Johns och Vickys resa

Kuching visade sig vara ett sånt ställe där man fastade. Plötsligt märkte vi en kväll när vi skulle sova att vi skulle ha checkat ut tidigare samma dag, men det hade varken vi eller hostelägarna kommit ihåg!

Vårt hostel hette Marco Polo och var återigen ett home away from home med ett fantastiskt par som skötte stället. Mannen Samuel fastnade man hos varje gång man pratade med honom och en två minuters fråga blev alltid en halvtimmes diskussion om malaysiskt styre, européer och kinesisk soppa. Vi fick i alla fall stanna längre och fem bokade nätter blev nio. Hoppsan.

När det för tredje gången samma dag blev blixt- åsk- och regnstorm började man inse att vi faktiskt var riktigt nära ekvatorn!

Malaysia består ju av en härlig blandning indier, kineser och vad vi antar är "riktiga" malayer - alltså de någonstans mitt emellan. Och vi bodde i delen som var det gamla china town. Efter ytterligare ett försök har vi insett att nej, kinesisk mat är ingenting för oss.

Kuching är den största staden i Sarawak (västra delen av malaysiska Borneo) och Kuching i sig betyder "katt". Vilket fint framhävdes av de otaliga färgglada statyerna av katter överallt i rondeller och korsningar.

Efter den fantastiska grottan vi beskrev tidigare besökte vi Bako National Park! Vi gick upp i ottan för att hoppa på en buss strax efter sju mot parken. Stöddämparna på den bussen hade nog vittrat bort någon gång i början av 1900-talet och ljuddämparen avled nog strax därefter. Men en timmes skumpade, gällt skärande bussresa senare var vi framme vid stationen där man bytte för att åka båt sista biten. Vi hade åkt med fyra andra turister i bussen och hamnade naturligt i en samlad trupp vid kassan. Sen visade det sig såklart att man fick vara max fem passagerare i båten, och de andra hamnade snabbt i en båt tillsammans. Detta ledde till att jag och John fick ta en båt själva - vilket i sin tur innebar en kostnad på drygt 90kr per person. Ingen av de andra turisterna la en tanke på att vi kunde dela upp oss tre och tre och på så sätt få ett billigare pris allihop - nejdå. Efter ett smärre utbrott från Johns sida, över att dom inte kunde klämma in en ynka person till, kom vi fram till att det inte är någon idé att gråta över varken spilld mjölk eller spenderade pengar. Så vi skuttade ner i båten och åkte iväg på en riktigt mysig morgonbåttur.

Sen flög all ilska i väg som en fjärt i vinden när vi kom fram till park-kajen och möttes av fantastiska mangroveträd och en HEL FLOCK MED NÄSAPOR! På den kilometerlånga smått leriga stranden bökade fyra skäggsvin och i träden precis vid kajen klättrade proboscisaporna (näsaporna alltså) runt med kulmagar som skulle göra tomten stolt. Så vi hann knappt hoppa av båten innan vi stod mitt i en äkta National Geographic upplevelse och diskuterade apornas likhet med Gerard Depardieu (googlar man proboscis så kommer det faktiskt upp en bild på Gerard utklädd till just en proboscis så jag antar att vi inte var först med denna iakttagelse).

Vi förstod senare vilken otrolig tur vi hade, och hur bra det var att vi åkte så tidigt för efter att solen gick upp ordentligt såg vi inte svanstippen av ett enda djur (vilket var helt förståeligt då det var så varmt och fuktigt att vi höll på att kollapsa - men mer om det strax). Vi såg förresten några eremitkräftor och en stor tusenfoting men inte många av de över hundra arter djur som skulle finnas där.

Tydligen ska man få se många många fler djurarter om man sover i parken, men efter att ha läst omdömena på tripadvisor kände vi, då vi aldrig läst sämre acommodation-betyg, att "tack, men nej tack".

Bako, som förövrigt betyder Mangroveträd på det inhemska språket/dialekten som talas i fiskebyn där båtarna gick i från, består av bland annat 17 olika färgmarkerade vandringsleder i olika längd. Och eftersom vi var där över en dag frågade vi snabbt vilken/vilka som gav störst chans att se djur. Men som jag redan avslöjat såg vi inte mkt mer än vi redan sett.

Hur som gick vi först en tur på en timme enkel väg, alltså två timmar tur och retur. Där skulle man kunna se olika apor men en eremitkräfta och en ödla (just det - det såg vi ja!) var det enda vi såg. Häftig natur var det dock med stenblock och olika ferns.

Det var när vi skulle gå tur nummer två: Lintang trail, som vi gjorde det stora misstaget. Det var den enda turen vi skulle hinna innan båten gick tillbaka klockan fyra (de andra lederna var omkring sex till åtta timmar tur och retur) och vi hörde ju att de sa nåt om "vegetation" men tänkte inte mer på det. Lintang är en "cirkeltur" på 3,5 timmar och ena änden startade i samma riktning som de andra lederna. "Då testar vi andra hållet" tänkte vi och gick alltså i motsatt riktning mot vad alla andra gjorde. Efter en halvtimmes fin promenad började stigen klättra uppåt. Och efter ytterligare en halvtimme förstod vi att "jaha, den tänker fortsätta klättra uppåt nu" och efter lite drygt en timmes klättrande uppför fyrtiofemgradigt lutande slänt med rötter eller trappstegar i trettiofemgradig värme och tropikfuktig luft förstod varför alla andra startade Lintang-vandringen från andra riktningen. Sen... Dog vi. Nästan.

Det var utan tvekan det jobbigaste jag gjort någonsin. Trots vila emellanåt blev vi så trötta att vi var på gränsen till tårar varje gång det dök upp en ny stege. "Det kan inte fortsätta klättra uppåt nu! JAG KLARAR INTE MER" och "Vad har vi gett oss in på" var teman på de konversationer som klämdes in emellan svimmningskänslor och flämtanden. När vi äntligen nådde den punkt där det slutade klättra uppåt möttes vi istället av gassande "mitt-på-dagen-solsken" och kände oss trots tröjor på huvudet som två förlorade satar i öknen. Om vi inte haft så mycket vatten med oss som vi faktiskt hade anar jag att vi faktiskt hade kollapsat. Vi mötte folk längs vägen som kom från andra hållet och sa "we went the wrong way, you'll soon see why that is funny" och ett franskt par (som berättade att de enda djur de sett var "ö köppel öff bööörds") sa att det var brant från andra hållet också, och att det varit jobbigt för dem med. Haha, really? När vi väl kom dit var det EN MUSSKIT jämfört med vad vi klättrat uppför.

Sista vägen vandrade i alla fall jag i ett töcken. Mina blodtryckssänkande mediciner gjorde sig påminda och jag såg mest bara flimmer ett tag. Men vid den punkten ville vi inget annat än att komma tillbaka till högkvarteret så vi gick vidare.

Efter tre timmar och en kvarts vandrande var vi äntligen framme. Och det var då vi insåg att vi kanske inte varit så smarta. I alla fall inte jag som inte har de bästa förutsättningarna för extrem ansträngning i värme fick märka att jag tagit ut mig alldeles för mycket. När vi kom fram hade vi egentligen behövt äta nåt ordentligt, men var så utmattade och därav illamående att vi delade på en påse chips och tog en läsk var. Jag hade svårt att sitta upp och fick ont i hela ansiktet av att tugga chipsen. Där efter somnade jag pladask på en parkbänk och vaknade med kraftigt illamående. Helt sjukt. Vi drack i alla fall mycket vatten.

Vi fick turen att få klia på ett extra sällskapligt skäggsvin som låg utanför restaurangen och solade innan det var dags att hoppa i båten igen. Mannen som körde båten tillbaka var fantastisk, han bodde i byn Bako och till skillnad mot den första båtföraren tog han sig tid att förklara en massa om omgivningen, stanna och visa på olika djurs favoritställlen och för att berätta om hur han brukade skjuta med slangbella på strandkanterna när han var barn. Ovärderligt!

Bussresan hem blev tyvärr en tur i solsken också och trots att vi täckte oss med vad tyg vi hade så blev det väldigt varmt med solen genom fönstret. När vi väl kom fram var vi helt utpumpade. Det var också då vi förstod den enorma hjärndödheten i att inte ha ätit lunch, för när vi kom iväg till restaurangen (efter en lång kall dusch) insåg vi att vi inte ätit mer än några chips på tolv timmar. Med sex timmars ansträngning. Så himla korkat. Jag behöver inte säga att den middagen var bland det godaste jag ätit.

Så. Det var en fantastisk upplevelse med aporna och skäggsvinen, men såhär i efterhand tänker vi att vi kunde ha skippat vandringen, då den inte gav oss tillräckligt med naturupplevelse för att väga upp utmattningen. Vi tror att vi blev lite solsjuka dessutom för hela dagen efter var vi enormt sega och kände oss nästan febriga. Lesson learned. Ingen mer överansträngning och verkligen inte i tropiskt klimat.

Vi trivdes ändå väldigt bra på Borneo och är sjukt glada över att vi åkte dit och fick se all fantastisk natur och alla djur! Vi var ju från början inte säkra på att vi skulle dit.

I skrivande stund befinner vi oss i staden Padang i västra Sumatra, och vi ska skriva mer om det snart!

Kram på er alla!