll!". Det lät som om någon kastat en lagom stor slägga rakt in i ett skyltfönster. Dessutom verkade det som att sagda skyltfönster befunnit sig direkt utanför vår dörr.
Jag och Vicky såg på varandra. "Va fan va det?!" Undrade jag. Vicky bara skakade på huvudet. Det lät lite för stort för att inte titta efter, så jag öppnade dörren ut mot korridoren. Jag förväntade mig att någon kanske tappat en badrumsspegel eller liknande. Det kändes bäst att se efter så att ingen skadat sig, jag trodde inte att någon gjort sig illa men man vet ju aldrig.
Utanför stod en ung kille i personalen som varit riktigt trevlig och hjälpsam tidigare och hjälpt till att bära upp våra väskor. Just nu såg det inte direkt ut som att han skulle kunna bära någonting på en stund. Runt honom på golvet låg det glassplitter och kring hans högra ben började en blodpöl att formas. Glasdörren till balkongen fanns inte mer.
Ena handen grep om benet den andra om hans ansikte. "Oh My God! Are you okey?" Frågade jag rätt chockat. Svaret jag fick gjorde mig mållös: "I'm so sorry". Tillbaka in i rummet högg jag tag i våran extra toarulle och en naken Vicky som undrade vad som hänt. "Ähubudä en, en i personalen. Blod överallt" svarar jag informativt. På vägen ut tog jag med våran pall.
Då hade hotellägaren och hans fru dykt upp. Jag gav dem pallen och rullen, satte honom ned (när han satte sig släppte han taget om knät och då sprutade det två korta strålar ur det centimeterdjupa jacket. Jag trodde att sånt bara händer på film.) och kutar tillbaka för att hämta vårt första-hjälpen kit. Vicky hade börjat få på sig kläder och såg lite skrämd ut. "Jag behöver nog hjälp" sa jag. "Vad, vad har hänt?" Undrade hon fortfarande. Jag bad henne att komma med och se själv. Den röda påsen med förband och annat nyttigt befann sig som vanligt högst upp i väskan (visste väll att det fanns en anledning till att ha den överst).
Ute i korridoren hade blodet inte slutat rinna. Toarullen blev en kladdig kompress över såret. "Vi borde strypa benet med något" föreslog Vicky. "Jättebra, hjälp honom att hålla benet högt".
En vända till för att hämta mitt skärp. Lagom till att vi fått skärpet på plats runt låret kom frun med en handduk som de först ville lägga direkt runt såret. "Remove the toilet paper first, it's going to dessolve otherwise." Säger jag och lindar handduken runt såret.
Därefter tog jag fram blodstillande vadd och undersökte hans ansikte. Han hade ett djupt jack på ena ögonbrynet och blodet letade sig ned över näsan och in i hans öga. Jag instruerade hotellägaren att torka bort blodet med lite papper och pressa vadden över såret. "Do you have coke or sprite or something with sugar?" Frågade jag frugan. Först verkade hon inte förstå vad jag menade, jag förklarar: "he needs sugar to take the edge of the chock, and an ambulance. This needs stitching. Doctor, hospital!" Hon skyndar iväg och jag gräver fram en kompress med gasbinda. "We are going to remove the towel". Det blödde inte lika intensivt nu på grund av skärpet. Jag la på kompressen och började linda bandaget runt hans ben. "Varför lindar du där?!" Undrade Vicky. Då såg jag såret som blött mest. Det är ett två decimeter långt sår tvärs över vaden. Glasskärvan hade öppnat huden och antagligen skurit sönder delar av muskeln. Det stack ut vävnad och muskel och sånt som jag inte ens visste fanns. "Holy shi..." Utbrast jag och Vicky blev grå i synen. Medan Vicky stod kvar och höll benet högt dök jag ned bland våra utspridda första hjälpen saker och fann en till kompress. Den placerades försiktigt över såret och jag lindade över den med resterande gasbinda. Någonstans där mumlade Vicky att hon inte mår så bra, men med huvudet fullt av sånt man gör i en nödsituation lyssnar jag dåligt.
Frun kom tillbaka med en cola med sugrör som han sakta sörplade i sig. Vicky räckte över benet till hotellägaren och förklarade att hon måste sitta ned, varpå hon retirerade in i vårt rum.
Mitt i att jag förband ett sår på hans hand kom ett gäng unga killar, lyfte upp och bar honom nedför trappen och ut.
Så stod jag där tillsammans med hotellägarfrun och såg på förödelsen. Jag tvättade händerna och gick in till Vicky som satt på sägen. "Förlåt men jag mår inte så bra". Sen satt vi bara och höll om varandra. Hon berättade att efter att ha stått och stirrat på såret utan att ha något att göra blev hon illamående och svimfärdig. Sen var det min tur att känna efterverkningarna av chocken. Jag paraderade fram och tillbaka och babblade oavbrutet om vad som hänt och hur jag kände. I ärlighetens namn kändes det faktiskt rätt bra. Vi hade agerat, omedelbart och rationellt. Även om Vicki blev väldigt påverkad så hjälpte vi ändå till. Han hade nog inte dött om vi inte agerat, men antagligen förlorat mer blod och haft ett öppet sår för hela Filippinernas bakterier att flytta in i.
Just nu sitter vi på ett hotellrum i Cebu efter en mycket händelserik gårdag. Som bland annat involverat ett fall på ca 200 meter över havet. Mums.
Mer om detta i nästa inlägg ;)
2013-06-04
06:37:34
El Nido
Ännu en galen bussresa.
Tidigt på morgonen går vi upp för att hinna med en buss till El Nido. Efter ytterligare en frukost bestående av några korslagda bitar vitt bröd och ett stekt ägg som bara Vicki fick i sig (John har skapat en ny trend med att må illa på morgonen och dessutom inte kunna äta ägg överhuvudtaget utan att "kasta upp" så att säga. Jag förstår vad ni tänker, men det är lugnt, vi har kollat och han är inte gravid) hoppade vi in i en tricycle och skramlade iväg mot busstationen.
Busstationen var ytterligare en där de arbetande jobbar efter policyn "Skrik högst så får du flest kunder" - men vi visste lyckligtvis vilken buss vi ville ta och köpte snällt två biljetter till El Nido med aircon bussen kl. 10. Vi skulle ha tagit en minivan. Men det visste vi inte då.
Först och främst sitter folk såklart en och en (vilket jag inte kan klaga på eftersom jag alltid tar ett eget säte på bussen om jag kan också - det känns bara mer besvärligt när man är två) och dessutom ska vi tydligen ha all vår packning under sätena vi sitter på, för det är fullt i bagageutrymmet under bussen. Så ja, snart sitter vi där på varsin sida om mittgången i ett säte utan armstöd mot gången, och knäna upp i hakan eftersom väskorna tar upp all. plats. När bussen har börjat åka tar det ungefär fem minuter innan vi börjar ana att det här kommer bli en bussresa att minnas.
Ni vet när det är en varningsskylt med en s-liknande krumelur som varnar för skarpa svängar. Det fanns inga sådana här, för materialåtgången hade blivit för stor. Vi hade tur när det var svängar om inte var skarpare än i en rondell ungefär. I någonstans mellan 70 och 100 km i timmen susade vi fram i svängarna och det tog inte lång tid innan bristen på armstöd blev uppenbar. Vi fick spjärna emot med både fötter och armar, och trots det låg vi i mittgången ett antal gånger. Fem timmar skulle resan ta. Wii…hoo…
Om föraren tog hinten när inte bara ett utan tre barn satt och kräktes obehindrat i plastpåsar? Nejdå. Man måste ju komma fram fort. Det blev obligatoriska pauser efter varje gång någon skulle av eller på att slänga kräkpåsar och dela ut nya. Men köra lugnare? Låta bli att gasa i svängarna? Nej. Absolut inte.
Sex timmar senare värkte armarna som efter ett redigt bodypump-pass när bussen äntligen var framme. Tre plåtskjul och en bensinmack var det vi såg omkring, men en kort tricycleresa senare kom vi till själva lilla staden/byn El Nido.
El Nido i sig var inte fantastiskt om vi ska vara ärliga. Vi hade kanske lite för höga förväntningar. Filippinerna är utan tvekan ett fattigt land, så avlopp och annat rinner i rännorna längs gatorna, riktigt sjuka hundar springer omkring och den allmänna känslan är rätt så smutsig. Man känner sig hemsk som känner så, men det känns som att magsjukebakterier och andra sjukdomar lurar kring varje hörn och bortskämd som man är med renlighet i Sverige så blev vi lite stressade av det. Dessutom var det vi trodde skulle vara en strand alla Gili Islands, en båttäckt strand med geggigt sjögräs överallt. Vårt första intryck var helt enkelt något av en besvikelse.
Första morgonen skulle vi byta rum och möttes då dessutom av monsunregnet Sven-Bertil som inte tänkte pausa på två timmar. Så vi fastnade på frukostrestaurangen tills det hela lättade lite grann. Tur i oturen så hade vi tv på rummet, så den första bortregnade dagen spenderades i ärlighetens namn framför dumburken. Vi bytte rum igen efter två nätter till ett mycket mysigt ställe som hette Casa Cecilia, ett ställe som bjöd på en hel del action, och ni kommer få höra med om det i Johns nästa inlägg.
Slutligen kom den dag då vi bokat en Island-hopping tur och som en gåva från himmelen var den dagen alldeles förträffligt solig och varm. Och ganska snabbt förändrades vår hittills halvbittra syn på El Nido. Galaxer i mina Braxer - vilken vacker plats! Vi åkte på tour A, det fanns A, B, C, D att välja på och alla resebyråer erbjöd ungefär samma saker till samma pris. Vi besökte en stor lagun, en liten, en hemlig. Vattnet var överjordsligt blått och karstbergen tornade över oss i äkta Jurassic Park-känsla. Magiskt.
Bland de andra turisterna på båten började vi prata med bland annat Karey, en medelålders australienska och supertrevlig kvinna som hade fantastisk humor. Hon introducerade oss även för Mary Gold, en liten (liten) tjej från Filippinerna som bott de senaste fem åren i Australien hon med. Hon erbjöd snabbt att vi skulle höras när vi kommit till Mackay i AUS, där hon bodde så att hon kunde ge oss "The Grand Tour" - hur skulle man någonsin kunna tacka nej till något sådant? I priset för turen ingick en fantastisk lunch på stranden med nygrillad kyckling, fisk och en färskt skuren sallad, en salsa och massa färsk frukt. Detta intogs sittandes på den kritvita stranden framför det "det här är inte ens okej"-blåa havet till ljudet av vågorna. Helt okej. Heeelt okej.
På vägen tillbaka blev vi medbjudna på middag med hela gänget, så klockan sju möttes vi utanför resebyrån. Vid det laget var både jag och John rätt skakade och hade chock-efterdyningar. Och ni får som sagt en förklaring på det snart. Vi hade en jättehärlig kväll och tjejen Mary Gold, eller Little Golden som vi börjat kalla henne visade sig vara en otroligt härlig tjej, och det visade sig dessutom att hon bott i Cebu (innan hon flyttade till Australien), staden vi skulle flyga till Hong Kong i från, och hennes syster bodde där fortfarande, så hon skulle också tillbaka dit. Vi bestämde att vi skulle mötas där så skulle hon visa oss runt. Sån tur för oss att lära känns henne!
En intressant upplevelse var när vi på nära håll fick se en filippinsk "läckerhet" intas. Dovos tror vi att det hette. Det är hönsägg som man tar när gulan börjat utvecklas till foster och kokar. Sen äter man detta med vinäger och salt. Jag tror inte jag sett ett så äckligt ägg någonsin i hela mitt liv. Visa bitar spottades ut utav den halvstelnade gråbrunslemmiga röran. Jahaja, fjädrarna. Jag förstår. Huuu. Senare efter några drinkar hamnade vi naturally i världsviktiga diskussioner om religion och kvinnoförnedring och samhällets tryck på individen och annat fint. Det var en bra kväll.
Efter fem nätter i El Nido åkte vi tillbaka till Puerto Princesa. Den här gången i minivan och OJ vilken skillnad det var. Vår enda möjlighet att komma till Cebu city, varifrån vi hade våra Hong Kong-biljetter bokade, var att flyga från PP så därför återvände vi dit. Förutom att vi höll på att missa flyget till Cebu, då vår flygplatsskjuts var den enda lagliga föraren i Filippinerna och han var dessutom lite sen att plocka upp oss, så gick resan bra. Så vi anlände till Cebu och hade då exakt en vecka kvar i Asien. EN vecka. Helt sjukt vad fort det har gått såhär i efterhand.
2013-06-04
06:06:00
Underground River och Ugong Rock
I tvättäkta upptäckaranda, bestämde vi oss för att åka ut på en äventyrsdag i Puerto Princesa. Vi skulle besöka den omtalade Underground River, men för att det skulle vara möjligt behövde man ett Permit. Efter andra turen dit var vi redo att stiga av, första turen slutade med att vi insåg att plånboken låg kvar på hotellrummet. Vi betalde föraren ca tre ggr för mycket pengar för åkandet i och med att han inte hade växel (naturally), men med tanke på vad han antagligen tjänar per dag så gjorde det honom mer glad än vad det gjorde oss ledsna, så det var inget som sved särskilt mycket.
Permits fanns det inga så klart. Det var fullbokat i tre dagar framåt och i och med att Puerto Princesa inte har jättemycket att erbjuda förutom Underground River-tours och restauranger med spett-grillad gris så kändes det inte helt värt att vänta i tre dagar på att det skulle gå att åka. Too bad, tänkte vi och åkte till det enda köpcentret i stan istället. Nästa planerade anhalt efter PP var El Nido - så vi tänkte helt enkelt åka dit tidigare.
Samma kväll när vi passerade receptionen på hotellet hade jag knappt hunnit berätta att vi inte fick några tillstånd förr än tjejen därbakom ringt ett samtal och fixat hela turen för oss ändå. En kontakt till henne trollade fram två eftermiddagspermits ur bakfickan och hela grejen var bokad på ca tre minuter. Underground River - here we come.
Så nästa morgon satte vi oss i en mini-van tillsammans med fyra filippinare från Manila, två anda Filipinos - gissningsvis far och son och den gravida tour-guiden. Bilresan gick som vilken annan asiatisk minivan-tur som helst, alltså i 190 km/h och med svängar som skulle göra Tony Richardson åksjuk. Det innebar en del sightseeing dock och det mest sammanfattande man kan säga om Filippinerna är nog att det är vackert och fattigt. För här ser man verkligen fattigdomen på ungefär samma sätt som i Vietnam. Allt är slitet - så slitet - och i många av husen vi passerade skulle vi inte ens låta höns bo i Sverige. Men samtidigt är alla man möter väldigt trevliga och glada och naturen är fantastisk!
Eftersom vi hade eftermiddagspermits till floden stannade vi först vid Ugong Rock. Den stora sten- och grottsamlingen har fått sitt namn från att många delar av berget kloinkar när man knackar på det - något som kommer från höga halter metall i stenen om vi förstod det rätt. Vi fick en guidad tur genom några rätt häftiga grottor (vi har ju tyvärr blivit lite bortskämda efter att ha grottklättrat på Borneo, så det var inte det bästa vi sett men helt klart coolt) och insåg snart att vi hade en riktig krutmorsa i gänget då en av kvinnorna i gruppen ivrigt klättrade upp på klipporna och uppmande alla andra att swinga sig i lianerna ner därifrån. "It's perfectly safe!" intygade hon sin dotter "I am your Mother and you shall always trust me!". Hon stod för halva behållningen faktist när hon ivrigt poserade framför alla stenformationer och vägrade höra på när hennes dotter tyckte hon var "too short" eller "too old" för att klättra och hoppa. Skön!
Efter vår Spelunking - som det fräsigt nog heter att klättra med rep i en grotta - var vi uppe på toppen och sättet att ta sig ner på? ZIP LINE! John Höjdskräck Bergström hade kallsvettats ända sen vi fick höra att det ens fanns en sådan på området, men väl däruppe skrattade han faran mitt i ansiktet och klev likt en riktig karl upp på pallen för att köra "Superman" vilket innebär att man hänger från ryggen med armar och ben fria - som Stålmannen helt enkelt! Hela personalen fick sig ett gott skratt när han for iväg och ylande som en lycklig dåre. Jag följde tätt efter med kamera i högsta hugg, så film från bådas turer kommer så fort vi har ett samarbetsvilligt internet. Vi är dösnygga så förbered er på att bli Blown. Away. By. Handsomeness.
Lunchen var ytterligare en på temat "Vad är mat, och vad är annat?" då 70% av rätterna i den halvljumma buffén luktade kattmat och bestod av oidentifierbara bitar av kött (?) och fisk och grönsaker. Vi hittade en rätt som var okej, men hällde diskret ut vattnet ur våra glas i en blomkruka då John efter att ha smakat inte var helt säker på om det verkligen var purified (magen hans bekräftade att det inte var det dagen efter). Efter ca tjugominuters väntan fick vi kliva i en extremt högljudd banka (långsmal träbåt) och sakta puttra i väg mot "flodplatsen".
Grotturbåtarna avgick från en liten sandremsa framför ett högt karstberg, skyltarna på platsen varnade för oblyga apor och stora ödlor och vattnet hade en pikant doft av guano (fladdermusbajs). Här fick vi vänta ca en timme sittandes på en trästock medan 12345 andra turistgrupper transporterades ut och in ur grottorna.
Till sluuuut var det äntligen vår tur, och vi hade tyvärr hunnit bli lite uttråkade av väntan så när det var dags för den stereotypiska asiatiska fotograferingen ("Ma'am, Sir - Look heeeeree, Smile Sir! Wave for the camera! Say, WE LOVE UNDERGROUND RIVERRRRR WOOHOOOO") var vi inte riktigt lika entusiastiska som de andra i båten. Men långsamt gled vi fram mot öppningen i berget medan svalorna kretsande kring huvudet och lukten av fladdermusbajs kittlade våra näshår.
Grottorna var fantastiska! Stora, steniga salar med stalaktiter och stalaktiter och tusen efter tusen fladdermöss hängandes i taket. "Refrain from having you mouth open when you look at the ceiling Ma'am, Sir - if you don't want to taste delicacy bat poop". Mhm, men mums! Det blev mycket andning genom näsan efter det.
The downside of it all visade sig vara att filippinarna verkar ha en, vad vi i Sverige skulle säga, barnslig humor. Vi fick inte höra så jättemycket om när grottan upptäcktes, vilka djur som bor där i och sånt intressant - däremot fick vi veta precis hur många av stalaktiterna och stalaktiterna som liknade snoppar, bröst och nakna kvinnor. Och dessa skämt mottogs med högljudda skratt av de andra i båten. Femte gången guiden sa nåt i stil med "That one over there, Uhoh, what does thaaaaaaat look like" med skrikande skratt till följd måste vi erkänna att vi tröttnade lite. Hade vi haft bättre ficklampor än vad vi hade (en lysmask hade gjort ett bättre jobb för oss) hade vi kunnat lysa runt mer själva, men vi valde att sålla bort det som sas lite och bara titta själva. Det är ju ändå en flera kilometer lång grotta UNDER BERGET! Superhäftigt verkligen.
En båt- och bussresa senare vi klara med äventyrandet för dagen. Det bästa var nog Superman-glidningen i och med att det både var en seger i kampen mot höjdskräcken, och en sjukt kul upplevelse. Två dagar efter vårt upptäckande begav vi oss iväg mot El Nido. Mer om det kommer strax - vi har faktiskt varit duktiga och komponerat ihop flera inlägg! Så håll ögonen öppna!
Tjolahopp!
Sorry för suddiga foton, det är ett fotat foto så det blev lite sisädär.
