Johns och Vickys resa

Fyra dagar kvar i Asien. När man säger det högt känns det mycket konstigt. Fyra månader är rätt lång tid samtidigt som det inte är det.

I vart fall så har vi varit med om lite dramatik här i Filipinerna. För knappt en vecka sen hände en liten olycka på vårt hotell.

Vicky hade precis tagit en dusch och låg på sängen och läste. Själv satt jag och tittade på film. Mitt i filmen när det var som mest spännande kom det.

Som dynamit-Harry skulle sagt i en av de gamla Jönssonliganfilmerna: "vilken jävla smäll!". Det lät som om någon kastat en lagom stor slägga rakt in i ett skyltfönster. Dessutom verkade det som att sagda skyltfönster befunnit sig direkt utanför vår dörr.

Jag och Vicky såg på varandra. "Va fan va det?!" Undrade jag. Vicky bara skakade på huvudet. Det lät lite för stort för att inte titta efter, så jag öppnade dörren ut mot korridoren. Jag förväntade mig att någon kanske tappat en badrumsspegel eller liknande. Det kändes bäst att se efter så att ingen skadat sig, jag trodde inte att någon gjort sig illa men man vet ju aldrig.

Utanför stod en ung kille i personalen som varit riktigt trevlig och hjälpsam tidigare och hjälpt till att bära upp våra väskor. Just nu såg det inte direkt ut som att han skulle kunna bära någonting på en stund. Runt honom på golvet låg det glassplitter och kring hans högra ben började en blodpöl att formas. Glasdörren till balkongen fanns inte mer.

Ena handen grep om benet den andra om hans ansikte. "Oh My God! Are you okey?" Frågade jag rätt chockat. Svaret jag fick gjorde mig mållös: "I'm so sorry". Tillbaka in i rummet högg jag tag i våran extra toarulle och en naken Vicky som undrade vad som hänt. "Ähubudä en, en i personalen. Blod överallt" svarar jag informativt. På vägen ut tog jag med våran pall.

Då hade hotellägaren och hans fru dykt upp. Jag gav dem pallen och rullen, satte honom ned (när han satte sig släppte han taget om knät och då sprutade det två korta strålar ur det centimeterdjupa jacket. Jag trodde att sånt bara händer på film.) och kutar tillbaka för att hämta vårt första-hjälpen kit. Vicky hade börjat få på sig kläder och såg lite skrämd ut. "Jag behöver nog hjälp" sa jag. "Vad, vad har hänt?" Undrade hon fortfarande. Jag bad henne att komma med och se själv. Den röda påsen med förband och annat nyttigt befann sig som vanligt högst upp i väskan (visste väll att det fanns en anledning till att ha den överst).

Ute i korridoren hade blodet inte slutat rinna. Toarullen blev en kladdig kompress över såret. "Vi borde strypa benet med något" föreslog Vicky. "Jättebra, hjälp honom att hålla benet högt".

En vända till för att hämta mitt skärp. Lagom till att vi fått skärpet på plats runt låret kom frun med en handduk som de först ville lägga direkt runt såret. "Remove the toilet paper first, it's going to dessolve otherwise." Säger jag och lindar handduken runt såret.

Därefter tog jag fram blodstillande vadd och undersökte hans ansikte. Han hade ett djupt jack på ena ögonbrynet och blodet letade sig ned över näsan och in i hans öga. Jag instruerade hotellägaren att torka bort blodet med lite papper och pressa vadden över såret. "Do you have coke or sprite or something with sugar?" Frågade jag frugan. Först verkade hon inte förstå vad jag menade, jag förklarar: "he needs sugar to take the edge of the chock, and an ambulance. This needs stitching. Doctor, hospital!" Hon skyndar iväg och jag gräver fram en kompress med gasbinda. "We are going to remove the towel". Det blödde inte lika intensivt nu på grund av skärpet. Jag la på kompressen och började linda bandaget runt hans ben. "Varför lindar du där?!" Undrade Vicky. Då såg jag såret som blött mest. Det är ett två decimeter långt sår tvärs över vaden. Glasskärvan hade öppnat huden och antagligen skurit sönder delar av muskeln. Det stack ut vävnad och muskel och sånt som jag inte ens visste fanns. "Holy shi..." Utbrast jag och Vicky blev grå i synen. Medan Vicky stod kvar och höll benet högt dök jag ned bland våra utspridda första hjälpen saker och fann en till kompress. Den placerades försiktigt över såret och jag lindade över den med resterande gasbinda. Någonstans där mumlade Vicky att hon inte mår så bra, men med huvudet fullt av sånt man gör i en nödsituation lyssnar jag dåligt.

Frun kom tillbaka med en cola med sugrör som han sakta sörplade i sig. Vicky räckte över benet till hotellägaren och förklarade att hon måste sitta ned, varpå hon retirerade in i vårt rum.

Mitt i att jag förband ett sår på hans hand kom ett gäng unga killar, lyfte upp och bar honom nedför trappen och ut.

Så stod jag där tillsammans med hotellägarfrun och såg på förödelsen. Jag tvättade händerna och gick in till Vicky som satt på sägen. "Förlåt men jag mår inte så bra". Sen satt vi bara och höll om varandra. Hon berättade att efter att ha stått och stirrat på såret utan att ha något att göra blev hon illamående och svimfärdig. Sen var det min tur att känna efterverkningarna av chocken. Jag paraderade fram och tillbaka och babblade oavbrutet om vad som hänt och hur jag kände. I ärlighetens namn kändes det faktiskt rätt bra. Vi hade agerat, omedelbart och rationellt. Även om Vicki blev väldigt påverkad så hjälpte vi ändå till. Han hade nog inte dött om vi inte agerat, men antagligen förlorat mer blod och haft ett öppet sår för hela Filippinernas bakterier att flytta in i.

Just nu sitter vi på ett hotellrum i Cebu efter en mycket händelserik gårdag. Som bland annat involverat ett fall på ca 200 meter över havet. Mums.

Mer om detta i nästa inlägg ;)

Sådärja

Äntligen wifi. Inte snabbt. Inte direkt pålitligt men ändå ett fönster ut till resten av världen.

För att bäst förklara hur bra vi nu har det bör vi gå tillbaka i tiden lite.

Efter att ha tagit ett tårdrypande farväl av familjen, spenderade vi några riktigt lata dagar på Buddha Guesthouse. Det mest ansträngande vi tog oss för var att släpa oss hela fyrahundra meter bort till någon restaurang för att svulla. Dagarna bestod i att leta flygbiljetter och att titta på Mumin (tack Rune! Du är fan vår hjälte!).

Så var det så dags att ta farväl av Buddha och påbörja resan till Filippinerna!

Resan tog sin början kl 17:00 från Buddha. Till flygplatsen var det inte långt, ca en kvart. Vi behövde vara på plats ca två timmar i förväg för att checka in. Med det gjort, hittade vi en liten bokhandel där Vicky köpte två damtidningar och jag fortsättningen på a song of ice and fire. Lektyren gick således i kvinnoförnedringen tecken.

Vi skulle först mellanlanda i Singapore. Flyget gick vid ca 19:00 och landade vid 23:00. Nästa flyg skulle gå vid 00:55. Trevligt några timmar i Singapore, ett land som är en stad som är ett land. Coolt. Tydligen skulle de vara ett av de renare och mer välsmorda samhällena i Asien. Och mycket riktigt rent var det. Jag gillar Singapore. Toaletterna lämnade ingenting i övrigt att önska, så skulle gärna alla andra offentliga dass få se ut. Men det där med välsmordheten vet jag inte...

Vi hade i Denpasar (Bali, Indonesien) betalat för att våra väskor inte skulle behöva checkas ut och sedan in igen. Det var det såklart inget problem med, men vi skulle ju in i Filippinerna. Då behöver man även visa en utresebiljett från Filippinerna. Jaså, det hade ingen sagt. Chill on the grill, vi hade redan i Sverige bokat en biljett till Hongkong. Men att hitta den, det blev klurigt. Efter att ha bläddrat igenom alla mail i telefonen efter bekräftelsen, utan att hitta den, talade den något uttråkade expediten för tiger airways om att vi behövde en papperskopia. Då mindes Vicky att vi såklart hade en sån. Men den var i vårt inchekade bagage. Kanske. Hon var inte säker. Bäst att låta det få vara ifred där och skriva ut en ny här. Så "var kan vi hitta en skrivare?" Det kunde vi borta i någon lounge "åt det där hållet". Så efter att ha promenerat en kvart i den generella riktningen, Singapores flygplats är ganska enorm, frågade vi i en av deras hundra identiska informationer.

"Visst åt det hållet på nästa våning". Tillbaka en bit och upp. "Jaså?"

Efter fyra rätt lika möten med den första informationsdiskens enäggstvillingar fick vi tillslut reda på att flygplatsen inte hade någon skrivare men det fanns en på ett hotell på flygplatsen. Efter ytterligare några irriterade minuter hittade vi dem. De ville såklart ha betalt för användande av internet och för varje ark. Kostade inte så mycket, bara [alla våra pengar] (OBS överdrift men det kändes så).

När Vicky bakom spakarna fick ett litet nervsammanbrott efter att datorn inte tycktes vilja låta oss skriva ut utan viss behörighet bestämde jag mig för att jag inte längre gillade Singapore och deras välsmorda system.

Efter att ha lett iväg Vicky till en Arnoldfilm och lekt datahackern Bosse med den motsträviga datorn hade vi äntligen våra papper.

Trehundra kilometer senare var vi tillbaka hos den uttråkade expediten. Bara det att hon inte längre var så uttråkad. Hon hade nämligen fått lite att göra. Alla skulle tydligen flyga med tiger airways. Kön var lång. Inte låååång men inte heller kort. Den var helt enkelt lång. Som tur var fick hon syn på oss och vinkade fram oss (HaHa sug på den alla trängande Kinesj***ar!) ^^^Vickys förklaring till den smått rasistiska parentesen: Vi har märkt ett visst genomgående betéende av Kinesiska människor och kösystem. Det handlar om att komma först och efter att vi utsatts för en hel del riktigt osnygga trängningar i diverse köer - har John numera en liten aggretionskänsla mot kineser i kö ^^^. Väl vid disken slängde hon ett halvt öga på första sidan av vår biljett och gav oss våra biljetter. Viktig med papperskopia. Viktigt.

Ca sju timmar senare befann vi oss i Manila (Filippinerna) enda problemet var att vi befann oss i en smärre kris. Vi hade tydligen precis blivit smugglare. I min (Johns) incheckade ryggsäck befann sig två dvdfilmer. Vilket man enligt en papperslapp med de vanliga varningarna om sprängdeg och senapsgas var förbjuden att ta in i landet. Paniken var nära till hands. Efter många om och men bestämde vi oss för att dumpa filmerna efter att vi fått bagaget på en toalett innan vi gick ut ur tullarna.

När jag stod där med filmerna i handen fick jag ett slag av sentimentalitet. Det var The girl in the Water och Minority report. Båda filmer som jag gillar och gärna ser igen. För ett ögonblick övervägde jag att ta risken. Men att betala grova böter efter en väskgenomsökning kändes inte värt. I soptunnan gick de.

Självklart bestod tullkontrollen av en kvinna vid dörren ut som gav oss en stämpel på våra inresebiljetter. Hon tittade på vår tullapp i ca 0.02 sekunder. La liksom vikt vid vad vi hade kryssat i och inte. Kul. Satan. Hade kunnat rita penisar över hela pappret och hon hade inte märkt det. Våra filmer...

Sen skulle vi bara byta terminal eftersom vi ville flyga direkt till donsol (legazpi) för att få simma med valhajar.

Då skulle vi ta oss till terminal: tre, enligt en hjälpsam säkerhetsvakt. Vi behövde ta en buss för att komma dit eftersom den låg på en helt annan plats i en annan del av staden.

Väl i dörren blev vi stannade av en man i mörkblå joggningoverall och polisbricka, tillsammans med en polis i uniform, som frågade var vi skulle. "Till terminal tre, vi ska till Legazpi" svarade vi lite skrämt. Alla poliser i Asien är nämligen till viss mån korrupta. "Aha på det viset, och ert flyg går om tre timmar. Då bör ni ta en taxi den kostar bara hundra pesos." Svarade den något feta polisen och påminde lite om en bilförsäljare. "Men bussen kostar ju bara tio per person?" Undrade vi. "Viiisst kan ni ta bussen men den brukar vara sen och ni Måste vara på flygplatsen minst två timmar innan" svarade han med sin bilförsäljarrösst. "Njae, incheckningen Öppnar två timmar innan." Nu kände vi oss lite osäkra och jag började ana åt varthän det barkade. "Ni vill ju vara i tid innan det blir en låååång kö, eller hur och så är det ju trafiken som man inte vet så noga med. Men vill ni missa ert flyg så är det upp till er..." Nu i efterhand vet jag en miljon bra svar till den feta polisen vars bror säkert kör taxi eller får en god del av överturistpriserna som krävs för en fem minuters bilfärd. Något i stil med:
Torka av det där falska leendet din slemmiga lurk. Du lurar inte en jävel! Eller:
Du hur skulle det kännas att vara ärlig för en gångs skull? Prova det.
Men svaret han fick då var tyvärr bara:
Jaha nä vi provar nog bussen iaf.

Självklart hade han rätt det vidret. Till viss del i alla fall. Bussen var sen. En halvtimme och vi han överväga att ta en taxi både en och två ggr. Som tur var låg inte terminal tre så fasligt långt bort. Väl där tog incheckningen ca fyra minuter (efter att ha letat över hela terminalen i dryga femton). Nu hade vi både tid att äta och vila lite. Ta en taxi för att inte missa flyget. Vilket skitsnack.

Så äntligen legazpi. Nu skulle vi bara ta oss till ett trevligt litet guesthouse och vila ut. Efter en skakig färd i Filippinernas motsvarighet till tuktuken, tricykle, en moppe med täckt sidvagn. En två timmar låg minibussfärd och ännu en tricykle, var vi framme vid Victorias house. Ett ställe med goda recensioner på Tripadvisor. Där blev vi visade till ett rum med fläkt. Jaja en natt blir väll ok.

Nu hade vi rest i ca 20 timmar och inte sovit på ungefär 30.

Efter att ha installerat oss kom det upp en liten tant, inte Victoria eftersom hon var ute på ett ärende, och bad oss att följa med om vi var hungriga. Själv mådde jag fortfarande lite illa efter den krokiga bilfärden men på sättet hon frågade kunde vi inte riktigt tacka nej.

Vi blev visade ned till stranden, åh havet, där det var dukat till festmåltid på filippinskt sätt. Vi hade tydligen anlänt under en festival och dessutom pågick det ett dop för sonen i husets förstfödda dotter. Så där hamnade vi mitt i familjefest med glada och trevliga filippiner och massa god mat, vilken upplevelse! Det godaste var stingrocka i citronsås.

Efter en liten stund av ätande och avslappning kände vi att det var dags för en avsköljning och en tupplur.

Senare samma dag efter att framgångsrikt ha promenerat omkring i jakt på ett ställe med aircon (vår tupplur övertygade oss om att kyla var ett måste för att klara av vår vistelse - så. Sjukt. Varmt.) skulle vi krypa till kojs. Då upptäckte vicky dem. Skalbaggarna. Det var som tur var inga vägglöss och alla verkade vara döda men de befann sig i vår madrass.

Rumbyte.

Den svettiga natten medels åskskur och en hormonstinn tupp.

I morse klev vi upp vid 06:30 för att kunna få simma med valhajar. Coolt! 06:30, mindre coolt.

Väl på turistcentret fyllde vi ett formulär och blev tillsagda att vänta till det skulle komma fler människor. Varje båt tog sex personer. Vänta sa de och vänta gjorde vi. En stund. Två gäng han komma, sätta sig i en båt och fara. Eftersom de båda var antingen fem eller sju (sex vuxna och ett barn) kunde vi inte följa med någon av dem. Åååååh! När klockan slog elva hade det hunnit komma tre personer till så då var det äntligen dags!

Fyra timmar. Fyra timmar och inte en valhaj så långt ögat kunde se. Säkert tjugo delfiner, tyvärr blyga så det blev bara delfinryggarna men iaf. Vi har inte sett delfiner förut!!!

Tillslut sa de att de kunde ta oss till några mjuka koraller och liknande för att vi skulle ha fått se något. Fint men inte helt rätt. Tyvärr. Vi fick senare höra att de knappt sett några valhajar på den senaste månaden. Aha.

Väl tillbaka på land gungade det till under mina fötter. Vi hade ju inte ätit sen kl halv sju och då bara fyra vita toast med luft och te. (Mamma vet hur jag blir). Dessutom hade vi inte sovit ordentligt de senaste dygnen.

Men nu är allt bättre. Vi sitter på en restaurang och har äntligen wifi, ett rum med samma temperatur som en solig vintermorgon i Lappland och imorgon skall vi ge valhajarna ett försök till. Dessutom kan man tydligen se eldflugor här!

Vicky känner tyvärr att Asien inte alltid är det bästa som finns. Ännu en flygbiljett som inte vet om den existerar eller inte efter att vi betalt den. Faaaan!

Aja det var allt för nu. Behöver kanske inte ens säga att bilder är en omöjlighet.

Ledsen för att det bitvis blev något osammanhängande men hjärnan är lite svullen av sömn och matbrist. //eran inte lika klyftiga och underhållande skribent John.

Japp, det blev Gili igen! Det behövdes ju inte mycket diskussioner för att vi skulle komma fram till att vi ville dit! Såhär i efterhand känns det nästan som att vi skulle ha åkt hit direkt, med tanke på hur bra vi trivs!

Vi spenderade tre nätter på Bali som också var härliga, för mig främst för att det var så otroligt mysigt att få träffa min familj efter tre månader! Jag skuttade rakt in i bilen så fort jag hörde familjen och vältrade mig i kramar! Bästa känslan.

Andra dagen på Bali hyrde vi en bil och förare och fick åka runt till en mängd olika ställen på ön. Det började med en ytterst konstig traditionell dans men väldigt mycket sexuella anspelningar. Indonesierna skrattade tills de dog. Det verkar vara lite utav en "skrattar bäst som skrattar högst-känsla" här då alla män slängde bak huvudet och mer skrek än skrattade. Ofantligt tacksam publik i alla fall.

Vidare åkte vi till en silversmedja, en vulkan, en apskog, textilmålning, och ett vattenfall. Största behållningen var egentligen när föraren Wayan berättade om Bali. Vi vet numera massor om styret, mål, familjekonstellationer och så vidare.

På Gili har vi, som sig bör, egentligen bara myst. Och myst igen. Legat på stranden direkt nedanför boendet hela dagen med pauser för lunch och snorkling. Vi har sett fiskar och sköldpaddor i massor och förutom oturen när ormfobiska Tova såg en havsorm direkt framför sig när hon hoppade i så har allt varit finemang! Och Tova har varit skittuff och fortsatt snorkla ändå trots rädsla och har sett massor av fiskar och två sköldpaddor sen dess! High five på den!

Idag är det sista heldagen på Gili, imorrn åker vi tillbaka till Kuta på morgonen och familjen åker hemåt i övermorgon kväll. Jag och John stannar i en eller två nätter till, sen blir det Filippinerna som faktiskt är vår sista anhalt i Asien! Fyra månader har snart gått redan. Hälften av resan har faktiskt gått. Känns som att vi har ofantligt mycket och ofantligt lite kvar samtidigt. Så spännande. Vi börjar längta till Australien nu!

Puss och kram på er!

Ah Gili Trawangan! En paradisö med gnistrande blått vatten, kritvit strand och ett vattenliv som fullständigt svärmar av allt från fiskar till sjöormar till Sköldpaddor. Efter två nätter i Kuta på Bali, där Vickis födelsedag firades med mycket god mat tack vare födelsedagsinsättningar på kontot, begav vi oss mot detta omtalade backpackermecka och märkte snart att vi inte skulle bli besvikna.

Gili-öarna består av tre öar, där Trawangan är den mest populära (främst bland unga) och den med mest "action" även om det var länge sen vi hade det så lugnt och skönt som vi hade det där. Gili Meno ligger i mitten (de tre öarna ligger på rad) och kallas även för Gili Mellow, den är lite mitt emellan på alla vis liksom. Gili Air är den lugnaste ön enligt vår reseguide men såg fantastiskt vacker ut när vi åkte förbi med båt. Öarna ligger strax ovanför Lombok, till höger om Bali om man tittar på kartan.

Man märker snabbt att polis är något som inte finns på öarna, för här handlas det vilt och ohemligt med diverse rusningsmedel och du har tur om du på kvällen kan gå mer än 300 meter utan att minst två gånger bli erbjuden weed eller mushrooms. Och det verkar vara ganska vedertaget att det är vad backpackers är ute efter på denna ö, för när man svarar "absolutely not!" lyser dealer-ögonen av förvåning.

Till skillnad från droger lyser motortrafiken med sin frånvaro. På land färdas ingenting med motorkraft, utan cykel är det föredragna färdmedlet. Som taxi finns istället häst och vagn, något som vi efter ca 1 minut på ön bestämde oss för att aldrig ta, då de stackars ponnyerna tvingades trava på stenlagda vägar dagarna i ända och svettades ordentligt i värmen. Det var heller inte många som såg ut att få varken tillräckligt med mat eller vatten och vår försök till uppmaningar att låta hästarna dricka med möttes med handviftningar och "yeah yeah". Det är en annan syn på djurhållning i Asien - ingen tvekan om saken.

Förutom medlidandet för hästarna och de maskmagra katterna har våra fem dygn på Gili Trawangan varit fantastiska. Förutom att sova har vi ätit. Och förutom att äta har vi snorklat. Det är ungefär det vi har gjort! Första matstället vi gick till blev snabbt en favorit och vi var där minst en gång om dagen efter det. Det tog inte lång tid innan vi hälsades med "Hey Vicky, Hey John! What you want today?"

Två steg utanför stammisstället (Samba Lounge) låg stranden och tre steg till så man i vattnet. Simmade man tjugo meter ut från strandkanten hittade man det klaraste vatten vi haft hittills på vår resa och en kort simtur blev alltid lång, då man såg en sköldpadda efter en annan, sjöormar (huuusch) och fiskar av alla dess slag!

Den enda riktigt tråkiga upplevelsen var när vi märkte, alldeles för sent, att skalet till vår älskade undervattenskamera gått sönder, vilket i sin tur ledde till att kameran gick sönder då det läckte in vatten. Med en fantastisk tur i oturen kunde Johns syster köpa en ny och ge till min kära familj som möter oss på Bali IMORGON! En noggrannare läsning av försäkringsbrevet visade att vi antagligen inte får några pengar därifrån, men vi har kontaktat företaget GoPro och hoppas på hjälp därifrån.

I skrivande stund kör minibussen in i Sanur, där vi ska spendera våra första dagar med familjen!! Förhoppningsvis åker vi ut till Gili igen!

Jag vill bara säga ett stort TACK till er alla för gratulationerna! Det känns fantastiskt att kunna få så mycket fina kommentarer från min kära trots att jag befinner mig på andra sidan klotet! TACK!! <3<3

Vill också minnas världens bästa Ingrid Wallerström, min gammelmormor som för två år sen idag lämnade oss! Jag saknar dig hela tiden Mommo, det för vi alla. Vi saknar sitt värmande skratt och din kärlek, och vi har inte glömt. Vart du än är nu så hoppas jag att du har det bäst och vet att Alf är med dig. All kärlek, fina Mommo!

Kuching visade sig vara ett sånt ställe där man fastade. Plötsligt märkte vi en kväll när vi skulle sova att vi skulle ha checkat ut tidigare samma dag, men det hade varken vi eller hostelägarna kommit ihåg!

Vårt hostel hette Marco Polo och var återigen ett home away from home med ett fantastiskt par som skötte stället. Mannen Samuel fastnade man hos varje gång man pratade med honom och en två minuters fråga blev alltid en halvtimmes diskussion om malaysiskt styre, européer och kinesisk soppa. Vi fick i alla fall stanna längre och fem bokade nätter blev nio. Hoppsan.

När det för tredje gången samma dag blev blixt- åsk- och regnstorm började man inse att vi faktiskt var riktigt nära ekvatorn!

Malaysia består ju av en härlig blandning indier, kineser och vad vi antar är "riktiga" malayer - alltså de någonstans mitt emellan. Och vi bodde i delen som var det gamla china town. Efter ytterligare ett försök har vi insett att nej, kinesisk mat är ingenting för oss.

Kuching är den största staden i Sarawak (västra delen av malaysiska Borneo) och Kuching i sig betyder "katt". Vilket fint framhävdes av de otaliga färgglada statyerna av katter överallt i rondeller och korsningar.

Efter den fantastiska grottan vi beskrev tidigare besökte vi Bako National Park! Vi gick upp i ottan för att hoppa på en buss strax efter sju mot parken. Stöddämparna på den bussen hade nog vittrat bort någon gång i början av 1900-talet och ljuddämparen avled nog strax därefter. Men en timmes skumpade, gällt skärande bussresa senare var vi framme vid stationen där man bytte för att åka båt sista biten. Vi hade åkt med fyra andra turister i bussen och hamnade naturligt i en samlad trupp vid kassan. Sen visade det sig såklart att man fick vara max fem passagerare i båten, och de andra hamnade snabbt i en båt tillsammans. Detta ledde till att jag och John fick ta en båt själva - vilket i sin tur innebar en kostnad på drygt 90kr per person. Ingen av de andra turisterna la en tanke på att vi kunde dela upp oss tre och tre och på så sätt få ett billigare pris allihop - nejdå. Efter ett smärre utbrott från Johns sida, över att dom inte kunde klämma in en ynka person till, kom vi fram till att det inte är någon idé att gråta över varken spilld mjölk eller spenderade pengar. Så vi skuttade ner i båten och åkte iväg på en riktigt mysig morgonbåttur.

Sen flög all ilska i väg som en fjärt i vinden när vi kom fram till park-kajen och möttes av fantastiska mangroveträd och en HEL FLOCK MED NÄSAPOR! På den kilometerlånga smått leriga stranden bökade fyra skäggsvin och i träden precis vid kajen klättrade proboscisaporna (näsaporna alltså) runt med kulmagar som skulle göra tomten stolt. Så vi hann knappt hoppa av båten innan vi stod mitt i en äkta National Geographic upplevelse och diskuterade apornas likhet med Gerard Depardieu (googlar man proboscis så kommer det faktiskt upp en bild på Gerard utklädd till just en proboscis så jag antar att vi inte var först med denna iakttagelse).

Vi förstod senare vilken otrolig tur vi hade, och hur bra det var att vi åkte så tidigt för efter att solen gick upp ordentligt såg vi inte svanstippen av ett enda djur (vilket var helt förståeligt då det var så varmt och fuktigt att vi höll på att kollapsa - men mer om det strax). Vi såg förresten några eremitkräftor och en stor tusenfoting men inte många av de över hundra arter djur som skulle finnas där.

Tydligen ska man få se många många fler djurarter om man sover i parken, men efter att ha läst omdömena på tripadvisor kände vi, då vi aldrig läst sämre acommodation-betyg, att "tack, men nej tack".

Bako, som förövrigt betyder Mangroveträd på det inhemska språket/dialekten som talas i fiskebyn där båtarna gick i från, består av bland annat 17 olika färgmarkerade vandringsleder i olika längd. Och eftersom vi var där över en dag frågade vi snabbt vilken/vilka som gav störst chans att se djur. Men som jag redan avslöjat såg vi inte mkt mer än vi redan sett.

Hur som gick vi först en tur på en timme enkel väg, alltså två timmar tur och retur. Där skulle man kunna se olika apor men en eremitkräfta och en ödla (just det - det såg vi ja!) var det enda vi såg. Häftig natur var det dock med stenblock och olika ferns.

Det var när vi skulle gå tur nummer två: Lintang trail, som vi gjorde det stora misstaget. Det var den enda turen vi skulle hinna innan båten gick tillbaka klockan fyra (de andra lederna var omkring sex till åtta timmar tur och retur) och vi hörde ju att de sa nåt om "vegetation" men tänkte inte mer på det. Lintang är en "cirkeltur" på 3,5 timmar och ena änden startade i samma riktning som de andra lederna. "Då testar vi andra hållet" tänkte vi och gick alltså i motsatt riktning mot vad alla andra gjorde. Efter en halvtimmes fin promenad började stigen klättra uppåt. Och efter ytterligare en halvtimme förstod vi att "jaha, den tänker fortsätta klättra uppåt nu" och efter lite drygt en timmes klättrande uppför fyrtiofemgradigt lutande slänt med rötter eller trappstegar i trettiofemgradig värme och tropikfuktig luft förstod varför alla andra startade Lintang-vandringen från andra riktningen. Sen... Dog vi. Nästan.

Det var utan tvekan det jobbigaste jag gjort någonsin. Trots vila emellanåt blev vi så trötta att vi var på gränsen till tårar varje gång det dök upp en ny stege. "Det kan inte fortsätta klättra uppåt nu! JAG KLARAR INTE MER" och "Vad har vi gett oss in på" var teman på de konversationer som klämdes in emellan svimmningskänslor och flämtanden. När vi äntligen nådde den punkt där det slutade klättra uppåt möttes vi istället av gassande "mitt-på-dagen-solsken" och kände oss trots tröjor på huvudet som två förlorade satar i öknen. Om vi inte haft så mycket vatten med oss som vi faktiskt hade anar jag att vi faktiskt hade kollapsat. Vi mötte folk längs vägen som kom från andra hållet och sa "we went the wrong way, you'll soon see why that is funny" och ett franskt par (som berättade att de enda djur de sett var "ö köppel öff bööörds") sa att det var brant från andra hållet också, och att det varit jobbigt för dem med. Haha, really? När vi väl kom dit var det EN MUSSKIT jämfört med vad vi klättrat uppför.

Sista vägen vandrade i alla fall jag i ett töcken. Mina blodtryckssänkande mediciner gjorde sig påminda och jag såg mest bara flimmer ett tag. Men vid den punkten ville vi inget annat än att komma tillbaka till högkvarteret så vi gick vidare.

Efter tre timmar och en kvarts vandrande var vi äntligen framme. Och det var då vi insåg att vi kanske inte varit så smarta. I alla fall inte jag som inte har de bästa förutsättningarna för extrem ansträngning i värme fick märka att jag tagit ut mig alldeles för mycket. När vi kom fram hade vi egentligen behövt äta nåt ordentligt, men var så utmattade och därav illamående att vi delade på en påse chips och tog en läsk var. Jag hade svårt att sitta upp och fick ont i hela ansiktet av att tugga chipsen. Där efter somnade jag pladask på en parkbänk och vaknade med kraftigt illamående. Helt sjukt. Vi drack i alla fall mycket vatten.

Vi fick turen att få klia på ett extra sällskapligt skäggsvin som låg utanför restaurangen och solade innan det var dags att hoppa i båten igen. Mannen som körde båten tillbaka var fantastisk, han bodde i byn Bako och till skillnad mot den första båtföraren tog han sig tid att förklara en massa om omgivningen, stanna och visa på olika djurs favoritställlen och för att berätta om hur han brukade skjuta med slangbella på strandkanterna när han var barn. Ovärderligt!

Bussresan hem blev tyvärr en tur i solsken också och trots att vi täckte oss med vad tyg vi hade så blev det väldigt varmt med solen genom fönstret. När vi väl kom fram var vi helt utpumpade. Det var också då vi förstod den enorma hjärndödheten i att inte ha ätit lunch, för när vi kom iväg till restaurangen (efter en lång kall dusch) insåg vi att vi inte ätit mer än några chips på tolv timmar. Med sex timmars ansträngning. Så himla korkat. Jag behöver inte säga att den middagen var bland det godaste jag ätit.

Så. Det var en fantastisk upplevelse med aporna och skäggsvinen, men såhär i efterhand tänker vi att vi kunde ha skippat vandringen, då den inte gav oss tillräckligt med naturupplevelse för att väga upp utmattningen. Vi tror att vi blev lite solsjuka dessutom för hela dagen efter var vi enormt sega och kände oss nästan febriga. Lesson learned. Ingen mer överansträngning och verkligen inte i tropiskt klimat.

Vi trivdes ändå väldigt bra på Borneo och är sjukt glada över att vi åkte dit och fick se all fantastisk natur och alla djur! Vi var ju från början inte säkra på att vi skulle dit.

I skrivande stund befinner vi oss i staden Padang i västra Sumatra, och vi ska skriva mer om det snart!

Kram på er alla!

Okej! Efter 35 minuters laddande hade den första bilden fortfarande inte laddats upp i inlägget. Uppladdningshastigheten på hostelet är lika snabbt som en snigel med släpvikt - så inga bilder än tyvärr :(
Vi jobbar på att hitta nåt ställe med kraftigare internet!
Håll ut!

Hej och hå allesammen!

Var en stund sen jag skrev något på bloggen. Men här
kommer en nedteckning av resan mellan Koh Phangan och Perhentian ilands.

Vi hade precis lämnat vårt andra home away from home, Sail Rock Divers, och knallat över till en liten turistbyrå som vi fått rekomenderad. Där fick vi hjälp av en kvinna med tandvärk (den mest svullna kinden i modern historia) att boka resan över till Malaysia. Vi hade sen innan bestämt oss för att ta tåget. Vi gillar båda att resa med tåg och föredrar det verkligen framför att åka buss eller taxi. Efter mycket om och men samt en del språksvårigheter (och några dråpliga avbrott när kvinnans treårige son skulle köra sin lilla röda leksakspickup på mig) kom vi fram till att det fanns tågbiljetter redan dagen efter. Mitt i en förklaring gällande priser, då hade vi två alternativ, taxibåt och lång bussresa eller taxibåt och lång tågresa, ändrade sig tandvärksresemäklaren och langade fram ett tredje förslag: nattbåt och sen minibuss. På krokiga fram- och tillbakaresonemang beslutade vi oss för att ta det tredje alternativet. Det beslutet grundade sig i att vi skulle få resa redan samma dag (slippa boka nytt hotell på Koh Phangan en natt till) och att det inte skulle vara fem timmars väntetid mellan kommunikationerna, vilket var fallet i de båda första alternativen.

Så - nattbåt och minibuss.

Vi hyrde en moped och brummade runt lite på ön. Hade några timmar att klubba ihjäl. Riktigt spännande. Man fick ta det riktigt lugnt i vissa nedförsbackar eftersom de var ca sjuttio graders lutning. Dessa blev även ett problem på tillbakavägen, motorn i vår moped var tyvärr inte tillräckligt trimmad.

När klockan slog åtta hade vi ätit en sista måltid med våra vänner Jay och Joel från Kanada, och det var dags att bege sig mot båten gick vi till resebyrån. Sen blev det mörkerrally, där mannen-till-kvinnan-med-tandvärken-och-fader-till-barnet-med-den-röda-leksakspickupen ansåg det viktigt att själv använda bälte, eftersom vi for fram i över nittio kilometer i timmen i totalt kolmörker, men inte spände fast sin treårige son som märkligt nog skulle följa med?! Jag ska låta bli att nämna att det inte fanns bälten i baksätet.

Väl vid kajen ser vi först en rätt stor kryssare, "coolt är det den vi ska åka med?". Det var det så klart inte. Det var en av de normalstora båtarna. Genom de öppna fönstren kunde vi skymta våningsängsliknande bäddar, påminde till viss del om dem på helvetesbussen.

Sen klev vi ombord. Det visade sig att det fanns ca tio stycken bäddar. Alla på en prydlig rad i mitten på andra däck. Vi och de övriga hundrafemtio passagerarna fick lov att samsas om utrymmet på sidorna om bäddarna. På golvet alltså. Det fanns nummer på sidorna som stämde överens med ens biljetter. Så där hade man sina trettio gånger två hundra centimeter att dela med halva grannen och sin packning.

Med det låga taket och den trånga platsen på skämtet till madrass, tog det inte lång tid innan man insåg vad den här båten skulle fraktat för några hundra år sedan... I alla fall, efter mycket brottning med våra norska och thailändska grannar föll vi tillslut i sömn. Tryggt vaggade av havet, ombord på Slavbåten.

Vi vaknade. När man lyfte på huvudet och såg ut var det fortfarande mörkt. Någonstans i bakgrunden kunde vi höra en kvinna skrika: "airrrpooor aAirpooort, airrrpooor aAirpooort". Precis vad man inte vill höra kl fem på morgonen när man äntligen hamnat i ett dvalliknande tillstånd.

Jaja, det var bara att lyfta sin väska från den för hundrafemtio år sedan vita, numera färgad av alla före detta användare av, kudden. Mums.

Väl av båten infann sig några gastkramande och nästan tårfyllda ögonblick när jag inte hittade våra fortsättningsbiljeter. Som tur var reser jag med en ängel som skred fram till min väska och trollade fram dem på tre röda.

Väntan. Efter en timme dök vår minibuss upp. Och efter ca en kvart av tryggt lagom stort utrymme blev vi dumpade på nästa väntplats.

Mer väntan. Mitt ute i ingenstans mellan ett gäng plåtskjul, en rad före detta flygplanssäten och två pensionerade bussar, numera habitat för alla vilda tamdjur i området, låg busscentralen. Den bestod av saniteter, mycket orena sådana, en biljettlucka och en kiosk. I biljettluckan tog de våra biljetter och gav oss varsin klisterlapp där det stod "KOLOK" eftersom vi skulle över gränsen vid Sungai Kolok. Så nu hade vi inga resebevis längre. Där skulle vi vänta i en och en halv timme. Är kanske inte så långt men när man är så trött att man kan somna stående och måste hålla sig vaken för att inte få bäddsällskap av skabbhunden, känns det som en ytterst lång tid. Det fanns ett gäng hundar som strök omkring och ville ha mat och sällskap. Problemet var att man kunde se lopporna och lössen sjuda i pälsen på de i övrigt mycket söta djuren. Särskilt jobbigt var det att se de kanske sex veckor gamla valparna rumla omkring och brottas, täckta i parasiter.

Sen kom våran rallybuss. Det var en likadan minibuss so. Den vi kommit dit i. Den största skillnaden var att den här var nästan full och vi var fyra stycken som skulle med den. Vi och två tyska killar. De lediga sätena var längst bak i bussen ("jävla oplanerade asiatpuckon!"). Så efter att ha klättrat över en hög väskor, tre muslimska kvinnor och ett annat asiatgäng befann vi oss längst bak i minibussen.

Brumm brumm.

Det var inte så farligt. Det enda som var riktigt jobbigt var det faktum att jag fötts med ben och fötter. Eftersom minibussens backlucka blev full när de första två av bussens nu femton (överdriver inte!) passagerare klev på, var vi tvungna att ha väskorna framför oss. Detta omöjliggjorde en bekväm sittställning. Trotts detta lyckades vi sova nästan hela vägen till minibussbytet.

Ja precis, vi skulle byta minibuss (igen).

Precis innan de skulle av snackade vi lite med tyskarna som spanade in min klisterlapp (Vicky hade tappat sin). "Ko lok? Is it an island?" Nä, vi förklarade att vi ville till Perhentian islands och att Sungai Kolok var staden på den Malaysiska gränsen. Då blev det liv i tyskarna. De skulle också dit! Men de blev tvingade av sitt resebolag att åka via den västra delen av Malaysia, istället för den östra som var den närmsta, eftersom det råkade vara KRIGSZON där.

Det blev lite diskussion med bolaget fram och tillbaka. Vi ville ju veta om det var farligt eller inte och om det inte var det ville tyskarna åka med oss istället för att behöva åka till andra sidan Malaysia. Men svaren lös med sin frånvaro. Den enda engelskspråkiga kvinnan på byrån vidhöll att hon bara kunde gå efter biljetterna. Och ifall det var farligt eller inte svarade hon inte på.

Jaja. Vi fick dela på oss i vilket fall. Vi skulle till plattform 21 och tyskarna skulle iväg på någon bakgata där en annan turistbyrå låg. Vicky han hitta ett wifi innan vi begav oss och kunde inte hitta något om krigszon i östra Malaysia.

När nästa minibuss kom blev det en komisk upprepning av det vi tidigare gjort mitt i natten. Kräla över bussens alla andra passagerare och ta de enda lediga platserna, lägst bak.

Sen gjorde vi två stopp innan vi äntligen var framme vid gränsen. Det första för att äta snabbnudlar och använda varsin squat-toalett. Det andra för att ett gäng thailändska militärer skulle snacka lite med oss på bussen. Stämningen var helt okej men det var lite obehagligt när befälet plockade fram sin fällkniv och skar upp ett hål i en kartong bredvid min ryggsäck (ge fan i väskan var det enda jag kunde tänka). Några kilometer senare hittade vicky krigszonen i Lonely Planet boken. Det farliga var inte östra Malaysia utan södra Thailand! Vi åkte just nu igenom den farligaste delen av Thailand! Men vi märkte inte av så mycket utom att det var fullt med militärer och Razorwire överallt.

Gränskontrollen mellan Malaysia och Thailand var inget annat än en promenad i parken. Smidigast hittills!

Väl i Malaysia blev vi påhoppad av en trevlig Malaysisk taxi chaufför som ville ha hundra Ringit för en tripp till hamnen nära Perhentian. Ja, en ny valuta som vi inte kollat upp än. Efter några snabba kollar i Lonely planet såg vi att hundra ringit borde vara ca tvåhundra SEK. Vi prutade min fick bara ned det hela till nittio ringit. Jaja det var tydligen bråttom eftersom sista båten gick vid halv sexoch nu var klockan fyra. Vi behövde dessutom stanna för att ta ut pengar. "No problem!".

Innan vi tog ut pengarna kolla vi upp via en valutaomvandlare i telefonen hur kursen egentligen låg. Där kom vi fram till att hundra ringit är femtio kronor, alltså hälften inte det dubbla som vi trodde först. "Fan va skönt! Då är det ju jättebilligt!" Men tiden drogs ut när automaten krånglade och vi blev tvungna att byta till mitt kort för att få ut pengarna.

Rallytaxi. Mannen körde som en galning. Det gick ofta i hundratjugo på raksträckorna. De väldigt dåligt underhållna raksträckorna. När klockan blev halv sex var det femkilometer kvar tydligen. Han brände fortfarande gummi. Eftersom vi inte ville störa honom, ifall han skulle flippa bilen och göra oss alla till sylt mot ett träd eller i en av långtradarna vi tävlade med, frågade vi inte om det inte redan var för sent.

Väl framme i hamnen klockan sex prick blev vi visade till en liten resebyrå där man kunde köpa biljetter på en speedboat över till öarna. Biljett till Kecil (den mindre av öarna där flest backpackers håller till) kirrad. Sen visade det sig att vi fortfarande väntade på ett gäng. Var visst inte så noga med avgågstider. Skönt.

Eftersom det inte skulle finnas några ATM (bankomater) på öarna behövde vi ta ut pengar för hela vistelsen där. Problemet med det var att den närmsta ATM:en låg en kilometer bort. Byrån erbjöd oss att skjuts dit. Vicky och en tysk kille åkte medan jag och tyskens flickvän stannade för att vakta väskorna. Vickys kort strejkade tydligen fortfarande och mitt fick hon inte med sig. Som tyr var fick hon låna fem hundra ringit av den snälla tysken. Vi fick hans bankuppgifter.

En skakig härlig båtresa senare anlände vi i mörker till Long Beach på Perhentian Island Kecil.

I ljuset från alla restauranger och chalets (typ bungalows fast mindre) kunde vi se den månskärsformade vita stranden och det mörka havet under en klar stjärnbestänkt himmel. Palmerna och den lummiga regnskogen höjde sig bakom bebyggelsen på den matdoftande stranden. Vi var på ett bättre ställe.

Efter att ha frågat på nästan alla ställen längs stranden efter rum verkade allt vara fullt, allt utom ett rum på World café. Tyvärr hade de bara ett riktigt dyrt rum kvar. Ett som egentligen kostade 650 ringit men som den mycket trevliga personalen kunde tänka sig att sänka till 400 för en natt. Vi kunde gå till Coral Beach och leta vidare där men det innebar att vi skulle behöva gå genom djungeln till en ny strand som kanske inte heller hade plats. Så vi tog det. "Äh två hundra spänn för lite lyxigare har vi lätt råd med!". Lite lyxigare... Vi befann oss plötsligt i en bröllopssvit med badrockar, utomhusdusch i kakel under natthimelen omgiven av bambuplantor. Sängen, lika stor som sovrummet hemma i Sverige, var lätt en av de renaste och mjukaste platserna jag upplevt. Och allt detta för bara två hundra spänn. Sjukt! För bra för att vara sant!

Sen begav vi oss ut i kvällen, nyduschade och väldoftande, för att få i oss något att äta. Vi behövde inte gå långt. World café hade nämligen Sea Food BBQ. Vart stycke fisk kostade ca trettio ringit och efter att ha konsulterat den mycket duktige kocken bestämde vi oss för en bit Grouper, en bit Red Snapper och en hummerstor Prawn. Alla fångade i vattnet utanför öarna samma morgon. Efter en titt på drinklistan bestämde vi oss för att en festmåltid av denna kaliber kräver en flaska Rött. Och trots alkoholskatten (de är muslimer i Malaysia) kostade husets bara tvåhundratjugo ringit. Ja det var lite dyrt kanske med en flaska för hundratio spänn men vi ville lyxa lite idag. Och vilket vin sen. Mustigt och sött. En fantastisk kväll helt enkelt. Man var rätt nöjd.

Nästa morgon började vi leta rum som skulle vara ner i stil med vår budget. Efter mycket om och men hittade vi Ombak. Ett dykställe. Rummen där kostade ca två hundrafemtio ringit var. Det fanns tyvärr inget som var ledigt i två dagar men vi om vi kunde tänka oss att byta fram och tillbaka fanns det så vi kunde bo i tre dagar till att börja med. Gott. Hundratjugo kr per natt var perfekt med tanke på vilken fin standard rummen höll.

Sen kom två härliga dagar av god mat härliga dyk med Ombak och vår härliga dykguide Malin från Finland. Skönt att kunna snacka svenska med den som vet mest om vattnen och platserna vi besökte. Och billigt som satan att dyka dessutom. Bara sjuttio ringit per person per dyk.

Först var vi på sugar wreck. En lastbåt som legat på botten i ca tio år. Där såg vi tre stycken Lionfish ett gäng Great Pufferfish och en Porcupinefish, stor rackare.

Sen var vi på Batu Layar där vi lyckades se vår första sköldpadda!

Dag tre. Vi känner att det var riktigt trevligt här. Vi säger till receptionisten att vi vill stanna två nätter. Hon bokar men vi betalar inte eftersom plånboken är på rummet.

Vid dykhänget träffar vi en annan svensk tjej som rest runt lite som vi tillsammans med sitt gäng i Asien. Hon har precis tagit Open Water dyk cert. Vi berättar om Koh Phagnan. När vi kommer in på hur jäkla billigt det är (nu kommer det) med dyken och allt häromkring säger hon "njae så billigt är det ju inte, inte billigare än andra ställen." Jaså inte, men en ringit är ju en halv krona. Tycker vi då. "Nej, nej det är tvärt om. En ringit är två kronor."

Vi hade alltså räknat rätt första gången innan vi hoppade in i taxin. Allt kostade fyra gånger så mycket! Taxiresan hade inte kostat femtio spänn utan två hundra kronor!

Botten föll ur kabintrycket föll och snåltarmen drog ihop sig till ett svart knyte.

Inte så konstigt att alla ATMs krånglat, för lite på kontot. Och vad hade det första rummet egentligen kostat?! Och vinet, svindel, vad kostade vårt rum vi bott i i tre dagar? Åh Gudt!

Det blev att avboka de två extra dagarna vi frågat om. Tur att vi inte betalat än. Sen gick vi till ett ställe där en charlet kostade femtio ringit per natt. Efter att vicky gått igenom räkenskaperna kunde vi konstatera att vi ändå inte gått så fasligt över vår budget om man räknade med resan hit på Slavbåten som inte kostat så mycket.

Stället vi nu bodde på hette (heter nog fortfarande) Ewans [euowans]. Ägaren, Ewan, var en fantastiskt trevlig och rolig människa. Behövde höra våra namn en gång och sen kunde han dem. Om man åker till Perhentian SKA man äta minst sju ggr på Ewans. De har den uteslutande bästa malaymaten på båda öarna. Min favorit blev Beef Paprik. Stöört gott! Det var så mysigt att sitta där med palmerna i bakgrunden, Ewans lilla dotter lekandes bland borden, hans snälla men inte så engelskspråkiga fru och mamma sittandes bakom disken för att ta betalt och allt detta emedan Ewan själv skuttade omkring bland borden för att ta beställningar eller bara prata. Ett av de bättre ställen vi varit på.

Sen följde några dagar av snorkel och sittande på Ewans från frukost till lunch eller från lunch till middag. Man kom aldrig riktigt därifrån. Vi såg både sköldpaddor, hajar, clownfiskar, parrotfish, triggerfish, och humphead parrotfish. En stor klump till monsterfisk, med näbb, knöl i pannan och en medellängd på ca sjuttio cm lång och en halv meter hög blev vi riktigt skrämda första gången vi såg en. Dessutom rörde de sig i stim. De var dock lika farliga som en snuttefilt. Snälla jättar. Triggerfish däremot. De är territoriala rackare som slåss först och frågar sen. Ingen jätte men eftersom vi råkade dyka upp i deras "nesting period" fick man vara vaksam på ifall de kom mot en.

Här får Vicky ta över. Hoppas att alla har det bra där hemma! Vink vink från tropikerna!

Vi kom till Koh Phangan men först buss (som lämnade Bangkok halv sex på morgonen-huh) och sen speedboat.

Vi hade fått tips av Vickis vän Malin om ett dykställe på ön som hette Sail Rock Divers så vi åkte direkt dit för att TA DYKCERT!

Vilket ställe! Helt underbar personal! Alla jättetrevliga och engagerade! Vi gjorde Open Water kursen och hade två unga kanadensare som sällskap (Joel, killen, berättade att han en gång inte kunnat gå hem från en kompis på kvällen för att det stod en Björn på deras uppfart-how crazy is that liksom) som båda jobbade på IKEA i Kanada!

Kursen gick jättebra! Efter tre dagar och fem poolsessioner, fyra havsdyk, fem knowledge rewiews och ett test senare hade vi våra certifikat!

Dykning är SÅ HÄFTIGT! Destinationen Sail Rock är en stenpelare mellan öarna Koh Phangan och Koh Tao och eftersom en stor del av thailändska gulfen är sandbottnad så väljer liksom alla fiskar att komma dit för att para sig, tvätta sig och så vidare! Vi har sett muränor, angel fish, trigger fish, sargent majors, big eye travelli och massa mer! Googla om ni vill se bilder! Det var lite läskigt första dagen bara när vi skulle fylla i hälsopapper. Ett "yes" på "have you or have you ever had"-frågorna innebar att man behövde kollas av läkare. Och Vicki fick ju självklart sex "yes" med tanke på allt sjukdomstjafs. John fick ett för att han haft astma. Så vi fick åka till läkaren (på vägen såg vi en apa på vespa - inte nåt man trott man skulle se) och vi var sjukt nervösa över att inte få dyka! Men allt gick bra och 200baht senare var vi tillbaka.

Vi gjorde inte jättemycket annat än att dyka på Phangan faktiskt. Förutom att missa det välkända Full Moon partyt då eftersom Vicki fick matförgiftning och sov o kräktes en hel dag.

Som tur var hade vi tv på rummet och fri tillgång till Sail Rocks filmer under hela vistelsen så vi har mått dåligt till Hannibal och skrattat ill Star Wars. Good Times helt enkelt! Men mest av allt kommer vi nog sakna Mazz, vår dyklärare från Sydafrika som hjälpte oss med allt ! Hon gav oss massa tips om Sydafrika och gav vi probiotiska piller när magförgiftningen härjade. Bästa!

Vi träffade även en svensk snubbe som kallas "pappa lelle" eller bara "pappa" på ön då han bor i Chaloklum (byn som Sail rock Divers ligger i) halva året. Han kände alla och ringde hit och dit och fixade. En liten annorlunda kvinnosyn hade han dock men med massor av historier från när han varit sjökapten i Karibien osv. Vi missade tyvärr att få åka med hans båt på en fisketur eftersom vi redan bokat resan till Malaysia då.

Och resan till Malaysia ska ni få höra om snart. Den var spännande...

En liten kortis den här gången:
Vi sitter just nu på en restaurang på Koh Phagnan och svälter till döds efter två dagars intensiva dyk. Imorgon kommer de sista två samt ett skrivprov (tar mig tillbaka till skolan, och jag gillar det inte/John). Efter imorgon kan vi nog lägga upp en del riktigt balla bilder!

To be fortsatt...

Inatt var det inte bra.

Vi befinner oss i den lilla staden Siem Riep, som är belöhen utanför Akor Wat. En ganska mysig stad fylld med guest houses, kaféer, restauranger och stora pampiga hotell.

Som vi snabbt lade märke till lider staden av stora strömavbrott, inte att undra på eftersom elledningarna se ut som de gör.

De har även en Night Market, den besöktes igår med resultatet: nya "alibaba-byxor", ormsprit, en rejäl omgång näsblod och riktigt god indisk mat.

När vi kom tillbaka till vårar guest house; No Problem Villa, märkte vi att strömmen fungerade! Hurra tänkte vi (det hade den inte gjort tidigare). Ett hurra för tidigt.

Det visade sig att stadens el inte var tillbaka utan husets egen generator fixade väggutag och lampor. Det uteslöt tyvärr vår air conditioner. Vi fick tack och lov en fläkt att ha bredvid sängen. Nyduschad och i fläktens omedelbara luftström var det uthärdligt.

Synd bara att de slog av generatorn efter kl 12:00.

Nu en fruktansvärt blöt och tilltrasslad (i våra reselakan, sängarna var en aning sunkiga -läs fruktansvärda-) fylld av feberdrömmar och stön av den besvärade sorten, känns det skönt att vi ska byta boende. Vi ska ju ända vara här i en dryg vecka.

//den svettigaste av oss

Vi fick precis höra att Ho Chi Minh City (eller Saigon som de flesta säger) har tio miljoner invånare (fler än hela Sverige liksom shiet!?) och fem miljoner mopeder. FEM MILJONER! Det finns alltså ca fem gånger så många mopeder som det finns folk i Stockholm!! (Möjlighet till felaktiga siffror finns angående Sverige där, men ni vet, typ)

Det som är bra med att vi prickat av Vietnam som ett av de första länderna i Asien är av vi blivit nästan PRO på att ta oss över gatorna. Ni har ju av tidigare inlägg förstått att det här med trafiken i Vietnam va... A precis. Vår guide idag berättade att bara under förra veckan som var nyårsveckan (meaning = people EV.ER.Y.WHERE) har nästan 300 personer dött i trafiken.

Hur som helst, vi har börjat bli riktigt bra på att ta oss över vägarna. Tricket är att man väntar på någon form av hål, sen går man bara och försöker att hålla ungefär samma takt hela tiden. Tanken är att bilarna och mopedisterna ska se dig, hinna se i vilken takt du går, och därav avgöra om de åker framför eller bakom dig. Ibland håller man tillbaka lite i tre steg ungefär, ibland får man öka. Smidigt är att gå två stycken så man kan kolla åt båda håll samtidigt, eftersom trafiken kommer från båda håll samtidigt. Och hela tiden.

Så, fellow vietnamresenärer, nu tar vi det en gång till:
1. Vänta på någon form av hål. Onödigt att gå när det är som tjockast trafik liksom. Ibland måste man det ändå, men you know, common sense.
2. KOMMUNICERA med varandra. "Hepp, nu går vi!" "Efter taxin där" osv
3. Sätt en takt och håll den. Man kan hålla tillbaka några steg eller öka lite med generellt ska man VERKLIGEN passa sig för att stanna, eller börja springa.
4. Byt inte riktning. Gå antingen över dit du tänkt eller stå kvar.

LYCKA TILL!