2013-08-29
19:52:14
Dagen innan hemresan
Nu går det upp och ner hela tiden här. Vi blandar excitement över att åka hem med sorg över att läga resan bakom oss och säga hejdå till fina vänner vi fått.
Vi har precis varit på middag med vår vän TK som vi mötte på Bali. Gång på gång under resan har vi råkat på varandra på olika platser och när vi visste att vi skulle befinna oss i Kenya samtidigt var vi ju tvugna att ses. (Det var TK som tipsade oss om Kilifi och det Ecolodge som vi älskat så). Nu har vi sagt hejdå med löften om att ses någon gång igen.
Imorrn sätter vi oss på planet hem, det känns helt sjukt. Vet inte hur många gånger idag som vi bara stannat upp, tittat på varandra och sagt "Vi åker hem imorrn." Det känns nästan som att det är på skoj. Haha MEN ÅH VAD MYSIGT DET SKA BLI! Konstigt, mysigt, sorgligt, underbart, läskigt och fantastiskt.
Vi kommer fortsätta, åtminstone ett tag, att lägga upp inlägg här på bloggen som sammanfattar resan och sådär. Sen tänker vi behålla den såklart, till nästa resa!!
VI SES SNART ALLA NÄRA OCH KÄRA <3<3<3<3
2013-08-28
12:01:47
Hemresefeber...
Shit alltså! I övermorgon sätter vi oss på planet och åker HEM!?!?!?!
Det känns jättekonstigt nu när vi är så nära. Men liksom, då kommer vi ju vara hemma? På nåt sätt känns det som att vi ska hem lite kort och sen vara tillbaka ute i världen. Man har ju vant sig vid att åka runt nu, det är så livet ser ut liksom. SÅ konstigt.
Men det ska bli jättejätteskönt samtidigt. Det är så mycket saker man saknar. En varm dusch. Mjölk. En säng man inte behöver inspektera med ficklampa innan man ska sova i den. Att inte behöva vara rädd för parasiter, löss, loppor, malaria, HIV ja listan är lång. Hypokondrin har bara VÄXT under resan, man har inte vant sig utan bara fått reda på hur många olika saker det finns att bli sjuk av. Trafik som funkar och om inte får en att sitta med hjärtat i halsgropen hela tiden. Ååååh Sverige. Du är så bra!
Det kommer nog vara svårt att vänja sig vid att vara hemma igen, MEN ÅH VAD DET SKA BLI SKÖNT ATT TRÄFFA ALLAAAA!!!!!
hjärta
2013-08-28
11:55:17
Swahili
Jambo - Turistigt hej, eller snarare väldigt artigt - som Goddag på svenska
Mambo - Det alla säger till varandra, typ "Hur är läget?"
Poa - "Bra" svar på Mambo.
Asante - Tack
Sana - mycket
Asante sana - Tack så mycket helt enkelt
Karibu - välkommen/varsågod
Lailai Selama - Godnatt
Badai - Ses senare typ som "Later" på engelska
Hapana - Nej
Mzungu - Viting
"haha, Mzungu-price" - Närru, nu taru för mycket betalt bara för att jag är turist
piki-piki - Motorcykel
pole pole - sakta sakta eller tare lugnt
Hakuna Matata - det vet ni, Inga bekymmer. Avänds dock oftast när man tycker att det VISST är bekymmer...
Sen har vi "lärt oss" massa andra ord som vi glömt bort, men där har ni lagom bra kunskaper att afrikanisera med!
2013-08-23
14:04:56
Kenya - att ta sig till Kilifi
Wow, Afrika. Hits you like a slap in the face, tydligare än så kan man nog inte vara. Zanzibar var rörigt tyckte vi, men det var bara en fis i rymden jämfört med hur AFRIKA-Afrika är. Vi spenderade bara två timmar totalt i Dar Es Salaam i Tanzania innan vi flög till turistiga Zanzibar men den kaosartade värld vi fick ta del av där var en klarade bild av hur verkligen det ser ut, helt klart. Afrika är rörigt, dammigt, fattigt, avslappnat (Hakuna Matata är inget uttryck, det är en livsstil) kaosigt och galet. Afrika gör kaos med dig, utan tvekan, men med ett leende. Hakuna Matata.
Vi skrev att vi skulle berätta vad som hände när vi kom fram till Mombasa - lite som om något stort och galet hände då, men egentligen vad det inte så himla galet. Saken var den att jag sedan innan bokat boende på "Distant Relatives Eco-lodge, Kilifi" - ett ställe vi fått tips om av bekanta och blivit ännu mer intresserade av efter att vi såg deras hemsida. Och eftersom samhället Kilifi ligger nästan två timmar norr om Mombasa så hade vi kostat på oss att boka en upphämtning med bil. Schysst och smidigt tänkte vi. Och efter tusen visumpappersifyllnader (John fick ett smärre hysteriskt utbrott när han skrev fel för tredje gången) och en seriös (eller inte) tullkontrollssnubbe frågat oss om det var våra väskor och vad vi hade i dem ("eeh, clothes and other stuff!?") kom vi ut från flygplatsen. Men. Ingen upphämtning. Ingen stod där med en "Victoria Eco-Lodge"-lapp. Nähä. Tusen andra lappar viftades hejvilt och de hundra och åter hundra taxiförarna var MER än ivriga att få oss att hoppa in i deras taxi. Så ja, vad gör man? Strandad i Mombasa utan telefon och med en gäng hungriga taxichaufförer gnagandes i hälsenorna ("WHERE YOU GOOO? WHEEERE YOU GO? HEYHEYHEY??").
Efter att ha skakat av oss de flesta utav taximännen gick vi till Costumer Service och för att få hjälp, men det gick inte riktigt så smooth som vi tänkt oss där heller eftersom damen blev YTTERST konfunderad över hostelets telefonnummer. Hon skakade bekymrat på huvudet och pustade nåt om "two many numbers, to many numbers". Efter att ha funderat ett tag och ritat siffror fram och tillbaka på en liten papperslapp försökte hon i alla fall att ringa, men kom bara till en telefonsvarare. Jahaja. Hungriga, smått trötta men mest irriterade över att något vi trott skulle gå så lätt blev så svårt, lyckades vi få iväg ett mail till stället - "Hi, we're stuck, what shall we do??". Vi sprang fram och tillbaka till upphämtningsplatsen för att se om någon dykt upp, men icke då. Och för varje gång vi gick det blev taxichaufförerna ivrigare och ivrigare och fler och fler erbjöd sig att köra eller ringa nån kompis i Kilifi som kunde hämta om vi betalade en liten summa, bla bla bla… Ni fattar.
Slutligen fick jag betala service kvinnan några kronor för att ringa från hennes privata mobil, och fick ett svar (här kör man inte på informativa hälsningar som "Hi you reached the Ecolodge" eller nåt sånt, nerå "H'LLO!?" svarar man tydligen och så får man fråga sig fram för att veta om man ringt till rätt ställe eller inte). Efter att vi ringt löste sig dock saker och ting ganska snabbt. De skulle ringa tillbaka efter en minut sa dom så en kvart senare när vi beställt pizza på pizzerian bredvid ringde dom och sa att vår upphämtning anlänt. I samma stund kommer en av de hungriga taxichaufförerna fram med en telefon mot örat och säger att han har någon på linjen från Nairobi (?) och att det är "Urgent" (???). Vi fattar ingenting - vad har det med oss att göra? Men han bara hyschar, håller upp ett tystande finger och babblar på i skenande Swahili i telefonen. Jag står alltså med telefonen mot örat själv med de från Ecolodge när han kommer och babblar om sitt Nairobiska telefonsamtal. Efter ett tag fattar vi att han sa "Agent" inte "Urgent" och jag berättar att vår pickup är där och kommer till oss vilken minut som helst. Mannen blir ytterst besviken, för det visar sig alltså att han vill fixa nån snubbe som kan köra oss via nån agent i Nairobi bla bla bla (han ville bara sälja, inte hjälpa) och när ha ger oss sitt kort med nummer "ifall det händer igen" kan jag inte låta bli att fnissa till (de är sjukt bra att beté sig som om de bara vill hjälpa eller säga hej eller whatever och sedan visar det sig ALLTID att de vill ha massa pengar av dig, ja det är ett fattigt land, men man blir oerhört skeptisk mot folk när ALLT handlar om våra pengar hela tiden). Killen blir i alla fall väldigt sur över att jag fnissar till och stampar ilsket i väg. Jaja, det var inte VI som bad honom att ringa någon agent.
Lydia, kvinnan som ska plocka upp oss, är en intensiv kenyanska som kommer gående med viftande armar tjoandes "Sooooorri sooooorri" innan hon kramar mig energiskt och berättar att hon heeeeelt glömt bort att hon skulle hämta oss. Ägaren av Ecolodge brukar alltid ringa henne påminna, men just nu är han bortrest och hade inte kunnat ringa - så hon glömde. Vi får pizzaorna med oss och när vi kommer till bilen dyker en okänd snubbe upp och plockar in våra väskor i bilen. Han slänger ivrigt in alltihopa så plånbok och hela köret hamnar i bagageluckan. Sen blir han jättesur när vi inte kan ge honom något för besväret. Lite så funkar det också. Folk gör saker utan att fråga om man vill ha hjälpen, sen vill dom ha pengar för det. Knepigt.
Mombasa var kaosigheten själv, och eftersom det var lördag var det massor med bilar ute. Så vi fick gott om tid att spana på staden, tillräckligt för att känna att det nog inte fanns mycket för oss där. I refugerna mitt i vägen betar getter på det lilla avgasbruna gräs som existerar, på små dukar bredvid vägkanten har nån kvinna med bebis på ryggen dukat upp två korslagda potatisar och några tomater till försäljning och på ett fallfärdigt skjul i plywood, plåt och platspåsar sitter en skylt med "room for rent". Folk har inte mycket pengar. Det känns som Zanzibar i större skala, när folk lever i total fattigdom bredvid resortsen där turisterna badar i bubbelvatten. Trafiken är lika galen som på Zanzibar, så det verkar som att det här med dubbelomkörningar (alltså bil A kör om bil B samtidigt som bil B kör om bil C) och att köra MITT I VÄGEN är en genomgående afrikansk grej. På vägen till Kilifi får vi för första gången i våra liv sitta i en bil som behöver bromsa så hårt att däcken skriker. Detta på grund av att en lastbil bestämmer sig för att köra om en buss mitt i en uppförsbacke, vi kan alltså inte se dem förr än vi kommer upp på krönet och lastbilen nästan dundrar rakt över oss. Hjärtat i halsgropen är standardkänslan på vägarna här.
Vi kommer slutligen fram till Kilifi efter att ha passerat mängder av små byar och stora fält med ananasliknande små växter. Då har "slut på bensin-lampan" redan lyst i tio minuter och det blir inte mycket tröst när vi kör in på bensinstationen och de skakar på huvudet. Bensinen slut. På bensinstationen. Jag hade inte ens tänkt på att det kunde inträffa, bortskämd som man är.
Bensinen räcker dock för att ta oss till hostelet och äntligen framme får vi lämpa av våra väskor i sovsalen som är en liten hydda med myggnätsinklädda korgsängar. Äventyr. Om Ecolodge skriver vi mer i nästa inlägg!
OBS OBS - ÅTTA DAGAR TILLS VI ÄR HEMMA!!!
2013-08-19
13:53:00
Zanzibar
Zanzibar. Kom väl lite i kläm kan man säga. I en månad hade vi intensivt längtat efter vita stränder med sol och drinkar, och så möts vi av… javisst, massa vita stränder och azurblått hav - men vind. Och mera Vind. Och så lite vind på det. Och moln. Besvikelsen i kombination med hemlängtan som växer sig allt starkare och malariatabletter som ger en ett smått melankoliskt sinnelag resulterade i myyyycket mer hemlängtan än någonsin tidigare, och sega dagar utan så mycket att ta sig för.
Först spenderade vi en vecka på Zanzibars östkust, i det lilla samhället Bwejuu som ligger tjugo minuters gångväg från kitesurfingmekkat Paje. Man fattade ganska snabbt att det var kitesurfing man åkte dit för, för blåste gjorde det något ordentligt. Tyvärr så pass mycket så att när vi desperat klämde ner våra vita kroppar (Australien och Sydafrika gjorde ett bra jobb i att suga bort så mycket av vår fina solbränna som de kunde) på stranden så flög handdukar, kläder och till och med flipflop all världens väg och man fick allt i från platspåsar till sand till palmblad i ansiktet. Inte superparadisiskt direkt.
Vi hade det ändå rätt skönt och spenderade dagarna med att ta lite promenader, spela kort, läsa massor (Vicki läste fyra böcker på tre dagar…) och smaska i oss mat. Tre av dagarna regnade det inte på morgonen och då var vi snabba med att lägga oss och suga sol på bakgården av Mustapha's Place där vi bodde. Vi fick lära oss att det här med "Jambo" bara är en turistgrej. Inga Swahili-talande säger det till varandra. Man säger nämligen "Mambo". Man kan säga det som att "Jambo" betyder Goddag medan "Mambo" betyder "Hur är det?" Lite som "What's up?". Så ordet Jambo finns, men det är lite för speciellt för att säga i vardagen liksom.
Efter Bwejuu åkte vi på en vansinnesfärd över till andra sidan, till Stone Town, den enda staden på Zanzibar. Och med vansinnesfärd menar jag VAN.SINNES.FÄRD. Vi trodde Asien var illa vad det gäller trafik. Men sitt tutande och vilda svängande och totala ignorans för väglinjer och filer. Men Afrika. Phu. Som John skrev tidigare, alla kör i mitten och det är ett chickenrace för att se vem som svänger senast. Ett tillfälle där trodde vi att halva bilen, den sidan Vicki satt på, skulle totaldemoleras. Det var BRA nära.
Stone Town är ganska häftigt i den bemärkelsen att det inte är stort, eller modernt och med massor av snidade dörrar och grejer. Mängder av små gränder utan belysning att gå vilse i. Vi spenderade två nätter här innan vi åkte vidare till den norra byn på ön, Nungwi, där flest resorts och liknande ligger.
Zanzibar har en fantastisk kontrast mellan extrem fattigdom och total lyx. Uppe i Nungwi finns några riktiga dunder-resorts undangömda där en anställd klipper dina tånaglar medan nästa håller i sugröret när du ska slurpa i dig din drink i princip. Ett stenkast därifrån lever en familj på en dollar om dagen. Som ska räcka till mat, hushåll, kläder och allt. Riktigt konstigt. Dessutom kryllar det av Masaier överallt. "Coolt" tänkte vi, som trodde Masaierna bara fanns i Kenya. "Coolt" ändå tills vi fick veta att ja, Masaierna finns bara i Kenya. Och några få i bortre Tanzania precis på gränsen till Masai Mara. Masaierna på Zanzibar är ett påhitt för att roa turister och tjäna pengar på "Masaismycken", "Masaikläder" också vidare. Fler än en gång mötte vi en "Masai" bara för att sedan stöta på samma snubbe i vanliga civilkläder. Lite typiskt. Nog för att utstyrslarna ser lite coola ut men när man vet att det är tokfejk blir det nästan lite löjligt.
I Nungwi hittade vi ett jättebra boende, öppnat i Januari så alldeles nytt var det och de hade inte fått igång ryktet än så vi var nästan helt själva där. Första dagarna bodde två slovaker där som kommit på samma buss som vi (de hade inget bokat så de hängde på till vårt ställe). Sen helt slumpmässigt träffade vi en tjej som bara två veckor tidigare träffat och blivit kompis med TK, vår amerikanske vän som vi umgicks med på min födelsedag på Bali. Världen är allt bra liten. Tomasi, hette killen som jobbade på G.Oasis som stället hette. Jättesöt kille visade oss runt och erbjöd sig att plocka upp oss i fall vi ville på kvällarna. Det klarade vi oss utan dock, det var inte långt att gå direkt.
Nungwi var, trots populariteten bland turisterna, också väldigt lugnt och avslappnat. Vi fick tack och liv lite mer sol här och kunde liga på stranden och bada i alla fall fyra/fem dagar. Det fanns aktiviteter såsom djuphavsfiskt och solnedgångssegling, men här försökte de verkligen pressa en på pengar då en halvdagsfisketur UTAN mat låg på 2500 kr PER PERSON och så vidare. Lite väl saftiga summor tyckte vi. Vi fick ett favoritmatställe dit vi gick nästan varje dag och åt och de började hälsa glatt och le varje gång vi kom.
En vecka var vi i Nungwi innan det var dags att bege sig till Stone Town igen, efter en natt till i ST skulle vi flyga till Kenya. Vi kombinerade resan till ST med en typisk Zanzibar kryddtur, vilket var kul då man fick se hur olika kryddor växer och tillreds. Man fick även höra en del, för oss, skrämmande recept på naturmedicin för aborter och liknande. Turen var liiite väl turistig tyckte vi då de skulle klättras i en palm samtidigt som det sjöngs. "You can make movie, and photo here, now traditional dance and singing" och så löpte han upp längs palmen tjoandes "JAMBO JAMBO HAKUNA MATATA ZANZIBAR" (Hakuna Matata är tydligen även det ett Kenyanskt uttryck, men vad gör man inte för att turisterna ska bli nöjda liksom). Sen blev vi utklädda i bananbladsflätade hattar och grejer. Mycket goda frukter och häftiga kryddor var det dock!
Morgonen efter sa vi hejdå till Stone town och den knäppa mannen på vårt hostel (Han envisades med att ställa sig med armarna utbredda och tjoa "Jambojambooo HAKUNA MATATA ZANZIBAR HUUH???" v.a.r.j.e gång han kom in i rummet. även om han varit borta i två minuter och redan sagt det tre gånger den morgonen. Intensiv) Vi var rädda, eller mest jag, för att det skulle visa sig vara ett sånt där litet miniplan till Kenya också, det var det inte (fri seating däremot, kändes mycket märkligt att få sitta vart man ville), men däremot satte vi oss bredvid en FANTASTISKT flygrädd kvinna från någonstans i mellanöstern. Hon skrek högt och gällt så fort planet gjorde en rörelse och grät. Synd om henne, men man blev ju lite rädd själv när någon plötsligt gormar samtidigt som planet gungar till. Hua.
Vad som hände när vi kom fram till Kenya får ni veta i nästa inlägg.
2013-08-16
17:04:39
Throwback: Safarin
Efter två nätter i läskiga Johannesburg (efter att ha läst varningstexter vågade vi knappt gå till hotellrestauranger 150 meter bort) var det tiiiiiiiiiidigt på morgonen den 29e juli dags för oss att Tuffa iväg mot Krugerparken och "Africa on Foot" som företaget vi skulle djurupptäcka med hette. Ashtons shuttle service plockade upp oss och i bilden satt redan två svenskar som vi sedan pratade och jämförde reseupplevelser med under den fem timmar långa färden från Johannesburg till parkområdet. Vi fick höra berättas om två vitas syn på vardagslivet i Johannesburg och där ställdes man återigen inför en verklighet mycket olik vår egen. I Johannesburg är det common knowledge att man hellre kör rattfull hem från puben än åker kommunalt. Då kan ju vad som helst hända. Är man för full sover man i bilen innanför barens grindar. Eller så hänger man helt enkelt på baren tills tidigt på morgonen då det återigen känns säkrare att ta sig hem. Det är heller inte olagligt att köra mot rött om du haft en bra anledning eller kört kvällstid. Att stanna vid rödljusen på natten, det gör man bara inte. "Jag blir inte bara rånad utan även våldtagen" säger den unga tjejen som bott i Johannesburg sedan hon var yngre. "Efter klockan fem låter min pojkvän mig inte köra någonstans utan honom. Inte ens ned för gatan till affären". När vi frågar om de blivit rånade någon gång skrattar dem och säger "Haha, a few times" Med en axelryckning. Föraren hade vaknat av att någon försökte grabba hans mobil från nattduksbordet genom fönstret en gång. "I hit his hand with a baseball bat!" säger han, som om det är nåt man gör lika ofta som att ta en dusch ungefär.
Så småningom kom vi i alla fall fram och en arbetande på Africa on Foot plockade upp oss. Efter att de plockat upp oss var det ytterligare en fyrtio minuter bilfärd innan man kom till lodgen. På vägen såg vi en ytterst avslappnad giraff stå och mumsa på ett träd, en massa Impalas och några vårtsvin. Dessutom susade Hornbills, Zazu-fåglar över våra huvuden titt som tätt.
Africa on Foot specialiserar sig på just Walking safaris, vilket betyder att man tidigt på morgonen går ut och går tre timmar i grupp innan frukost, sedan äter man en härlig stor frukost när man kommit tillbaka. Under dagen har man fri tid och direkt efter lunch ger man sig i väg i safarijeepen och spanar igen. På vägen hem är det då mörkt och har man tur får man se några utav de nattaktiva djuren. Vi bodde på Africa on Foot i två nätter. I samband med Safari i afrika pratas det om The Big Five, vilket helt enkelt är de fem största savanndäggdjuren som man vill se på en safari - om vi har förstått det rätt. De fem består av: Lejon, Elefant, Vattenbuffel, Noshörning och Leopard. Leoparden får endast 10% av safaribesökarna se, och vi hade den fantastiska turen att se en redan den första dagen, vi kunde till och med följa efter den ett tag i jeepen och se hur den vandrade omkring. Det var maffigt!
Trots vår korta vistelse fick vi se alla Big 5, giraffer och vårtsvin och olika antiloper. Vi mötte dessutom en hel babianflock sista morgonen, då Jag och John och Mike från Singapore som också bara hade två nätter var på jakt efter elefanter med rangern Matt. Vi hade sett två stycken på kvällen innan, men det var så mörkt att det nästan inte kunde räknas. Men efter ett ytterst äventyrligt dikesöverkommande med jeepen råkade vi på en ung elefanthanne som stod och sov med huvudet i en buske.
I Tovas födelsedagsfilm här nedan kan ni se både bild och film på det mesta av vad vi såg!
Africa on Foot var jättemysigt, vi stötte på ett filmteam från BBC som var där och filmade, åt massa god mat, satt och pratade framför brasan och väcktes mitt i natten när ett djur bråkade runt och slängde porslin omkring sig i Campet. Äventyrligt utan tvekan! Min höjdpunkt var nog elefanten (för att elefanter är UNDERBARA) och lejonen då vi fick se en hel flock lugnt och stilla då de åt en noshörning. BRA skit!
2013-08-16
16:45:27
Sydafrikaslutet!
Jaa, nu har det varit tvärtystnad från oss ett tag här. Verkligen sorry för det, men på Zanzibar är det sådärnt härligt "Rural" - man kan räkna bankomaterna på fingrarna och även internet hör till den kategorin. Det finns inte hejvilt med täckning direkt. Eftersom Stone Town dessutom - förutom charmiga trädörrar och sådär - inte har mycket mer än kaos och överpriser att erbjuda (och trevliga människor tydligen, första etappen vi var här fick två unga brittiska tjejer syra kastat i ansiktet) så har vi valt att åka först österut och sedan norrut på ön. Till de turistigare, men ack så mycket mysigare, strandparadisen och hänga. Zanzibar har dock inte levererat 100% på solfronten, vilket är lite synd i och med att det var den största anledningen till att vi åkte till Zanzibar. Men vi har fått några soldagar och bättrat på brännan lite, så nu ser vi i alla fall lite grann ut som att vi har varit ute och rest.
Hur som helst, vi ligger ju lite efter i uppdateringen, så vi tänkte köra en lite mer kortfattad variant av berättande, för att gå igenom vad vi hade för oss den sista tiden i Sydafrika.
Hermanus
Hermanus är egentligen allra mest känt för sina valar. Så dels för att valar låter awesome, och dels för att vårt favoritboende på Atlantic point var fullbokat (och Lúcia tyckte att vi kanske borde se NÅT annat än Kapstaden hela tiden) så bestämde vi oss för att dra till Hermanus. Sydafrika har ett eget fräsigt litet bussbolag för backpackers som kallas Baz Bus, en "door to door-service" något som känns både tryggt och trevligt i ett land med ökänd kriminalitet. Problemet var att vi fick veta EFTER att vi varit "ute i god tid och bokat boende i Hermanus" - att Baz Bus inte hade några bussar till Hermanus den dagen vi behövde åka. Detta kom vi lägligt nog fram till på eftermiddagen dagen innan vi hade boende i Hermanus bokat också. Hursom, det löste sig tillslut när vi fick tag på hostelet i Hermanus och avbokade första natten.
När vi kom fram till "Botriver" där shuttlebussen från hostelet plockade upp oss möttes vi av en liten mini-boxer/mastiffliknande vovve (Stafford Terrier fick vi veta sedan) som FULLKOMLIGT stal våra hjärtan då han i bilen bestämt klättrade upp hos oss, la sig över bådas knän, och somnade med nosen under min armhåla. Jock hette han och blev en av höjdpunkterna på Hermanustrippen, fantastisk liten hurtbulle.
Hermanus är en liten by/stad med lite skärgårdsvibbar sådär. På klipporna längs strandpromenaden hoppar små murmeldjur som vi kallade dom (Rock Dassie fick vi veta senare) och hela känslan är sådär småstadsgemytlig och att en av de finare restaurangerna hade halva priset på Sushi hela juli var ju bara guld på moset.
Vi hade tre nätter i Hermanus och den mesta tiden spenderade vi ätandes, eller på små promenader längs vattnet, eller sittandes framför brasan med Jock i knät och böcker eller datorn i hand. Semester från semestern kan man kalla det, och skönt var vad det var!
Sista dagen kom vi i väg på valsafarin, dagarna innan hade det varit för blåsigt och det skulle snart visa sig att våra små hjärnor tyckte det var för blåsigt fortfarande. Vi såg säkert tio valar, som var förhållandevis lugna när vi var där, inget hoppande, så vi såg bara blåshålen på dem när de simmade upp för att andas. Men det var fortfarande en riktigt maffig upplevelse när en fjorton meter lång klump simmade endast några meter bort från båten med utblåstljuden skärande genom luften. Vi fick lära oss att se valens "footprints" som det kallades när ytan blev rubbad av upputtat vatten från valens fenrörelser, och genom att följa dessa kunde man gissa var det skulle dyka upp nästa gång.
På vägen hemåt fick även turen att se en annan mindre val hoppa, men vi hade nog uppskattat det mer om vi inte blivit så sjuhelvetes sjösjuka. "Äsch, det går bra" tänkte vi innan och det gjorde det ICKE. Efter ca två tredjedelar av valtittandet började det gunga ordentligt i magen, och på vägen tillbaka gungade det så kraftigt att man slog in i bord och väggar när man försökte gå någonstans. Även John mådde illa, som ändå inte blir sjösjuk jättelätt, men jag behövde till och med låsa in mig på toaletten och tömma ut morgonkaffet och smörgåsen i våldsamma kräkningar. Inte kul.
När allt var över, även sjösjukan käkade vi dock billig sushi igen (okej, jag gjorde, John åt kyckling) och på kvällen begav vi oss tillbaka till Kapstaden!
Mzolis
Något annat vi inte berättat om var vår festlighetstur till Townshippet "Gugulethu", till grillbaren Mzolis! Lùcia och hennes vän som också bodde på Atlantic point - Martin - och hans flickvän bjöd med oss efter att vi varit på "A Word of Art - Mural Art Tour" med Juma till Mzolis. Mzoli håller varje söndag ett grillparty, där man köper kött av olika slag, dricker lite öl eller annat medan de grillar det åt en och sen sätter man sig och glufsar stek och kyckling och grejer med bara händerna till ljudet av dansmusik och tjoande människor. Allt kött grillas med massor av marinad, så kletigt och dant är det när man får det - och fantastiskt gott! Mzolis är en populär attraktion bland vita resenärer (den gemene vite sydafrikanen hyser stor ovilja till att vara i eller ens nära Kåkstäderna tydligen) och svarta natives och efter maten dansade vi loss till dj:ns reagge toner och en galen mans bongotrumma. Men i och med att det är Sydafrika vi pratar om, så begav vi oss hemåt omkring fyra/fem, för att hinna innan alla andra som åker/går vid skymningen. Man är aldrig kvar där efter mörkrets infall. Men en KUL och avslappnad söndagseftermiddag blev det.
Wineflies
Eftersom vi åkt på en vintur i Sydney och nu ansåg oss vara sofistikerade vinprovarexperter, kände vi att vi var tvungna att jämföra vår australienska upplevelse (TACK RUNE) med en sydafrikansk - så vi bokade en heldags vintur! Vi hade tänkte boka med ett företag som hette African stories, det här kommer låta konstigt men vi hade sett att de åkte till vingården med gettornet. Detta gettorn hade vi läst något konstigt om på internet tidigare, utan att veta var eller ens att det fanns i verkligheten - så när vi såg på broschyren till African stories att de åkte till gettornet blev vi minst sagt ubertaggade. Så när vi efter att bokningen var gjord såg att den fransktalande tjejen på Atlantic point bokat med företaget Wineflies blev vi riktigt oroliga. Vi blev försäkrade om att de också besökte gettornet och när vi försäkrat oss ytterligare genom att fråga guiden på dagen D om vi verkligen skulle se gettornet - var lyckan ett faktum. Vi var så pass exalterade över detta torn, så vi fick hela gänget på bussen (vi hamnade i ett fantastiskt skönt gäng med enkla glada människor som blev ännu gladare ju mer vin de smakade) att se fram emot det de också. Sen hade vi alla ett moment framför gettornet när vi äntligen kom dit. Storbaggen (Getmästaren) klättrade ståtligt omkring på den snirkliga trappan, och vår lycka var gjord. Vi smakade massa goda viner, fick en god Braailunch på en liten vingård där två glada hundar jagade en mindre glad gris och fick smaka kryddade ostar och saltig choklad. En riktigt lyckad dag. Ett rött vin och ett portvin fick vi med oss.
Cape Point
Sista heldagen i Kapstaden spenderade vi återigen med Baz Bus på deras tur till Cape point och Cape of Good Hope. Med ett stopp för en titt på en sälkoloni och lite muffins begav vi oss mot udden medan guiden berättade fakta om platserna vi passerade. Vi stannade vi det berömda pingvintillhållet Boulders Bay och tittade på de söta men FRUKTANSVÄRT illaluktande pingvinerna och efter en babiantät lunch (en roffade dramatiskt åt sig en bread roll från en kvinna - vi hade som tur var ätit färdigt då) och en liten cykeltur genom landskapet kom vi fram till Godahopssudden och Cape point. Det kändes ganska häftigt att stå där faktiskt, och fint var det också. På vägen tillbaka fick vi besök av en struts på vägkanten och en väldigt sällsynt antilop, så vi var mycket nöjda!
Och där avslutades vår Kapstadenvistelse. Vi var hemskt nöjda och om än nervösa för att åka till Johannesburg (helvetet på jorden enligt vissa) så var vi glada över det även innebar att vi var på väg mot vår safari i Kugerparken. Vår sista måltid i Kapstaden blev på favvo-haket Hudsons (strutsburgare med ädelost, stekburgare med lökringar och pizza med peppadews och getost blev favoriterna) och så skålade vi lite i rödvin (efter att proffsigt ha snurrat och doftat och smakat och diskuterat aromer). Och snipp snapp snut så var Kapstadsstunden sluuuuuut.
Här har vi då det omtalade Gettornet och Getmästaren själv. Nu förstår ni briljansen i detta. Detta är alltså ett torn, där getter bor. Med en snirklig trappa. Det är för bra för att vara sant!
2013-08-13
15:38:28
Norra Zanzibar = No Internet
Alla fina trogna resebloggslasare, har i Nungwi pa norra Zanzibar finns inte mycket internet att tala om. Den 16e ar vi tillbaka i Stone Town och har internet, da ska vi uppdatera lite!
Tack for att ni vantar!
puss hej leverpastej
(skulle kunna doda for en leverpastejsmacka nu alltsa)
2013-08-05
15:12:47
Khayelitsha - i bilder
Här kommer bilderna från Khayelitsha.
Här är perrongen och där vi väntade på att tåget skulle gå.
John vaktar mitt kaffe och Juma försöker ta reda på när tåget går.
På väg mot Khayelitsha och Juma berättar lite historia om Townships.
Här börjar vi komma in i Kåkstäderna. Det här är de lite bättre husen.
Informal settlements, hemmasprayad reklam för Coca Cola.
Fler Informal Settlements.
En av de få gräsmattor vi såg.
Staten har placerat ut Bajamajjor
Khayelitshas tågstation med marknaden utanför.
Hårsalongen, second hand-kläder, kött.
En av de större vägarna.
Mannen i röda tröjan.
Khayelitsha
Ett College.
På alla offentliga toaletter ställs lådor med kondomer ut, för att försöka stoppa spridningen av HIV/AIDS. Dessvärre används de inte ordentligt då folk tycker att de "ändå går sönder". Många påstår dessutom att de inte gör dem något att få AIDS, i och med att de då får bidrag från staten.
Kaffestopp på ett nyöppnat café vid stationen.
Färgglatt doktorhus. De använder mycket färg där de kan i Sydafrika.
Madrassförsäljning och hårsalong.
Fin mosaikvägg.
"Penis enlargement" eller "Safe Aborn - No Pain". En annorlunda vardag.
Jumas frus hårsalong.
Ett av projekten från "A Word of Art"
Ett till.
En väggmålning på en lågstadieskola.
Stadens bilmekaniker.
"The Overcoming"
Små barn som leker på en bakgård
"Take picture, I look good in my new clothes" sa han och poserade.
Lunchstället.
Lunchen, gott och mycket.
En Shebeen, liten bar med pool table som används flitigt. Många av männen är riktigt riktigt duktiga.
På väg med kvinnan som jobbar med att vägleda unga som hamnat snett.
Ett "lite bättre" område.
Hemma hos kvinnan i hennes lilla, lilla hus där de bodde ca sju/åtta personer. Huset var mindre än vårt vardagsrum.
Kvinnans dotter (i lila) och en av tjejerna som bodde i huset spelar trummor för oss.
Efter detta åkte vi med taxibussen hem i regnet.
2013-08-01
08:19:11
Khayelitsha - på andra sidan Taffelberget
(Bilder kommer i nästa inlägg)
Kapstaden i Sydafrika - är en stor stad vid atlantkusten, med kyliga vindar och billig, läcker matkultur. Hit åker turister i mängder för att äta gott, dricka vin från vingårdarna, och kika ner på staden ifrån Taffelbergets flata yta. Men det är lätt att glömma bort att på andra sidan Taffelberget finns en helt annan värld. Långt i från spejsiga köpcentrum och lyxiga restauranger.
Khayelitsha (uttalas "Kaj-e-liiisha") är den största Kåkstaden utanför Kapstaden, och med sina beräknade 1,2 miljoner människor (som då alltså bara är en liten del av den totala mängden människor som bor i Kåkstäder i Kapstadsområdet) är det en så mycket större del av livet här än vad man kanske tänker på. Så när vi fick en rekommendation och ett erbjudande om att få uppleva Khayelitsha för en dag, tackade vi absolut ja.
Lùcia, som jobbar på hostelet vi spenderar den mesta tiden på här i Cape Town, berättade för oss om Juma, som själv bor i Khayelitsha. Han är involverad i ett projekt med en välkänd konstnär och projektet strävar efter att föra in färg och kultur i Kåkstäderna. När Lùcia och han träffades kom de tilllsammans fram till att försöka erbjuda en mer verklighetstrogen inblick i Kåkstäderna i form av en privat guidad tur med Juma där man istället för att åka runt i en mini-van och ta foton får följa honom och försöka få en förståelse för och insyn i vardagen i Khayelitsha. Och det kändes för oss som ett sätt vi - om vi skulle göra det - ville göra det på.
Juma själv kommer ursprungilgen från Zimbabwe. Han flydde från oroligheterna i sitt eget land med ett falskt pass, och har nu levt i Khayelitsha i sex år. Hans familj med fru och två barn bor nu med honom.
När Juma plockade upp oss på hostelet klockan nio på morgonen den dagen, var vi ganska nervösa. Vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss, och dagen innan turen när vi surfade hade vi träffat en kille från USA som sa att han vilje följa med, men när han inte dök upp där på morgonen blev vi lite snopna. Vi hade hoppats på att ha någon mer än bara varandra med på turen, för vi var oroliga för att vi skulle ha svårt att komma igång med konversationerna. Och när man är i en ny och annorlunda situation kan det vara skönt att ha en annan person med ett annat synsätt med, så kanske man kompletterar varandra i uppfinningsrikedom vad det gäller frågor och sätt att se på saker. När han då inte dök upp innebar det att det hängde på oss att få igång stämningen, att komma på rätt frågor och göra turen rättvisa. Vi fick väl lite prestationsångest helt enkelt.
Juma hade inte lyckats få tag på en bil för dagen, så vi satte oss i en taxibuss in till city (taxibussarna är vita mini-vans med en förare och en inropade som stannar på signal från passagerare och som visslar och skriker ut destinationen för att locka till sig kunder. Varje enkelväg kostar sex rand, ca fyra kronor, oavsett vart du ska). Vi åkte till tågstationen för att åka med lokaltåget ut till Khayelitsha. Tåget är den form av transport som de flesta invånarna i Townshipen använder då det är billigt. Tågen är gamla och slitna med trasiga säten, och med en oundviklig känsla av slum och fattigdom. Våra första tankar var onekligen att vi aldrig hade vågat sätta oss på de tågen utan lokalguide.
Som Lùcia förvarnat oss om så var Juma en lite tillbakahållen person. Väldigt ärlig och trevlig, men inte den sorterns person som babblar på av sig själv, men som gärna berättar när man frågar. När tåget började rulla iväg från centralstationen började han berätta lite om Kåkstädernas historia allteftersom vi passerade dem. Och redan efter några få minuter hade vi blivit chockade om och om igen över historierna han berättade om de osäkra och farligaste områderna i de Townships vi passerade.
Hur reagerar man när någon berättar att de för två veckor sedan satte eld på en ung pojke under ett gängbråk? Eller om hur två gäng som länge fightats med varandra hamnar i klinch återigen, och ena gänget förföljer en ung man tills han gömmer sig i ett hus. Invånarna i huset vill inte bli inblandade och slänger ut den unge mannen i famnen på sina förföljare, varpå han blir knivmördad på trappen. När en annan fattig pojke tar tillfället i akt och snor den knivmördade mannens skor, förföljer den knivmördade mannens bröder honom och bränner ner pojkens hus när han och hans familj befinner sig därinne. Detta berättar Juma medan vi smuttar på varsin cappuccino och solen lyser in genom tågfönstret, där det dunkar fram mellan taggtrådsbeklädda staket.
Svårast är det för de människor som inte kunnat köpa ett eget litet kåkstadshus eller som inte blivit tilldelade ett av staten, de som bor i såkallade "Informal Settlements", eller "shacks" som de själva byggt av korrigerad plåt, plywoodskivor, planscher och övergivna tågpallar. Dessa byggnader är inte officiellt "tillåtna" av staten vilket betyder att de inte får mycket hjälp med sophantering, rent vatten eller vägunderhållning. Många tvingas bygga sina hus nära dikena som snabbt översvämmas under regnperioderna, varpå de får skyffla ut vatten med hinkar och sova på fuktiga bäddar.
Däremot finns sjukhus och skola på plats och dessa är enligt Juma tillgängliga för alla. Han berättar dock att trots att staten bygger lägenhetshus i Khayelitsha går processen alldeles för långsamt och inflyttningen (det kommer årligen många flyktingar från andra oroliga länder i Afrika till Sydafrika, och de hamnar oftast i kåkstäderna. De kommer ofta från Somalia, Zimbabwe, Nigeria osv.) till Khayelitsha går i högre takt än husbygget. Så shacksen blir bara fler och fler.
Efter många omskakande historier klev vi av tåget och stog plötsligt mitt i Khayelitsha, vi sögs med i folkmassan som klev av tåget och gick ut genom spärrarna. I ett myller av mörkhyade människor gled vi vilset fram och försökte ta in omgivningen, Juma var vid vår sida hela tiden.
Vi hamnade mitt i en liten marknad, på ena sidan stod en kraftig kvinna och högg kyckling i stora bitar med köttyxa. Bredvid henne stog en ung tjej med en flådd höna i varje hand och disskuterade med en eventuell kund med kadaverna floppade runt i takt med hennes handrörelser. Ett stånd sålde frukt, ett sålde begagnade skor och kläder, ett tredje skivor med kopierad musik och film. Efter att Juma köpt oss en film som han ville att vi skulle se, lämnade vi den lilla stationsmarknaden och begav oss mot en taxibuss.
Folk tittade nyfiket på oss, och för första gången i våra trygga små liv stack vi verkligen ut, som de enda två vita människorna i ett "black community" på kilometers radie. Det är något nytt, en annorlunda känsla, men alla log och nickade till hälsning eller la inte märke till oss alls, och när vi hoppade in i bussen blev vi varmt välkomnade av en man i röd tröja som hälsade på oss med det typiska "Khayelitsha-handslaget", glatt och intresserat frågade oss om varför vi är där, hur länge vi skulle stanna och förklarade hur kul han tyckte det var att vi var där! Han insisterade på att få våra "autografer" på en servett och ville hemskt gärna vara med på bild.
Från en observationskulle fick vi utsikt över hela "Cape Flats" som området bakom Taffelberget kallas, och Khayelitsha är enormt. Husen sträckte sig så långt ögat kunde nå, och där fick vi en känsla över hur mycket människor som faktiskt bor i kåkstäderna. Juma visade oss bushområdet där unga pojkar blir män. Traditionsenligt beger man sig ut i bushen där man blir omskuren och sedan lever bushliv i en månad. När man återvänder klassas man som en vuxen man och umgås inte längre med de unga pojkarna.
Vi spenderade dagen med att gå runt och se olika delar av Kahyelitsha, Juma visade oss några av de konstprojekt som "A Word of Art" gjort i området och vi besökte hans frus frisörsalong. Detta var ytterligare ett litet uppvaknande för oss, eller en reaktion eller vad man nu ska kalla det. När vi fick höra "frisörsalong" och sedan blev visade till en container utan belysning där hans svärmor stog och flätade håret på en ung tjej, blev vi överraskade. Vi vet inte vad vi hade förväntat oss riktigt, men inte riktigt det.
Vi fick äta en lunch bestående av Pap (ett sorts majsmjölspulver som man kokar till en kletig massa, som väldigt len mannagrynsgröt ungefär) med getgryta och lite röror. Det var faktiskt riktigt gott, även om pap var väldigt mättande och stabbigt. Vi fick även hänga med till Jumas favorit-Shebeen (bar) och spela ett parti biljard var med hans vänner där.
Ett annat möte som lämnade en lite tom på ord var med en kvinna som jobbade med att rehabilitera ungdomar, som fastnat i dåliga betéenden och/eller i drogträsket, med musik och dans. I hennes lilla, lilla hus bodde flera ungdomar och alla barnen på gatan kände henne och brukade vara med och dansa och spela musik. Helt plötsligt när vi sitter där i hennes soffa berättar Juma också att hon är HIV-smittad, och vi har ingen aning om vad vi ska säga.
Det måste ha varit det svåraste med det hela. Att vi inte visste hur vi skulle reagera. Vad vi fick fråga, och hur vi kunde fråga det. Hur undrar man saker utan att döma eller förutsätta. Vad är okej att säga och vad är inte det? I och med att Juma själv bor i Khayelitsha, ska vi säga att vi tycker synd om människorna som bor där, eller påpeka det fina i "misären" som vi ändå fick se så mycket av? Eller förminskar vi hans och hans medmänniskors situation då om vi säger något positivt?
På ett sätt tänker jag att det kanske hade varit bättre att få åka dit med någon som har stor kunskap om platsen, många kontakter där, men som inte är "iblandad" i det själv. Som kan se på det objektivt och förklara så också. Dessutom fick vi ju med Juma en syn på hans liv i Khayelitsha, om vi gjort en tur med en kvinna hade vi antagligen fått en helt annan upplevelse. Hade vi dessutom åkt med någon som bott i Khayelitsha i hela sitt liv hade även det med största sannorlikhet också varit något helt annat. Med det menar jag inte alls att Khayelitshaturen inte gav oss något, för det gjorde den utan någon som helst tvekan. Men det är svårt att sätta fingret på vad vi känner om detsåhär i efterhand. Jag kan inte säga att det var en helt rolig och trevlig upplevelse, men det var heller inte helt sorgligt och fruktansvärt.
Människorna vi träffade var glada och trevliga och vi möttes av leenden nästintill överallt. Trots det känns det så konstigt och sorgligt när en annan man i en av taxibussarna hälsade på oss och pratade med oss, och man märkte att det var så otroligt viktigt för honom att visa för oss och förklara för oss att han var en trevlig man. Som om han ville säga "Jag är okej, jag lovar". Och med eftertryck och otroligt innerlig blick sa han "You are MORE than welcome here! MORE than welcome" "We are all people you know, if you cut our hand - all the blood is red" ville han berätta, utan att vi på något sätt dragit upp någon diskussion om att det inte skulle vara så. Men det var som om han ville klargöra det liksom. På den fyra minuter-långa turen ville han hinna förklara hela felaktigheten i så mångas förutfattade meningar. Det gjorde ett väldigt intryck på mig.
Jag är väldigt glad att vi fick den här möjligheten att få se en del av världen och en del av människors liv, som är så otroligt olik vår vardag. Även om jag vet att det vi fick se var långt ifrån hur det är för de som faktiskt bor där, jag menar oavsett hur vi än besöker Khayelitsha så är vi fortfarande just besökare och människorna vi möter anstränger sig för att vara trevliga och välkomnande mot oss. Hade vi sett likadana ut, hade vi mörk hy vi med och kommit dit själva hade vi med största säkerhet upplevt något helt annat. Men fortfarande är det en ofantligt mycket större inblick än vad vi någonsin hade fått om vi inte hade åkt dit alls. Även om det vi fick var en ytlig upplevelse jämfört med hur verkligheten där ser ut, så var det fortfarande en upplevelse, och det en som vi aldrig kommer glömma.
Och återigen, som jag tänkte på när vi satt intryckta i en taxibuss och susade förbi plåtskjulen på väg tillbaka mot Kapstaden, fick jag inse hur fantastiskt lyckliga vi är över att ha fötts i landet Sverige, hur priviligerade vi är på så många vis och hur vi verkligen ska försöka att njuta över allt vi har, istället för att gnälla över det vi inte har. För jämfört med så många i världen, har vi så fantastiskt mycket.
2013-07-26
13:16:00
The Lions Head!
När vi befunnit oss på hostelet Atlantic Point i två dagar skulle vi ut och haika med Kyle och Isma som jobbar på hostelet. In i en taxi, dagens destination; Lions head. Det finns flera stora berg i Kapstaden:
Mest kända, Taffelberget
Devis peak
Signal hill (Vänster) och Lions head (Höger)
Som ni kan se så är Lions head rätt utstående i landskapet, vilket tydligen inte räckte för vår taxicaufför. Han hade inte en aning om vad det var för något trots att han bott i Kapstaden i fyra år. Tack och lov ligger början till bergsstigen rätt nära början till Taffelberget och det visste han minsann vad det var. Alltid något.
Stigen börjar en bit upp på berget så utsikten därifrån var helt okej. Redan här tyckte vi att det var fint.
Såhär såg det ut nedifrån avtrampet, upp mot berget.
Jag spatserar
Då var det dags att börja prommenera! Med solen i ögonen och grus i skorna satte äventyret igång!
Där är den, toppen. Ser inte så långt bort ut eller hur?
Det var rätt schysst utsikt längsmed stigen upp.
Rakt ut i Atlanten!
Taffelberget! Eller Table mountain som man säger på engelska.
En liten vacker blomma, sten fanns det gott om och blåste gjorde det av och till, så nu fattades det bara en liten fågelfjäder. (refererar till Dunderklumpen för den som inte förstår)
Signal hill, Kapstaden och Atlanten!
"Fred mannen!"
Devils peak tornar upp sig likt en våg över det myller som är Kapstaden... (hälsningar från Ernst)
Sen blev det lite brantare...
Och smalare.
Tills det blev ordentligt brant och smalt. Här var vi rejält trötta och trodde att vi måste snart vara framme. Njae vi var väl kanske halvvägs.
Det getigaste skägget.
Äntligen uppe vid toppen!
De två snyggaste bergsklättrarna! (Vicki gör "mammaminen" och var tvungen att lägga upp bilden därför)
Taffelberget med omnejd. Man kan se cable car-stationen nere vid vägen och uppe på den högsta punkten till höger på berget.
Standing on top of the world, fan!
Poj
Poi-poi!
Det var gött att köra på den allra högsta punkten!
Det var allt från Lions Head! Riktigt uppfriskande men Bra jobbigt. Tack och hej - Leverpastej!
2013-07-16
21:55:23
Hit the Waves at Muizenberg
Låt mig iscensätta en dialog vi hade i Australien: "Skaa vi surfa eller vad tycker du?" "Asså, det är ju sjukt dyrt och jättekallt i vattnet. Jag tror vi skippar det". The End. Där slutade vår surfkarriär, trodde vi.
Lùcia på vårt hostel frågade oss lite i förbifarten sådär, andra dagen vi var här, "Hey, D'you guys sanna surf?" Och vi tittade på varann ett ögonblick och tänkte "Wattahell liksom vigöre". Och så skulle vi surfa två dagar senare.
Jag var riktigt orolig för hur kallt det skulle vara i vattnet, jag menar Hey, det är Atlanten! Det är kallt även på Högsommaren!? Lùcia tyckte jag var fånig och sa att ställen låg i en skyddad vik, så strömmarna kom inte in där. Det är luuuugnt, lovade hon och surfinstruktören höll med. Jag förblev osäker. Men när vi senare efter en tjugo minuter lång bilfärd med fantastiskt omväxlande natur utanför fönstren gled in mot stranden var det inte längre bara jag som oroade mig för vattnet. Solen var i moln och vattnet piskade ilsket mot strandkanten. Huuuu.
Okej, jag förstår vad ni tänker, "Men herregud, det är ju bara lite vatten" men saken är att på min lista av fruktansvärt hemska saker så hamnar "att frysa" eller "kallt vatten" HÖGT upp i toppen. Och det är inte bara (även om det kanske är en stor del) att jag är bortskämd och tycker kyla är obekvämt, utan jag fryser faktiskt ganska lätt. I Australien fick jag tillochmed avsluta dyket innan min luft var slut, för jag fick hypothermia, eller hypotermi kanske det heter på svenska, vilket innebär att man skakar okontrollerat och det är ju faktiskt ganska farligt när man ska kontrollera massa prylar över tio meter under vattnet. Jag tar dessutom fantastiskt lång tid på mig att tina upp igen, och behöver lager på lager med tröjor och täcken och saker innan mitt kroppsframställda blåa läppstift ger med sig. Så JA, jag var faktiskt OROLIG. För jag ville ju inte missa lektionen liksom!
Vi fick krångla ner oss i varsin våtdräkt, jag var lite för kort för min så den korvade sig under hakan, men man känner sig ju tveklöst lite maffig med en tiggt våtdräkt och håret slängande i vinden. Tjejen som skulle vara med oss i vattnet var till skillnad för föraren i bilden riktigt trevlig och glad och vi fick öva på att ligga på brädan på sanden och paddla och spänna magmusklerna och pointa med tårna och sånt. Sen var det dags att gå ut i vattnet. Och. Det var kallt. Verkligen kallt. Men det som var riktigt bra var att våtdräkterna värmde myyyycket mer än vad jag trodde att de skulle göra, så när fötterna domnat bort var det lungt! Det var bara att träna på. Och jeklar (!) vad roligt det var. Pappan du MÅSTE prova att surfa, det är helt fantastiskt kul!
Här är hela vår grupp med den roliga läraren innan vi skuttlar ner i vattnet. John är exalterad.
På väg ner i vattnet.
Nailed it!
John glider som en riktig glidare höhö
John
John kör nästan in i en annan tjej
En annan tjej med John i bakgrunden
John cillaxar på brädan. (Vid det här laget känner vi oss som extremt sofistikerade surfare)
Åhnej! John ramlar! Haha, säger Lùcia. (OBS Läs denna bildtext med "Max Potta"-röst)
Surfah Grrl
Got it all figured out.
Woopwoop!
En annan kille som oxå hette John. Från Amerikatt.
Ärligt och balanserat.
Lùcia
Post-puss photo
HEMSK bild på Vicki men vi äro ack så glada
Fina Lùcia
Första sessionen skulle vi träna på att bara komma upp på brädan och glida med vågen, och bara det var så sjukt kul (Pappan - tänk bodysurf ggr 5!!) så jag hade kunnat fortsätta med det i en oändlighet. Efter ca 15-20 minuter skulle vi upp igen för att lära oss hur man kommer upp till stående, och vi fick också höra att vi var riktigt duktiga på att paddla. Efter en liten träning skulle vi i vattnet igen och försöka stå på brädan. OCH VI KUNDE!! Både jag och John visade oss vara rätt duktiga och lyckades stå en liten bit redan bland de första försöken.
Så ja, surfning - fem av fem toasters KANONKUL! Det skall DEFINITIVT göras igen!!!
OBSOBS - Vi ska få bilder från surfskolan och då kommer de upp här, vänta med spänning!
2013-07-09
13:43:38
Mini-inlägg från Kapstaden
Vi anlände trötta som jag vet inte vad i går vid halv nio - tiden till Kapstaden. Det första vi märkte vara att pengarna på bådas kort var slut, så med hungriga taxiförare på släp fick vi leta runt efter Wifi för att kunna föra över pengar. Till slut hittade vi ett och kunde ta taxin till Guest houset. Vår trevliga taxiförare berättade massor om staden och vi är så taggade nu på att åka runt och se allt!
Vår första natt här i Kapstaden hade vi bokat redan från Sverige, ett lite dyrare ställe med frukostbuffé och det var SÅ HIMLA FINT! Superhäftig inredning och efter ett flyg på 14 timmar och sen ett på 2 timmar så var det fantastiskt skönt att ha ett eget rum att duscha i och en stor fluffig säng att krypa ner i.
Vår första natt här i Kapstaden hade vi bokat redan från Sverige, ett lite dyrare ställe med frukostbuffé och det var SÅ HIMLA FINT! Superhäftig inredning och efter ett flyg på 14 timmar och sen ett på 2 timmar så var det fantastiskt skönt att ha ett eget rum att duscha i och en stor fluffig säng att krypa ner i.
Sydneys flygplats tiiiidig morgon. Efter en flygplats-shuttle med världens otrevligaste Chaufför. HUa.
Morgonté och blogguppdatering på flygplatsen.
Morgonutsikt från planet. Häftigt med en fjorton timmar lång flygresa, varav 13 timmar var över öppet, vidsträckt hav. Indiska Oceanen, wow.
Precis landat i Joburg som man säger om man är hipp.
Badrummet på vårt första rum, Sweet Orange Guest House. Så skönt med lite lyx efter långa resan!
Stor fluffig vit säng. Vi sov stenhårt i tio timmar.
Korridoren från rummet till Köket.
Frukostbuffé, sjukt gott. Sådärnt lantlig och härligt. Mums fillibumbum.
Så himla fint kök! Inredningsinspiration utan tvekan!
Nu har vi kommit till vårt boende för det kommande fem nätterna, något som ska vara det bästa hostelet i hela Afrika, och hittills är det fantastiskt, vi har pratat med en portugisk tjej som jobbar här, och hon är jättetrevlig och har gett oss massor med tips. Bland annat ska vi få besöka en av kåkstäderna med en kille som verkar ge en fantastisk tur dit. Jag är övertygad om att det kommer bli en väldigt spännande upplevelse.
Vi har också fått massa råd om hur vi ska vara försiktiga och vilka ställen man ska undvika nattetid, så ni oroliga föräldrar kan slappna av, vi har hjärnorna med oss.
Det är lite sorgligt här just nu eftersom Nelson Mandela ligger på sjukhus och folk tror inte att han har lång tid kvar. På ett egoistiskt plan hoppas vi på att det inte händer något medan vi är här eftersom ett land i sorg kan vara speciellt. Men vi får se vad som händer.
Det känns helt otroligt att vara i AFRIKA, vi har träffat fler afrikaner sedan vi kom hit igårkväll än vad vi gjort i hela vårt liv i Sverige. Det ska bli spännande att lära känna attityden i landet och uppleva en ny kontinent. Jag tror vi kommer gilla Sydafrika.
Nu ska vi ge oss iväg med cykel och kika runt och äta lite lunch. Vi är på samma tideräkning som Sverige nu också vilket underlättar Skype-samtal, men ojoj vilken jetlag vi kommer ha närmsta dagarna. Klockan är ju liksom nio på kvällen för oss i huvudet nu, fast den är 13 här!
Vi har jättebra wifi här, så vi hörs förhoppningsvis snart igen!
Kram!
2013-07-08
00:37:00
Sydney
Okej, vi vet, vi har varit snuskdåliga på att uppdatera under Australientiden men här kommer en liten uppdatering på vad som hänt i Sydney! Dagarna har varit rätt "extrema". Antingen den slappaste-sega-sitta-inne-på-hosteldagen, eller hjälp-vi kommer-inte-hinna-med-allt-vi-borde-göra-idag-dagen.
Totalt blev det åtta dagar i Sydney. Vi har spelat in film(Haft panik när batterierna i kameran nästan tagit slut och solen varit på nedgång när vi varit fast på en busshållsplats), tittat på Dugongs (som inte är samma djur som Manatees), fått en fantastisk present av världens bästa Rune (mer om den senare) och inhandlat malariamedeciner för [alla penarna].
Inga långa historier den här gången men det väger vi upp med ett betydligt längre nästa inlägg (ett som inte skrivits på en flygplats efter ca fyra timmars sömn).
Nästa stopp SYDAFRIKA!!!!
2013-07-07
17:02:10
GRATTIS BERIT!
2013-06-30
07:56:58
JAAA ÄNTLIGEN BILDEEER
Vi kunde ÄNTLIGEN ladda upp bilder, så här kommer utvalda favoriter från blandade stunder. Poppa lite Popcorn, luta er tillbaka och njut.
Simon i The Monkey Forest i Ubud på Bali. Vill gääärna klappa mini'apan, men det får man inte tyvärr.
Tova, också i The Monkey Forest, men en annan liten apa som äter banan.
Pooligheter i Kuta, Bali.
"Iced tea, If John Himself can choose". John agerar övertygande som reklamsnubbe för Iste i väntan på minibussen från Legazpi till Donsol, Filippinerna.
Linslusiga söta barn poserar, Victorias Guest House i Donsol FIlippinerna
Vackra, vackra El Nido med laguner och karstberg.
John hittar ett kryp-in i berget och läser där Hunger Games. El Nido, Filippinerna.
Paradiset. El Nido, Filippinerna.
Härmar Drake, Cebu City, Filippinerna.
Varanödla spatserar. Perhentian Kecil, Malaysia
Fin-Simon ska snorkla, Gili Trawangan, Indonesien.
Sexiga upptäckare ska klättra i grottor. Puerto Princesa, Filippinerna.
En återigen blek (sol, vi saknar dig) John på båten Ocean Freedom i Stora Barriärrevet, Cairns, Australien.
En obligatorisk "åh vad vi älskar varandra"-bild. På väg till Fladdermusbajsgrottan, Puerto Princesa, Filippinerna.
Himla käckt, Fladdermusbajsgrottan, Puerto Princesa, Filippinerna.
Mitt i téet. Cameron Highlands, Malaysia.
Riktig Orangutangmamma med sin bebis. Semmengoh, Malaysiska Borneo.
Vi och två orangutanger i fjärran, Semmengoh, Malaysiska Borneo.
Bästa aporna. Proboscis monkey i Baku National Park, utanför Kuching, Malaysiska Borneo.
Asballa Mangroveträd. Baku National Park, Malaysiska Borneo.
John och skäggsvinet. Bondar. Baku National Park, Malaysiska Borneo.
Vackraste solnedgången någonsin. Padang, Sumatra, Indonesien.
Bästaste Gili Trawangan, Indonesien.
Badliga pojkar. Gili Trawangan, Indonesien.
Ett kaffebönsbajsande kattråttedjur Luwak. Bali, Indonesien.
Efter The Plunge. Se video HÄR. Bohol. Filippinerna.
Coolaste djuret. Tarsier, Bohol, Filippinerna.
John smakar Tarsier, Tarsier uppskattar INTE. Bohol, Filippinerna.
Mary Gold Labastida - liten person, stort hjärta. Mackay, Australien.
John Badar i Lake Mackenzie på Fraser Island. Det är vinter. Det är inte varmt i vattnet. Australien.
Sandpeelingrekommenderades,och John var inte sen med att prova. Fraser Island, Australien.
En riktig Dingo, Fraser Island, Australien.
Obligatoriska tokiga turistbilder. John hoppar vid hav. Fraser Island, Australien.
En till, Vicki ninjahoppar framför coola randiga sandberg. Episkt. Fraser Island, Australien.
Vår fantastiska tyska lastbilsmonsterbuss som tog sig fram ÖVER.ALLT. Fraser Island, Australien.
Skeppsvrak. Maffigt. Fraser Island, Australien.
Matar Känguru på Australia Zoo, utanför Noosa, Australien.
Mycket glad Vicki matar också och njuter tusen gånger mer än Kängurun. Australia Zoo, Australien.
John ger en gurka till elefanten Sabu, Australia Zoo.
Vicki gör detsamma, Australia Zoo.
Det var det för det här gången.
Peace.
2013-06-30
04:13:26
Australien so far!
Ja, vi är i Australien och är urdåliga på att skriva. Det började med att vi hade massor att göra hela tiden. Sen hade vi ingenting att göra och det var jätteskönt, så då blev det inga inlägg då heller.
Vi har:
- Kommit fram till Australien, gått igenom tullen utan problem trots "Soil" på våra skor. Ingen orsak att vara nervös där inte.
- Fastnat i trafiken då vägarna var stängda på grund av en triatlon.
- Lagat egen mat för första gången på fyra månader. Sjusatan vad gott.
- Insett att Australien är kallt. Och att deras vinter är ett skämt, haha. I Cairns hade vi 22 grader och strålande sol när vi vandrade längst havet under gröna palmer. Svårt att tro på att det är vinter då. Vi har förfärat ett antal australiensare hittills genomsatt berätta var det var för temperatur i Sverige när vi åkte i februari.
- Insett att när folk säger att Australien är dyrt, så menar dom att Australien är DYRT! Holy shiet. Efter Asien är man ju lite bortskämd. Det är ioförsig ganska likt Sverige i priset, men AKTIVITETERNA. JÖSSES. Över tusen kronor per person för en dagsutflykt. Och vi som några gånger valde att "spara pengar" i Asien och valde bort dagsturer inklusive lunch som kostade 300 kronor. För oss båda.
- Pratat med en tysk kille i köket och sedan hakat på honom och hans campervan upp till Cape Tribulation - den nordligaste punkten man kan åka till i Australien utan fyrhjuling och där desperat letat efter Cassowarys som det skulle finnas massor av. Om ni inte vet vad en Cassowary är, så googla det, eller läs vår lilla beskrivning. Tänk er en struts, fast mindre där själva kroppen är bläcksvart och ser ut som en gigantisk peruk. Lågg till ett strutshuvud med halvcirkelformad stenhård brun kam längst upp. Sen låter du en fyraåring gå loss med blå och röd fingerfärg på det här huvudet. Och så avslutningsvis och allra viktigast lägg till ett par ben i tjocklek shetlandsponny (tänk Velociraptor eller dylikt) med klor a la Edward Scissorhands och så de allra elakaste, svinarga ögon du kan tänka dig. Ser du det framför dig? Bra, lägg då till att denna mördarfågel, om du kommer för nära, morrar likt en Doberman och skuttar mot dig med dessa enorma klor i högsta hugg. De här fåglarna finns bara i Australien så självklart ville vi ticka av synen av en äkta vild Cassowary på "Skitfarliga saker man måste göra-listan" Men trots tvåhundrafemtiomiljarder varningsskyltar för dessa djur, såg vi inte en skymt av dem. Inte ens när en hiking-klädd snubbe kom farande och berättade att en "Giant Cassowary is in there, just twenty meters away". Inte ens då. Däremot såg vi en livs levande, alldeles blickstilla, sovande sötvattenskrokodil. Som nästan åt en fågel. Eller ja, vi ville att den skulle äta fågeln som ovetande vandrade förbi den. Men krokodilen var alldeles för trött för det tydligen.
- Dykt i stora barriärrevet. Som tyvärr blev en ganska stor besvikelse då vattnet var jättekallt, sikten var bland det sämsta vi haft, och vi såg inget vi inte sett förut (till saken hör dock att vi sett så himla mycket fantastiskt jäkla as-häftigt nu, så det krävs en del för att imponera tyvärr). Men båtturen var jättemysig, buffén var god och vi såg en revhaj när vi snorklade. Det var dock inte värt 225 Australienska dollar var…
- Insett, slagit oss för pannan för, vräkt oss i ångest över att vi inte har körkort.
- Köpt ytterligare en svindyr (läs äckeldyr) hop on - hop off bussbiljett ner till Sydney för alla pengarna och begett oss vidare mot Airlie Beach.
- Spenderat några härligt lata dagar i Airlie beach då vi bestämt oss för att inte åka ut på en jättejättedyr båttur (det som alla gör i Airlie Beach) till en av de vackraste stränderna i världen tydligen, eftersom det var för kallt för att bada och vi kände att vi sett en del vita vackra stränder (VI SAKNAR GILI). Så vi låg i solen, lagade mat, tittade på film och gick i parken där. Helt underbart segt och lugnt alltså.
- Lekt med vår fina vän Mary Gold som vi träffade på Island hopping-turen i Filippinerna som vi skrev om. Hon bor i en stad som heter Mackay här i Australien så vi stannade där i två nätter och hade grillpicknick, gick på tivoli och träffade hennes familj. Mary Gold är en jätteliten filippinsk tjej som vi kommer sakna fantastiskt mycket tills hon kommer och hälsar på oss i Sverige vilket vi BESTÄMT att hon ska göra. Så vår privata lilla chaufför körde oss runt i Mackay, medan vi spelade svensk musik och lärde henne svenska svordomar. Precis som det ska vara.
- Spenderat en dag på den omtalade sandön Fraser Island, i en monsterlastbilsbuss som kunde köra utan att slira i en halvmeter djup lössand. Galet! Så vi skumpade fram genom den Australienska regnskogen över till en milslång strand där vi fick se både en vild Dingo och ett häftigt skeppsvrak.
- Besökt ett helt sprudlande fantastiskt Zoo utanför Noosa. Nämligen Steve Irwin, Krokodiljägarens zoo. Vi har gosat med kängurus, klappat koalor, matat elefanter och sett fågelshow - fantastiskt. Vi spenderade till och med två dagar där!
- Haft jättemysiga dagar i Noosa och Byron bay där vi hängt i parker och sett en val hoppa i havt flera kilometer bort. Coolt!
Ikväll beger vi oss över natten till Sydney där vi ska spendera en vecka innan flyget går till AFRIKA!!! WOOOOHOOOOO!
To be continued! PUSS
2013-06-20
13:19:23
Asien - Ett Tacktal.
Kära Asien. Den 2:a februari i år satte vi oss på ett plan, för att tjugo timmar senare snubbla ut på den okända mark som var Du.
En snabbgenomgång, Wzooom:
Vi började med en vecka i Hong Kong. Sedan åkte vi vidare genom södra delen av Kina (Guilin och Nanning) för att därifrån träda över gränsen till Vietnam. Efter att ha färdats längst östra kusten i Vietnam tog vi en båt över till Kambodja och Phnom Penh. Från Phnom Penh till Siem Reap och därifrån till Luang Prabang i Laos. Med hjälp av en natt i Vientiene, Laos huvudstad, tog vi tåget till Backpacker-meckat Bangkok och från Bangkok drog färden vidare mot Malaysia med ett två veckors stopp på Koh Phangan. Efter en paradistid på Perhentian Kecil i Malaysia, gick färden till Cameron Highlands te- och jordsgubbsodlingar och med en buss därifrån tog vi oss till storstaden Kuala Lumpur. Spännande djurliv möttes vi av efter att ha flugit till Kuching i Malaysiska Borneo och via Kuala Lumpur tog vi oss sedan vidare till Padang på Sumatra. Lite drygt tre fantastiska veckor spenderades på Bali och Giliöarna utanför Lombok i Indonesien, varpå vi begav oss mot Donsol i Filippinerna för att misslyckas med att få se valhajar. Palawans Puerto Princesa och El Nido var vårt uppehälle innan vi tog oss till Cebu och Bohol. Det hela avslutades med två nätter till i Hong Kong. Och så var vår vistelse hos Dig, Asien, slut. För den här gången
Åh du har lärt oss så mycket Asien, ska du veta. Om vad som är bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Så vi bestämde oss för att slå ihop en sorts lista i din ära. Om vad som var just bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Här kommer den:
Vi kommer sakna dina fantastiska stränder, med vit sand och krispigt blått vatten.
Vi kommer inte sakna solvarma soptunnor som hade behövts rensas för sisådär tre och halvt år sedan.
Vi kommer sakna att baska i solen, när det är okej att det är varmt för man kan bada i det underbara havet.
Vi kommer inte sakna att vrida och vända oss i värmeplågor i ett fläktrum man tog för att det var billigt, när mellanskillnaden för att bo med aircondition egentligen kostar lika mycket som ett mjölkpaket.
Vi kommer sakna att ha ett hemligt språk, när vi kan säga vad vi vill och ingen förstår.
Vi kommer inte sakna de där stunderna när man, efter att ha sagt "I'm sorry, I don't understand" fem gånger, fortfarande tycker att den 125 cm långa tanten säger "Chiiieöööääärhööögii!?!?!?!?"
Vi kommer sakna att köpa fantastiskt billig och spännande, okänd mat, som lagas på beställning och har en kryddsättning som inte ens alla kryddor i Sverige tillsammans kan matcha.
Vi kommer inte sakna att med vrålande magar gissa vad Kinahk ma Goresh betyder i den svampluktande halvutsuddade menyn på en gatukök av korslagda plåtskivor, för att sedan förstå att det är någon form av ox-genitalier kokta i ankspott med friterade snigeltänder. Och det finns inte ett enda McDonalds i närheten.
Vi kommer sakna att möta enormt trevliga människor som vill veta mer om en och blir glada bara av att få ett svar på sitt ropade "Hello", som engagerar sig för att man ska få ut det allra bästa av landet som just De lever i.
Vi kommer inte sakna att behöva morra med blottade tänder för att inte ett halvt dussin kinesiska kvinnor ska smita framför i kön till matsället/Check-in countern/biokön/busskön etc etc.
Vi kommer sakna hur så mycket är SÅ. OFANTLIGT. BILLIGT.
Vi kommer INTE sakna allt spottande, rapande, fantastiskt intensivt pillande i näsan, slemmiga harklingar och hostningar som alltid ter sig hända rakt i ansiktet på en.
Vi kommer sakna Ayam Goreng Kecap från Indonesien, Massaman Curry från Thailand, Färskkokta vårrullar och White Rose från Vietnam, Beef Paprik från Ewans på Perhentian, Tom Yamsoppa från alla ställen vi ätit det på, Chicken Adobo och Teriyaki Boy i Filippinerna, Angkor-öl i Kambodja.
Vi kommer inte att sakna DURIAN.
Vi kommer heller inte att sakna att inte hitta nåt ätbart utom snabbnudlar, pannkakskonsistens biff och vadärmatochvadärannat geggor med konstiga namn. Att beställa kyckling och få en matsked kött, fjorton kilo brosk och ben. Guidade turer med en lunchbuffé betående av någon grå pfffffttt och en fiskluktande slemmig gegga med några avlånga gräsiknande växter i.
Vi kommer sakna känslan av att plötsligt hitta ett ställe med riktigt goda pizzor/ett McD/ett Burger King efter att ha rest i åtta timmar och ätit kakor til frukost och lunch för att all mat har skrikit magsjukaaaa i falsett ungefär.
Vi kommer inte sakna att köpa chips, och i efterhand märka att de har teriyakibiff/seafood/ostvinäger eller tandkrämssmak (obs - detta är inte ett skämt, tandkrämssmak FINNS).
Vi kommer sakna att dyka med ett fantastiskt djurliv, svajande alger och fiskar i de mest makalösa färger och former. Att snorkla och se både sköldpaddor och ormar och hajar och stingrockor. Att vara utpumpad på kvällen för att man har spenderat timmar under ytan och sett en värld som aldrig slutar fascinera.
Vi kommer inte sakna att se sjuåriga små pojkar och flickor sova i den enda tröjan de äger på en kartongbit på gatan.
Vi kommer heller inte att sakna att se fantastiskt söta men skabbiga hundar, med bara hälften av pälsen kvar, inte kunna gå längre än tre meter i taget för att klådan är så intensiv.
Vi kommer dock verkligen att sakna när varje dag är fullspäckad med upplevelser, när man lär sig och utvecklas och prövas hela tiden.
Du har lärt oss så mycket Asien. Så här kommer en till liten lista. Om vad vi lärt oss. Eller vad MAN lär sig kanske.
- Det kan låta fördomsfullt, men kineser TRÄNGS.
- En miljon i Vietnam är nästan inga pengar. Inte en miljon i Indonesien heller.
- Jag säger det igen - det finns tydligen CHIPS med TANDKRÄMSSMAK!?
- Om man vill (om man VILL) kan man äta allt. Tydligen.
- Sverige ÄR. SÅ. RENT!
- Om man håller i sig i dörrhandtaget så går det att hänga över och därav kissa i även de äckligaste av toaletter. Ifall det finns ett dörrhandtag. Ifall det finns en dörr. Ifall det finns en toalett. I fall det finns en… neh.
- Man behöver inte prylar för att vara lycklig.
- Det går inte att inte låtsas om mögel i ett rum. För det luktar. Åh det luktar.
- Är det för varmt när man ska sova. Då kan man inte sova. Då kan man bara svettas.
De flesta asiater är så himla glada! Den blyge tystsvensken har verkligen något att lära där. De lägger tid på familj och vänner. Umgänge. Jävligt viktigt ju!
Svensk mjölk är bäst. Burkmjölk är… fel.
Asiater äter ungefär lika mycket socker som vi svenskar äter salt. Och deeeeet är inte lite det.
Ät inte musslor om du inte är helt säker på att dom är schyssta. Om du inte tänder på att ha jordens magknip och räserbajs såklart.
Om du tror att du gillar stark mat, testa Massaman Curry "Thai-spicy". Du fattar ganska snart att du hade fel.
Många asiater har supergulliga svar på frågor. Du frågar "Do you have …?" Dom svarar "Have" med en nickning. Du frågar "Can I ….?" Dom svarar "Can". Så himla fint!
Trodde du att en moppe kan ta typ två personer? Duu… en moppe kan ta tre personer med respektive barn, en halv second hand butik, tre hönor och en segelbåt. Så det så.
Allt blir liksom lite trevligare om man sjunger. Man behöver inte sjunga bra, men man ska sjunga mycket. Mycket!! I alla fall om du frågar en filippinare.
De här otagliga skärmbakgrunderna på datorerna med en skitvit strand och glittrande blått vatten, en ensam palm som vajar i vinden och en gnistrande sköldpadda som glider omkring i vattnet, alla dessa vykort man kan köpa med en regnskogsbeslöjad klippa framför en turkos lagun, ett mangroveträd med en riktigt konstig apa chillandes på en gren - en gren som nattetid förvandlas till ett myller av glimrande eldflugor. Asså… Det finns faktiskt. På riktigt. Och det är ju faktiskt helt jävla magiskt.
Bara för att förtydliga. ASSÅ DET FINNS PÅ RIKTIGT! Det är sådär fint, och ÄNNU finare, PÅ RIKTIGT!!!!!
Våra fyra månader i Asien är över, och när detta kommer upp på bloggen har vi faktiskt börjat närma oss hela två veckor i Australien också. Vi har fått uppleva så himla mycket, lära oss så mycket, gått igenom prövningar av alla de slag och kommit ut helskinnade på andra sidan - en helt fantastisk upplevelse rikare.
Tack Asien. Tack som fan verkligen!
En snabbgenomgång, Wzooom:
Vi började med en vecka i Hong Kong. Sedan åkte vi vidare genom södra delen av Kina (Guilin och Nanning) för att därifrån träda över gränsen till Vietnam. Efter att ha färdats längst östra kusten i Vietnam tog vi en båt över till Kambodja och Phnom Penh. Från Phnom Penh till Siem Reap och därifrån till Luang Prabang i Laos. Med hjälp av en natt i Vientiene, Laos huvudstad, tog vi tåget till Backpacker-meckat Bangkok och från Bangkok drog färden vidare mot Malaysia med ett två veckors stopp på Koh Phangan. Efter en paradistid på Perhentian Kecil i Malaysia, gick färden till Cameron Highlands te- och jordsgubbsodlingar och med en buss därifrån tog vi oss till storstaden Kuala Lumpur. Spännande djurliv möttes vi av efter att ha flugit till Kuching i Malaysiska Borneo och via Kuala Lumpur tog vi oss sedan vidare till Padang på Sumatra. Lite drygt tre fantastiska veckor spenderades på Bali och Giliöarna utanför Lombok i Indonesien, varpå vi begav oss mot Donsol i Filippinerna för att misslyckas med att få se valhajar. Palawans Puerto Princesa och El Nido var vårt uppehälle innan vi tog oss till Cebu och Bohol. Det hela avslutades med två nätter till i Hong Kong. Och så var vår vistelse hos Dig, Asien, slut. För den här gången
Åh du har lärt oss så mycket Asien, ska du veta. Om vad som är bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Så vi bestämde oss för att slå ihop en sorts lista i din ära. Om vad som var just bra och dåligt, roligt och äckligt, vackert och hemskt. Här kommer den:
Vi kommer sakna dina fantastiska stränder, med vit sand och krispigt blått vatten.
Vi kommer inte sakna solvarma soptunnor som hade behövts rensas för sisådär tre och halvt år sedan.
Vi kommer sakna att baska i solen, när det är okej att det är varmt för man kan bada i det underbara havet.
Vi kommer inte sakna att vrida och vända oss i värmeplågor i ett fläktrum man tog för att det var billigt, när mellanskillnaden för att bo med aircondition egentligen kostar lika mycket som ett mjölkpaket.
Vi kommer sakna att ha ett hemligt språk, när vi kan säga vad vi vill och ingen förstår.
Vi kommer inte sakna de där stunderna när man, efter att ha sagt "I'm sorry, I don't understand" fem gånger, fortfarande tycker att den 125 cm långa tanten säger "Chiiieöööääärhööögii!?!?!?!?"
Vi kommer sakna att köpa fantastiskt billig och spännande, okänd mat, som lagas på beställning och har en kryddsättning som inte ens alla kryddor i Sverige tillsammans kan matcha.
Vi kommer inte sakna att med vrålande magar gissa vad Kinahk ma Goresh betyder i den svampluktande halvutsuddade menyn på en gatukök av korslagda plåtskivor, för att sedan förstå att det är någon form av ox-genitalier kokta i ankspott med friterade snigeltänder. Och det finns inte ett enda McDonalds i närheten.
Vi kommer sakna att möta enormt trevliga människor som vill veta mer om en och blir glada bara av att få ett svar på sitt ropade "Hello", som engagerar sig för att man ska få ut det allra bästa av landet som just De lever i.
Vi kommer inte sakna att behöva morra med blottade tänder för att inte ett halvt dussin kinesiska kvinnor ska smita framför i kön till matsället/Check-in countern/biokön/busskön etc etc.
Vi kommer sakna hur så mycket är SÅ. OFANTLIGT. BILLIGT.
Vi kommer INTE sakna allt spottande, rapande, fantastiskt intensivt pillande i näsan, slemmiga harklingar och hostningar som alltid ter sig hända rakt i ansiktet på en.
Vi kommer sakna Ayam Goreng Kecap från Indonesien, Massaman Curry från Thailand, Färskkokta vårrullar och White Rose från Vietnam, Beef Paprik från Ewans på Perhentian, Tom Yamsoppa från alla ställen vi ätit det på, Chicken Adobo och Teriyaki Boy i Filippinerna, Angkor-öl i Kambodja.
Vi kommer inte att sakna DURIAN.
Vi kommer heller inte att sakna att inte hitta nåt ätbart utom snabbnudlar, pannkakskonsistens biff och vadärmatochvadärannat geggor med konstiga namn. Att beställa kyckling och få en matsked kött, fjorton kilo brosk och ben. Guidade turer med en lunchbuffé betående av någon grå pfffffttt och en fiskluktande slemmig gegga med några avlånga gräsiknande växter i.
Vi kommer sakna känslan av att plötsligt hitta ett ställe med riktigt goda pizzor/ett McD/ett Burger King efter att ha rest i åtta timmar och ätit kakor til frukost och lunch för att all mat har skrikit magsjukaaaa i falsett ungefär.
Vi kommer inte sakna att köpa chips, och i efterhand märka att de har teriyakibiff/seafood/ostvinäger eller tandkrämssmak (obs - detta är inte ett skämt, tandkrämssmak FINNS).
Vi kommer sakna att dyka med ett fantastiskt djurliv, svajande alger och fiskar i de mest makalösa färger och former. Att snorkla och se både sköldpaddor och ormar och hajar och stingrockor. Att vara utpumpad på kvällen för att man har spenderat timmar under ytan och sett en värld som aldrig slutar fascinera.
Vi kommer inte sakna att se sjuåriga små pojkar och flickor sova i den enda tröjan de äger på en kartongbit på gatan.
Vi kommer heller inte att sakna att se fantastiskt söta men skabbiga hundar, med bara hälften av pälsen kvar, inte kunna gå längre än tre meter i taget för att klådan är så intensiv.
Vi kommer dock verkligen att sakna när varje dag är fullspäckad med upplevelser, när man lär sig och utvecklas och prövas hela tiden.
Du har lärt oss så mycket Asien. Så här kommer en till liten lista. Om vad vi lärt oss. Eller vad MAN lär sig kanske.
- Det kan låta fördomsfullt, men kineser TRÄNGS.
- En miljon i Vietnam är nästan inga pengar. Inte en miljon i Indonesien heller.
- Jag säger det igen - det finns tydligen CHIPS med TANDKRÄMSSMAK!?
- Om man vill (om man VILL) kan man äta allt. Tydligen.
- Sverige ÄR. SÅ. RENT!
- Om man håller i sig i dörrhandtaget så går det att hänga över och därav kissa i även de äckligaste av toaletter. Ifall det finns ett dörrhandtag. Ifall det finns en dörr. Ifall det finns en toalett. I fall det finns en… neh.
- Man behöver inte prylar för att vara lycklig.
- Det går inte att inte låtsas om mögel i ett rum. För det luktar. Åh det luktar.
- Är det för varmt när man ska sova. Då kan man inte sova. Då kan man bara svettas.
De flesta asiater är så himla glada! Den blyge tystsvensken har verkligen något att lära där. De lägger tid på familj och vänner. Umgänge. Jävligt viktigt ju!
Svensk mjölk är bäst. Burkmjölk är… fel.
Asiater äter ungefär lika mycket socker som vi svenskar äter salt. Och deeeeet är inte lite det.
Ät inte musslor om du inte är helt säker på att dom är schyssta. Om du inte tänder på att ha jordens magknip och räserbajs såklart.
Om du tror att du gillar stark mat, testa Massaman Curry "Thai-spicy". Du fattar ganska snart att du hade fel.
Många asiater har supergulliga svar på frågor. Du frågar "Do you have …?" Dom svarar "Have" med en nickning. Du frågar "Can I ….?" Dom svarar "Can". Så himla fint!
Trodde du att en moppe kan ta typ två personer? Duu… en moppe kan ta tre personer med respektive barn, en halv second hand butik, tre hönor och en segelbåt. Så det så.
Allt blir liksom lite trevligare om man sjunger. Man behöver inte sjunga bra, men man ska sjunga mycket. Mycket!! I alla fall om du frågar en filippinare.
De här otagliga skärmbakgrunderna på datorerna med en skitvit strand och glittrande blått vatten, en ensam palm som vajar i vinden och en gnistrande sköldpadda som glider omkring i vattnet, alla dessa vykort man kan köpa med en regnskogsbeslöjad klippa framför en turkos lagun, ett mangroveträd med en riktigt konstig apa chillandes på en gren - en gren som nattetid förvandlas till ett myller av glimrande eldflugor. Asså… Det finns faktiskt. På riktigt. Och det är ju faktiskt helt jävla magiskt.
Bara för att förtydliga. ASSÅ DET FINNS PÅ RIKTIGT! Det är sådär fint, och ÄNNU finare, PÅ RIKTIGT!!!!!
Våra fyra månader i Asien är över, och när detta kommer upp på bloggen har vi faktiskt börjat närma oss hela två veckor i Australien också. Vi har fått uppleva så himla mycket, lära oss så mycket, gått igenom prövningar av alla de slag och kommit ut helskinnade på andra sidan - en helt fantastisk upplevelse rikare.
Tack Asien. Tack som fan verkligen!
2013-06-06
12:37:21
En liten koll!
Vi märker på statistiken är det är många fler som läser än vad det är folk som kommenterar - vilket är heelt okej. Men i ren nyfikenhet - vilka är ni som läser? Kan ni inte lägga en liten kommentar bara så vi vet vilka vi skriver till? :D
2013-06-04
07:20:46
Tre nya inlägg
Det är tre nya inlägg här under - så scrolla ner för att läsa i ordning!!
