Johns och Vickys resa

Vi överlevde, men det var knappt. Nä, inget dödligt hände, men vi är sannerligen en upplevelse rikare.

Till att börja med hade vi fått veta att vi skulle vara på hotellet senast(!) klockan 17 för att bli upplockade till bussen. Vi hade lite att göra och var sega så vi var där i god tid kl 16:10 för bussen skulle gå 17:30.

Klockan 18:50 blev vi upplockade av taxi. Tillsammans med ett gäng inrökta grabbiga ryssar (eller liknande).

Vi blev utslängda på en stor jordstampad parkering med instängslade hus på ena sidan och ett klassiskt litet vietnamesiskt skjul med plaststolar och läskförsäljning i mitten. Vi och ryssarna och alla väskor.

Efter ett tag kom den gula bussen som vi skulle åka med, och det blev som John brukar säga "krig". Snabbt som attan fick vi kasta in våra väskor under bussen till den rökande på-huk-sittande-i-bagageutrymmet-mannen som uppenbarligen hade till ansvar att packa väskor. Sen började den traditionella pingvindansen, när man står med näsan i ryggen på personen framför - och sakta vaggar från sida till sida för att ta sig framåt utan att släppa in någon annan framför. Ja.

Väl ombord (jag, Vicki, lyckades tränga mig in ganska snabbt och paxa platser så vi skulle få ligga bredvid varandra) var det bara att skuttla upp i sin lilla sitt/liggstol (fascinerande pryl den använder sig av här i Asien. Något för Swebus kanske?)
Man har liksom fötterna instuckna under ryggstödet på personen framför och kan resa eller lägga ryggstödet ner efter sin vilja. Vi hamnade framför ett gäng på fyra svenska ungdomar som var rätt trevliga som skulle till Nha Thrang, en tolvtimmarsresa. Ungefär här började vi förstå att vi nog faktiskt var de enda på bussen som skulle hela vägen till Saigon i ett svep. En resa på tjugofyra timmar.

Men det började rätt bra. Busschauffören var tack och lov inte en sån som tycker att den som tutar mest vinner. Vi undrade i ett svagt ögonblick om vi skulle behöva byta buss, och John fasade för detta eftersom han faktiskt lyckats få rätt bra plats med sina fötter. Men det märker vi, tänkte vi, och somnade så småningom.

Fram till klockan sex på morgonen var det faktiskt ganska smärtfritt. Ett rätt schysst gungande i de snäva svängarna och nån occasional tutning som man vaknade av, men annars sov vi ganska okej efter omständigheterna i alla fall. Jag, Vicki, stördes en hel del av att något i bagageutrymmet luktade sur tång ungefär eller dött djur typ. Men annars så!

Men så blev klockan sex. Vi hade kommit till Nha Thrang och bussnubben gick runt och fick av alla som skulle hoppa av där. Han frågade "Saigon?" och vi svarade ja, då hm-ade han och lät oss sitta kvar. Det var väl vi och fyra stycken till ungefär. John påpekade hur lustigt det skulle vara om de packade ur våra väskor där - och i samma stund såg jag något misstänkt likt just våra väskor ligga på marken utanför bussen. Och bussen startade. Detta fick John att kasta sig ut barfota för att kolla saken, något som tydligen förbryllade busspersonalen väldigt för de tittade på sina papper och muttrade något som jag antog betydde typ "men de sa väl Saigon?"
Det var inte våra väskor tack och lov så John hoppade in i bussen igen, den rullade iväg, och vi bäddade ner oss i tron om att allt nu var på banan igen.

Bussen snirklade runt i stan i ca fem minuter innan den stannade på en ny jordstampad busshållplats och vi kände oss rätt förvirrade när de gormade nåt på vietnamesiska och alla plötsligt gick ut. Vi satt kvar ändå, för de hade ju redan kollat att vi skulle till Saigon. Sekunderna efter hoppade en kille i keps in och skrek "SAIGOOOON -EY!? SAIGOOOON!!!!" Och viftade intensivt på armarna. Han gestikulerade vilt mot de andra bussarna så vi fick snabbt som ögat rafsa ihop våra prylar och sno åt oss våra väskor.

Vi skulle tydligen byta buss. Problemet var bara att det stod massa bussar där och vi hade ingen aning om var vi skulle. Vi gick till närmsta och frågade men de viftade avvärjande med händerna. Samtidigt höll vår tidigare buss på att åka så vi fick stoppa den i farten för att återigen fråga "Saigon?" Och med händerna försöka visa "vart fan är vår buss??" Killen hoppade argt ut för att visa oss runt ett litet hörn och dääär stod en till gul buss. Till Saigon. Phew.

Och den här gula bussen, det var mardrömsbussen.

Det var dags att räcka våra stora väskor till nästa rökande på-huk-sittande-i-bagageutrymmet-man. Bor nog en i varje buss.

Vilt babblande visade chauffören oss var vi fick sitta. Han snackade irriterat för sig själv och blev inte glad när man missförstod vilket säte han menade. Två små söta japanska tanter (som verkade helt opåverkade av hans ilskna beteende) försökte ivrigt förklara att de ville ha "WINDOWSEAT" så att de kunde göra "SEIGHTSEEING" och efter några minuters insisterande frustade han något som verkade betyda "okej då" och tanterna kluckade glatt för sig själva och klättrade runt till sina nya säten.

Det var ungefär här musiken började. Plötsligt strömmade pluppande vietnamesisk schlager (eller nåt annat hemskt) ur högtalarna på högsta volym och vi kunde inte göra annat än att titta på varandra.

Därefter följde tio timmar av galenskap. Vietnamesisk slapstickteater - som involverar ett STORT stycke mer musikaliska inslag (av den SÄMRE sorten) - visades på teveskärmarna och vår misslycka var väl lika stark som vietnamesernas glädje ungefär. När en glitterdräktsklädd cowboykvinna för tredje gången stämde upp i gäll sång med vilda grimascher tittade vi på varandra med skräck i blicken. 7 timmar kvar.

Vid "frukosttid", då vi befann oss i the outskirts av nån liten stad, blev bussen plötsligt omringad av kvinnor med korgar. Inget konstigt tyckte busschauffören som öppnade dörren och släppte in kvinnorna. Raskt fylldes hela bussen med tjatter från ca sju vietnamesiska kvinnor med korgar fulla av bröd, ägg, äpplen, bananbladspaket etc etc. Det blev vild marknad mitt i bussen - som fortsatte köra. Mycket konstigt tyckte vi. Vi trodde flera gånger att tanterna skulle hoppa av, men inte förrän i nästa lilla bebyggelse ca en kvart senare stannade bussen för att släppa av dem. Och DÅ! Då strömmade det in ett gäng på tio småbarn istället. Dessa fick sitta på kuddar på golvet med sina mammor? Fröknar? Hur som helst. Ca en halvtimme efter att tanterna hade kommit på satte bussen ordentlig fart igen. Full med barn och majskolvar.

Det läskiga matstället där vi till slut fick sträcka på benen lite var inte till närmelsevis lika hemskt som när kvinnan bakom mig i bussen började kräkas i en påse tyckte jag. Matställets toaletter var av huka-sig-över-ett-hål-stuket men det börjar man bli rätt van vid nu. Kvinnan som satt och höll sin kräkspåse i handen tyckte jag var mycket värre.

Sista två timmarna ville man bara ut. Och ju mer vi närmade oss Saigon, desto långsammare gick det att ta sig fram på grund av alla mopeder som cirklade sig fram. Slutligen blev vi avsläppta på den sista jordstampade busshållplatsen för dagen. De japanska tanterna var lika förvirrade som vi över var vi var någonstans, så det slutade med att vi delade taxi därifrån till hotelldelen av staden, där vi alla hade bokat (trodde vi).

De små tanterna var otroligt vänliga om än intensiva. Taxichauffören fick knuffa på kvinnan i framsätter flera gången för att han skulle kunna se sidospegeln. Hon viftade intensivt och pratade och ville hela tiden vara säker på att taxametern funkade som den skulle.

Väl framme hittade vi vårt bokade hotell, bara för att få höra att hon gett vårt rum till någon annan då vi var sena. Bussen skulle ha varit framme tre men var framme sex. Vi fick i alla fall hjälp att hitta ett annat rum till samma pris. Det är ganska skabbigt och duschslangen lossnade det första som hände. Men det är okej för nu är vi framme.

Det var ingen kycklingbuss, men det var bra jävla nära! Och nu är vi i alla fall en erfarenhet rikare. Och vi har utan tvekan insett och rent det är i Sverige. Och hur felfritt det mesta funkar. Phew. Vilken dag!