Johns och Vickys resa

Ännu en galen bussresa. 

 

Tidigt på morgonen går vi upp för att hinna med en buss till El Nido. Efter ytterligare en frukost bestående av några korslagda bitar vitt bröd och ett stekt ägg som bara Vicki fick i sig (John har skapat en ny trend med att må illa på morgonen och dessutom inte kunna äta ägg överhuvudtaget utan att "kasta upp" så att säga. Jag förstår vad ni tänker, men det är lugnt, vi har kollat och han är inte gravid) hoppade vi in i en tricycle och skramlade iväg mot busstationen. 

 

Busstationen var ytterligare en där de arbetande jobbar efter policyn "Skrik högst så får du flest kunder" - men vi visste lyckligtvis vilken buss vi ville ta och köpte snällt två biljetter till El Nido med aircon bussen kl. 10. Vi skulle ha tagit en minivan. Men det visste vi inte då. 

 

Först och främst sitter folk såklart en och en (vilket jag inte kan klaga på eftersom jag alltid tar ett eget säte på bussen om jag kan också - det känns bara mer besvärligt när man är två) och dessutom ska vi tydligen ha all  vår packning under sätena vi sitter på, för det är fullt i bagageutrymmet under bussen. Så ja, snart sitter vi där på varsin sida om mittgången i ett säte utan armstöd mot gången, och knäna upp i hakan eftersom väskorna tar upp all. plats. När bussen har börjat åka tar det ungefär fem minuter innan vi börjar ana att det här kommer bli en bussresa att minnas. 

 

Ni vet när det är en varningsskylt med en s-liknande krumelur som varnar för skarpa svängar. Det fanns inga sådana här, för materialåtgången hade blivit för stor. Vi hade tur när det var svängar om inte var skarpare än i en rondell ungefär. I någonstans mellan 70 och 100 km i timmen susade vi fram i svängarna och det tog inte lång tid innan bristen på armstöd blev uppenbar. Vi fick spjärna emot med både fötter och armar, och trots det låg vi i mittgången ett antal gånger. Fem timmar skulle resan ta. Wii…hoo…

 

Om föraren tog hinten när inte bara ett utan tre barn satt och kräktes obehindrat i plastpåsar? Nejdå. Man måste ju komma fram fort. Det blev obligatoriska pauser efter varje gång någon skulle av eller på att slänga kräkpåsar och dela ut nya. Men köra lugnare? Låta bli att gasa i svängarna? Nej. Absolut inte. 

 

Sex timmar senare värkte armarna som efter ett redigt bodypump-pass när bussen äntligen var framme. Tre plåtskjul och en bensinmack var det vi såg omkring, men en kort tricycleresa senare kom vi till själva lilla staden/byn El Nido. 

 

El Nido i sig var inte fantastiskt om vi ska vara ärliga. Vi hade kanske lite för höga förväntningar. Filippinerna är utan tvekan ett fattigt land, så avlopp och annat rinner i rännorna längs gatorna, riktigt sjuka hundar springer omkring och den allmänna känslan är rätt så smutsig. Man känner sig hemsk som känner så, men det känns som att magsjukebakterier och andra sjukdomar lurar kring varje hörn och bortskämd som man är med renlighet i Sverige så blev vi lite stressade av det. Dessutom var det vi trodde skulle vara en strand alla Gili Islands, en båttäckt strand med geggigt sjögräs överallt.  Vårt första intryck var helt enkelt något av en besvikelse. 

 

Första morgonen skulle vi byta rum och möttes då dessutom av monsunregnet Sven-Bertil som inte tänkte pausa på två timmar. Så vi fastnade på frukostrestaurangen tills det hela lättade lite grann. Tur i oturen så hade vi tv på rummet, så den första bortregnade dagen spenderades i ärlighetens namn framför dumburken. Vi bytte rum igen efter två nätter till ett mycket mysigt ställe som hette Casa Cecilia, ett ställe som bjöd på en hel del action, och ni kommer få höra med om det i Johns nästa inlägg.

 

Slutligen kom den dag då vi bokat en Island-hopping tur och som en gåva från himmelen var den dagen alldeles förträffligt solig och varm. Och ganska snabbt förändrades vår hittills halvbittra syn på El Nido. Galaxer i mina Braxer - vilken vacker plats! Vi åkte på tour A, det fanns A, B, C, D att välja på och alla resebyråer erbjöd ungefär samma saker till samma pris. Vi besökte en stor lagun, en liten, en hemlig. Vattnet var överjordsligt blått och karstbergen tornade över oss i äkta Jurassic Park-känsla. Magiskt. 

 

 

 

Bland de andra turisterna på båten började vi prata med bland annat Karey, en medelålders australienska och supertrevlig kvinna som hade fantastisk humor. Hon introducerade oss även för Mary Gold, en liten (liten) tjej från Filippinerna som bott de senaste fem åren i Australien hon med. Hon erbjöd snabbt att vi skulle höras när vi kommit till Mackay i AUS, där hon bodde så att hon kunde ge oss "The Grand Tour" - hur skulle man någonsin kunna tacka nej till något sådant? I priset för turen ingick en fantastisk lunch på stranden med nygrillad kyckling, fisk och en färskt skuren sallad, en salsa och massa färsk frukt. Detta intogs sittandes på den kritvita stranden framför det "det här är inte ens okej"-blåa havet till ljudet av vågorna. Helt okej. Heeelt okej. 

 

På vägen tillbaka blev vi medbjudna på middag med hela gänget, så klockan sju möttes vi utanför resebyrån. Vid det laget var både jag och John rätt skakade och hade chock-efterdyningar. Och ni får som sagt en förklaring på det snart. Vi hade en jättehärlig kväll och tjejen Mary Gold, eller Little Golden som vi börjat kalla henne visade sig vara en otroligt härlig tjej, och det visade sig dessutom att hon bott i Cebu (innan hon flyttade till Australien), staden vi skulle flyga till Hong Kong i från, och hennes syster bodde där fortfarande, så hon skulle också tillbaka dit. Vi bestämde att vi skulle mötas där så skulle hon visa oss runt. Sån tur för oss att lära känns henne!

 

En intressant upplevelse var när vi på nära håll fick se en filippinsk "läckerhet" intas. Dovos tror vi att det hette. Det är hönsägg som man tar när gulan börjat utvecklas till foster och kokar. Sen äter man detta med vinäger och salt. Jag tror inte jag sett ett så äckligt ägg någonsin i hela mitt liv. Visa bitar spottades ut utav den halvstelnade gråbrunslemmiga röran. Jahaja, fjädrarna. Jag förstår. Huuu. Senare efter några drinkar hamnade vi naturally i världsviktiga diskussioner om religion och kvinnoförnedring och samhällets tryck på individen och annat fint. Det var en bra kväll. 

 

Efter fem nätter i El Nido åkte vi tillbaka till Puerto Princesa. Den här gången i minivan och OJ vilken skillnad det var. Vår enda möjlighet att komma till Cebu city, varifrån vi hade våra Hong Kong-biljetter bokade, var att flyga från PP så därför återvände vi dit. Förutom att vi höll på att missa flyget till Cebu, då vår flygplatsskjuts var den enda lagliga föraren i Filippinerna och han var dessutom lite sen att plocka upp oss, så gick resan bra. Så vi anlände till Cebu och hade då exakt en vecka kvar i Asien. EN vecka. Helt sjukt vad fort det har gått såhär i efterhand.