Johns och Vickys resa

Hej och hå allesammen!

Var en stund sen jag skrev något på bloggen. Men här
kommer en nedteckning av resan mellan Koh Phangan och Perhentian ilands.

Vi hade precis lämnat vårt andra home away from home, Sail Rock Divers, och knallat över till en liten turistbyrå som vi fått rekomenderad. Där fick vi hjälp av en kvinna med tandvärk (den mest svullna kinden i modern historia) att boka resan över till Malaysia. Vi hade sen innan bestämt oss för att ta tåget. Vi gillar båda att resa med tåg och föredrar det verkligen framför att åka buss eller taxi. Efter mycket om och men samt en del språksvårigheter (och några dråpliga avbrott när kvinnans treårige son skulle köra sin lilla röda leksakspickup på mig) kom vi fram till att det fanns tågbiljetter redan dagen efter. Mitt i en förklaring gällande priser, då hade vi två alternativ, taxibåt och lång bussresa eller taxibåt och lång tågresa, ändrade sig tandvärksresemäklaren och langade fram ett tredje förslag: nattbåt och sen minibuss. På krokiga fram- och tillbakaresonemang beslutade vi oss för att ta det tredje alternativet. Det beslutet grundade sig i att vi skulle få resa redan samma dag (slippa boka nytt hotell på Koh Phangan en natt till) och att det inte skulle vara fem timmars väntetid mellan kommunikationerna, vilket var fallet i de båda första alternativen.

Så - nattbåt och minibuss.

Vi hyrde en moped och brummade runt lite på ön. Hade några timmar att klubba ihjäl. Riktigt spännande. Man fick ta det riktigt lugnt i vissa nedförsbackar eftersom de var ca sjuttio graders lutning. Dessa blev även ett problem på tillbakavägen, motorn i vår moped var tyvärr inte tillräckligt trimmad.

När klockan slog åtta hade vi ätit en sista måltid med våra vänner Jay och Joel från Kanada, och det var dags att bege sig mot båten gick vi till resebyrån. Sen blev det mörkerrally, där mannen-till-kvinnan-med-tandvärken-och-fader-till-barnet-med-den-röda-leksakspickupen ansåg det viktigt att själv använda bälte, eftersom vi for fram i över nittio kilometer i timmen i totalt kolmörker, men inte spände fast sin treårige son som märkligt nog skulle följa med?! Jag ska låta bli att nämna att det inte fanns bälten i baksätet.

Väl vid kajen ser vi först en rätt stor kryssare, "coolt är det den vi ska åka med?". Det var det så klart inte. Det var en av de normalstora båtarna. Genom de öppna fönstren kunde vi skymta våningsängsliknande bäddar, påminde till viss del om dem på helvetesbussen.

Sen klev vi ombord. Det visade sig att det fanns ca tio stycken bäddar. Alla på en prydlig rad i mitten på andra däck. Vi och de övriga hundrafemtio passagerarna fick lov att samsas om utrymmet på sidorna om bäddarna. På golvet alltså. Det fanns nummer på sidorna som stämde överens med ens biljetter. Så där hade man sina trettio gånger två hundra centimeter att dela med halva grannen och sin packning.

Med det låga taket och den trånga platsen på skämtet till madrass, tog det inte lång tid innan man insåg vad den här båten skulle fraktat för några hundra år sedan... I alla fall, efter mycket brottning med våra norska och thailändska grannar föll vi tillslut i sömn. Tryggt vaggade av havet, ombord på Slavbåten.

Vi vaknade. När man lyfte på huvudet och såg ut var det fortfarande mörkt. Någonstans i bakgrunden kunde vi höra en kvinna skrika: "airrrpooor aAirpooort, airrrpooor aAirpooort". Precis vad man inte vill höra kl fem på morgonen när man äntligen hamnat i ett dvalliknande tillstånd.

Jaja, det var bara att lyfta sin väska från den för hundrafemtio år sedan vita, numera färgad av alla före detta användare av, kudden. Mums.

Väl av båten infann sig några gastkramande och nästan tårfyllda ögonblick när jag inte hittade våra fortsättningsbiljeter. Som tur var reser jag med en ängel som skred fram till min väska och trollade fram dem på tre röda.

Väntan. Efter en timme dök vår minibuss upp. Och efter ca en kvart av tryggt lagom stort utrymme blev vi dumpade på nästa väntplats.

Mer väntan. Mitt ute i ingenstans mellan ett gäng plåtskjul, en rad före detta flygplanssäten och två pensionerade bussar, numera habitat för alla vilda tamdjur i området, låg busscentralen. Den bestod av saniteter, mycket orena sådana, en biljettlucka och en kiosk. I biljettluckan tog de våra biljetter och gav oss varsin klisterlapp där det stod "KOLOK" eftersom vi skulle över gränsen vid Sungai Kolok. Så nu hade vi inga resebevis längre. Där skulle vi vänta i en och en halv timme. Är kanske inte så långt men när man är så trött att man kan somna stående och måste hålla sig vaken för att inte få bäddsällskap av skabbhunden, känns det som en ytterst lång tid. Det fanns ett gäng hundar som strök omkring och ville ha mat och sällskap. Problemet var att man kunde se lopporna och lössen sjuda i pälsen på de i övrigt mycket söta djuren. Särskilt jobbigt var det att se de kanske sex veckor gamla valparna rumla omkring och brottas, täckta i parasiter.

Sen kom våran rallybuss. Det var en likadan minibuss so. Den vi kommit dit i. Den största skillnaden var att den här var nästan full och vi var fyra stycken som skulle med den. Vi och två tyska killar. De lediga sätena var längst bak i bussen ("jävla oplanerade asiatpuckon!"). Så efter att ha klättrat över en hög väskor, tre muslimska kvinnor och ett annat asiatgäng befann vi oss längst bak i minibussen.

Brumm brumm.

Det var inte så farligt. Det enda som var riktigt jobbigt var det faktum att jag fötts med ben och fötter. Eftersom minibussens backlucka blev full när de första två av bussens nu femton (överdriver inte!) passagerare klev på, var vi tvungna att ha väskorna framför oss. Detta omöjliggjorde en bekväm sittställning. Trotts detta lyckades vi sova nästan hela vägen till minibussbytet.

Ja precis, vi skulle byta minibuss (igen).

Precis innan de skulle av snackade vi lite med tyskarna som spanade in min klisterlapp (Vicky hade tappat sin). "Ko lok? Is it an island?" Nä, vi förklarade att vi ville till Perhentian islands och att Sungai Kolok var staden på den Malaysiska gränsen. Då blev det liv i tyskarna. De skulle också dit! Men de blev tvingade av sitt resebolag att åka via den västra delen av Malaysia, istället för den östra som var den närmsta, eftersom det råkade vara KRIGSZON där.

Det blev lite diskussion med bolaget fram och tillbaka. Vi ville ju veta om det var farligt eller inte och om det inte var det ville tyskarna åka med oss istället för att behöva åka till andra sidan Malaysia. Men svaren lös med sin frånvaro. Den enda engelskspråkiga kvinnan på byrån vidhöll att hon bara kunde gå efter biljetterna. Och ifall det var farligt eller inte svarade hon inte på.

Jaja. Vi fick dela på oss i vilket fall. Vi skulle till plattform 21 och tyskarna skulle iväg på någon bakgata där en annan turistbyrå låg. Vicky han hitta ett wifi innan vi begav oss och kunde inte hitta något om krigszon i östra Malaysia.

När nästa minibuss kom blev det en komisk upprepning av det vi tidigare gjort mitt i natten. Kräla över bussens alla andra passagerare och ta de enda lediga platserna, lägst bak.

Sen gjorde vi två stopp innan vi äntligen var framme vid gränsen. Det första för att äta snabbnudlar och använda varsin squat-toalett. Det andra för att ett gäng thailändska militärer skulle snacka lite med oss på bussen. Stämningen var helt okej men det var lite obehagligt när befälet plockade fram sin fällkniv och skar upp ett hål i en kartong bredvid min ryggsäck (ge fan i väskan var det enda jag kunde tänka). Några kilometer senare hittade vicky krigszonen i Lonely Planet boken. Det farliga var inte östra Malaysia utan södra Thailand! Vi åkte just nu igenom den farligaste delen av Thailand! Men vi märkte inte av så mycket utom att det var fullt med militärer och Razorwire överallt.

Gränskontrollen mellan Malaysia och Thailand var inget annat än en promenad i parken. Smidigast hittills!

Väl i Malaysia blev vi påhoppad av en trevlig Malaysisk taxi chaufför som ville ha hundra Ringit för en tripp till hamnen nära Perhentian. Ja, en ny valuta som vi inte kollat upp än. Efter några snabba kollar i Lonely planet såg vi att hundra ringit borde vara ca tvåhundra SEK. Vi prutade min fick bara ned det hela till nittio ringit. Jaja det var tydligen bråttom eftersom sista båten gick vid halv sexoch nu var klockan fyra. Vi behövde dessutom stanna för att ta ut pengar. "No problem!".

Innan vi tog ut pengarna kolla vi upp via en valutaomvandlare i telefonen hur kursen egentligen låg. Där kom vi fram till att hundra ringit är femtio kronor, alltså hälften inte det dubbla som vi trodde först. "Fan va skönt! Då är det ju jättebilligt!" Men tiden drogs ut när automaten krånglade och vi blev tvungna att byta till mitt kort för att få ut pengarna.

Rallytaxi. Mannen körde som en galning. Det gick ofta i hundratjugo på raksträckorna. De väldigt dåligt underhållna raksträckorna. När klockan blev halv sex var det femkilometer kvar tydligen. Han brände fortfarande gummi. Eftersom vi inte ville störa honom, ifall han skulle flippa bilen och göra oss alla till sylt mot ett träd eller i en av långtradarna vi tävlade med, frågade vi inte om det inte redan var för sent.

Väl framme i hamnen klockan sex prick blev vi visade till en liten resebyrå där man kunde köpa biljetter på en speedboat över till öarna. Biljett till Kecil (den mindre av öarna där flest backpackers håller till) kirrad. Sen visade det sig att vi fortfarande väntade på ett gäng. Var visst inte så noga med avgågstider. Skönt.

Eftersom det inte skulle finnas några ATM (bankomater) på öarna behövde vi ta ut pengar för hela vistelsen där. Problemet med det var att den närmsta ATM:en låg en kilometer bort. Byrån erbjöd oss att skjuts dit. Vicky och en tysk kille åkte medan jag och tyskens flickvän stannade för att vakta väskorna. Vickys kort strejkade tydligen fortfarande och mitt fick hon inte med sig. Som tyr var fick hon låna fem hundra ringit av den snälla tysken. Vi fick hans bankuppgifter.

En skakig härlig båtresa senare anlände vi i mörker till Long Beach på Perhentian Island Kecil.

I ljuset från alla restauranger och chalets (typ bungalows fast mindre) kunde vi se den månskärsformade vita stranden och det mörka havet under en klar stjärnbestänkt himmel. Palmerna och den lummiga regnskogen höjde sig bakom bebyggelsen på den matdoftande stranden. Vi var på ett bättre ställe.

Efter att ha frågat på nästan alla ställen längs stranden efter rum verkade allt vara fullt, allt utom ett rum på World café. Tyvärr hade de bara ett riktigt dyrt rum kvar. Ett som egentligen kostade 650 ringit men som den mycket trevliga personalen kunde tänka sig att sänka till 400 för en natt. Vi kunde gå till Coral Beach och leta vidare där men det innebar att vi skulle behöva gå genom djungeln till en ny strand som kanske inte heller hade plats. Så vi tog det. "Äh två hundra spänn för lite lyxigare har vi lätt råd med!". Lite lyxigare... Vi befann oss plötsligt i en bröllopssvit med badrockar, utomhusdusch i kakel under natthimelen omgiven av bambuplantor. Sängen, lika stor som sovrummet hemma i Sverige, var lätt en av de renaste och mjukaste platserna jag upplevt. Och allt detta för bara två hundra spänn. Sjukt! För bra för att vara sant!

Sen begav vi oss ut i kvällen, nyduschade och väldoftande, för att få i oss något att äta. Vi behövde inte gå långt. World café hade nämligen Sea Food BBQ. Vart stycke fisk kostade ca trettio ringit och efter att ha konsulterat den mycket duktige kocken bestämde vi oss för en bit Grouper, en bit Red Snapper och en hummerstor Prawn. Alla fångade i vattnet utanför öarna samma morgon. Efter en titt på drinklistan bestämde vi oss för att en festmåltid av denna kaliber kräver en flaska Rött. Och trots alkoholskatten (de är muslimer i Malaysia) kostade husets bara tvåhundratjugo ringit. Ja det var lite dyrt kanske med en flaska för hundratio spänn men vi ville lyxa lite idag. Och vilket vin sen. Mustigt och sött. En fantastisk kväll helt enkelt. Man var rätt nöjd.

Nästa morgon började vi leta rum som skulle vara ner i stil med vår budget. Efter mycket om och men hittade vi Ombak. Ett dykställe. Rummen där kostade ca två hundrafemtio ringit var. Det fanns tyvärr inget som var ledigt i två dagar men vi om vi kunde tänka oss att byta fram och tillbaka fanns det så vi kunde bo i tre dagar till att börja med. Gott. Hundratjugo kr per natt var perfekt med tanke på vilken fin standard rummen höll.

Sen kom två härliga dagar av god mat härliga dyk med Ombak och vår härliga dykguide Malin från Finland. Skönt att kunna snacka svenska med den som vet mest om vattnen och platserna vi besökte. Och billigt som satan att dyka dessutom. Bara sjuttio ringit per person per dyk.

Först var vi på sugar wreck. En lastbåt som legat på botten i ca tio år. Där såg vi tre stycken Lionfish ett gäng Great Pufferfish och en Porcupinefish, stor rackare.

Sen var vi på Batu Layar där vi lyckades se vår första sköldpadda!

Dag tre. Vi känner att det var riktigt trevligt här. Vi säger till receptionisten att vi vill stanna två nätter. Hon bokar men vi betalar inte eftersom plånboken är på rummet.

Vid dykhänget träffar vi en annan svensk tjej som rest runt lite som vi tillsammans med sitt gäng i Asien. Hon har precis tagit Open Water dyk cert. Vi berättar om Koh Phagnan. När vi kommer in på hur jäkla billigt det är (nu kommer det) med dyken och allt häromkring säger hon "njae så billigt är det ju inte, inte billigare än andra ställen." Jaså inte, men en ringit är ju en halv krona. Tycker vi då. "Nej, nej det är tvärt om. En ringit är två kronor."

Vi hade alltså räknat rätt första gången innan vi hoppade in i taxin. Allt kostade fyra gånger så mycket! Taxiresan hade inte kostat femtio spänn utan två hundra kronor!

Botten föll ur kabintrycket föll och snåltarmen drog ihop sig till ett svart knyte.

Inte så konstigt att alla ATMs krånglat, för lite på kontot. Och vad hade det första rummet egentligen kostat?! Och vinet, svindel, vad kostade vårt rum vi bott i i tre dagar? Åh Gudt!

Det blev att avboka de två extra dagarna vi frågat om. Tur att vi inte betalat än. Sen gick vi till ett ställe där en charlet kostade femtio ringit per natt. Efter att vicky gått igenom räkenskaperna kunde vi konstatera att vi ändå inte gått så fasligt över vår budget om man räknade med resan hit på Slavbåten som inte kostat så mycket.

Stället vi nu bodde på hette (heter nog fortfarande) Ewans [euowans]. Ägaren, Ewan, var en fantastiskt trevlig och rolig människa. Behövde höra våra namn en gång och sen kunde han dem. Om man åker till Perhentian SKA man äta minst sju ggr på Ewans. De har den uteslutande bästa malaymaten på båda öarna. Min favorit blev Beef Paprik. Stöört gott! Det var så mysigt att sitta där med palmerna i bakgrunden, Ewans lilla dotter lekandes bland borden, hans snälla men inte så engelskspråkiga fru och mamma sittandes bakom disken för att ta betalt och allt detta emedan Ewan själv skuttade omkring bland borden för att ta beställningar eller bara prata. Ett av de bättre ställen vi varit på.

Sen följde några dagar av snorkel och sittande på Ewans från frukost till lunch eller från lunch till middag. Man kom aldrig riktigt därifrån. Vi såg både sköldpaddor, hajar, clownfiskar, parrotfish, triggerfish, och humphead parrotfish. En stor klump till monsterfisk, med näbb, knöl i pannan och en medellängd på ca sjuttio cm lång och en halv meter hög blev vi riktigt skrämda första gången vi såg en. Dessutom rörde de sig i stim. De var dock lika farliga som en snuttefilt. Snälla jättar. Triggerfish däremot. De är territoriala rackare som slåss först och frågar sen. Ingen jätte men eftersom vi råkade dyka upp i deras "nesting period" fick man vara vaksam på ifall de kom mot en.

Här får Vicky ta över. Hoppas att alla har det bra där hemma! Vink vink från tropikerna!